© Ingela Tariq

Välkommen till min blogg. Mina tankar får du gärna dela, reflektera över eller protestera emot. Bär dem med dig eller dela dem med andra, men ange källan om du citerar mig. Länka gärna. Kommentera ännu hellre. Kritisera, argumentera.

Om du vill läsa bloggen i kronologisk ordning, (som någon frågade efter) klicka på © Ingela Tariq, sedan kan du klicka fram inlägg för inlägg, med pilen längst upp till höger. Bloggen kom till strax efter min skilsmässa och den dokumenterar min väg ut och min kamp för att resa mig, efter ett lång, destruktivt förhållande. Jag har berättat mycket lite om vad som har hänt, ibland knappt tillräckligt, enbart för att ge en bakgrund till att jag blivit den jag är, och skriver som jag gör. Det som hänt är inte viktigast; viktigare är att forma ett nytt liv.

Jag är ingen expert. Jag är politiskt oövertygad, religiöst uppknuten och har inga svar. Är hellre missförstådd eller respekterad, än köpt eller såld. Jag har för avsikt att berätta, inte att upplysa; att förmedla, inte att mästra. Jag kan sällan ta ställning, men har lätt för att förstå att det finns mer än en sida av ett mynt. Det är vad jag helst beskriver.

Jag kallas ”mamma” både av andras barn och mina egna ungar. Jag formulerar gärna frågor, ibland värda att diskutera, med avsikt att söka svar.

Nu är jag socialdemokrat

Ja, fortfarande politiskt oövertygad har jag då blivit med i Socialdemokraterna är på orten. Partikamraten kom en eftermiddag förra veckan och såg till att medlemsansökan blev ifylld. Du är ju bara barnet, sa han när han såg mitt personnummer. Ja, man kan ju inte vara ihop med en gammal get, tänkte PP säga, men det sa han inte förrän Partikamraten gått. Och så berättade han någon gammal historia från Paradiset. Om jag minns rätt var det hans gamle kompis (som gör ost åt Oprah) som sagt så, vid tillfälle.

Nu ansåg jag alltså att det var tillfälle att bli partipolitisk. Socialdemokraterna behöver  flyttas till vänster om mitten, från sin plats till vänster om moderaterna, och man kan ju inte begära att allt ska sköta sig av sig själv.

Vi var på föräldramöte i skolan. Man ska besluta sig för att forma en skolplan, som ska ange hur de lokala politikerna ska prioritera verksamheten, men föräldrarna var allmänt ogillande och ville först ha löften om garantier. Tidigare fanns en skolplan för hur man skulle sköta verksamheten, så att 80% av eleverna kunde känna sig nöjda och trygga och gå ut skolan med grundskolekompetens, och nu tyckte alltså föräldrarna att en plan som krävde att 100 % av eleverna kunde känna sig nöjda, trygga ochgå ut skolan med betyg att gå vidare i livet, skulle vara ett orimligt krav som man inte fått några garantier för och därför ville man hellre diskutera skalpotatis och basketbollar. Än hade man nämligen inte sett några extra pengar.

Om det var ett skojigt möte? Nej, det var på fullaste allvar. Spik nyktert.

Man hade alltså kallat till ett möte där invändningar mot den föreslagna skolplanen skulle anföras, i fall någon nu undrar.

En del positiv intyck gav dock mötet. Det finns nog en och annan förälder även här, i Landet Någonstans, som inte abdikerat från föräldra-tronen. Själv har jag ännu inte intagit platsen som drottning i detta hushåll. Tronen får allt stå tom och gapa ett tag till. PP sköter sitt hushåll som en grekisk, antik senat. Alla måste få säga sitt. Alla får säga vad fan de vill. Alla får uttrycka sig och jag blir uppriktigt sagt trött i huvudet av allt tjafs. Till råga på allt sprider sig denna tjafslusta, och jag blir livrädd mellan varven; om Chefen ger uttryck för sådan tjafslystnad på Gröna Ängars Ö, kan det gå riktigt illa.

Den dagen, den sorgen.

Det är kanske kul att tjafsa, har nog aldrig riktigt givit mig hän åt sådan lust, vad jag kan minnas. Jag upplever tjafset som ett ständigt bombardemang av försök till bråk. Två gånger om året, tycker jag, det räcker att bråka. Inte två gånger om dagen eller ens två gånger i veckan. Två gånger om året; det är max - tamigfan – en gång hade till och med varit tillräckligt.

En annan sak som jag heller inte kan förstå, är hur man kan tycka att en film, där man systematiskt torterar, lemlästar och styckar människokroppar, som lever onödigt länge och dör långt senare än de skulle ha dött i verkligheten, är kul. En anledning att skratta, ett nöje. Men jag är väl överkänslig, kan inte stänga av, eller hur det nu var.

I dag har jag tappat all motivation. Kan inte se vart det leder; hittar ingen målsättning. Passar kanske bra i politiken?

Tillägg:

Till råga på allt är David Gottlieb död. Vill du hedra minnet av David skänk en slant till Barncancerfonden, Gottliebs insamling. Han som tyckte att jag gott kunde få gnälla ibland – här på bloggen. Så många människor som läste Davids blogg, så många saknar honom nu. Många fler än en människa hinner träffa i verkliga livet. David hann uppmuntra många och gav oss styrka genom insynen i sin kamp mot cancern. ”Tiden läker inga sår, gärningen skall alltid bestå.”

Kalvdans

I 150 graders ugnsvärme står en ugnsäker form med utspädd råmjölk och socker, kanel och kardemumma. Vi får se hur det går. Egentligen ska man väl laga kalvdans över vattenbad? Men jag testar receptet från internet, för det finns råmjölk kvar, så om det inte blir bra ska jag ringa PPs mamma och fråga hur man gör. Det känns privilegierat att ha en mamma att ringa igen; det var så mycket jag aldrig hann lära från min egen.

Men nu är jag förfärligt trött. I dag lämnade SuperMan in nycklarna. Vi hann städa bägge förråden och tömma dem i helgen som gick. Lägenheten i Backa slutbesiktigades i torsdag och jag firade med att gå till frissan i fredags. Du ser ut som en tant, sa Förgätmigej. Möjligen har han lite problem med svenska språket; ordens betydelse och innebörd. Chefen tycker att jag borde ha långt och blondt hår. Men tant?

Vem? Jag? Skulle jag se ut som en tant? Det fixar sej bara du får sova lite, sa PP, för nu är mörk under ögonen. JA, och så har jag fullt av blåmärken på benen efter allt lyft och släng och hiva i konteinrar av olika slag på Alelyckan kretslopps park.

Det är ett fint ställe. Ett av Göteborgs bästa, om jag får säga vad jag tycker. Servicen är bra. Personalen trevlig och professionell. Släng inte plastgranen i brännbart, hojtar dom när man gör fel; den ska slängas i metall. PP säger att från och med nu blir det riktig gran.

Silvergran?

Men jag blev lurad – fast inte på granen, utan på nyckeln. Det var en nyckel till grovsoprummet i Katos knippe. Snälla vaktmästaren, kan jag inte få ha den i helgen, bad jag, så blir det inte så s t r e s s i g t. Men den fungerade inte. Så vi kollade reklamen för miljömedvetenhet, och i den påstods det att Tagene tippen skulle ha öppet fast det var lördag, från 10.00. Så PP hyrde och kärra och så bar det av med ett allra sista lass. Men Tagene tippen var stängd! Utanför stod en skylt med öppettider och enligt skylten var det också öppet. Fast grinden var stängd och låst, och kameror förhindrade att någon dumpade skit utanför den. Tacka vet jag Alelyckans kretsloppspark, vore det inte för dem hade det kanske blivit ett dygns hyra för släpet. Nu behövde vi inte hyra så länge. Det kostar 950:- att hyra det på Statoil i Göteborg och lämna tillbaks det här. Så det blev billigare att köra två gånger fram och tillbaka.

Så nu är jag här. Det finns ingen återvändo och ingen fallskärm, jag får lära mig flyga fritt och jaga eller snara vilt, såsom möss, eftersom de annars äter upp våra saker.

En blogg som lider (brist på politik?)

Denna blgg lider brist på uppmärksamhet. I maj lästes 1 954 inlägg, men i september bara 909. Allra mest läst var jag den 17 maj, konstigt nog.

För att hitta min blogg har folk sökt på tex: ”jag är ingen annan än den som icke blev” och ”gummistövlar”. Vilket faktiskt gläder mig, då andra måste skriva om sex och sådant för att bli hittade. Förgätmigej formulerade ju mitt första tema: ”Blogga om kärleken, mamma.” och noterade efter ett tag att läsekretsen inte ökade, så länge sex, porr och runda ord saknades. Kanske borde jag bli bättre på att tagga mina texter, jag har ju faktiskt skrivit om både det ena och det andra nyligen. Men jag vet inte om det hjälper, för det blev ingen läsarstorm ens när jag publicerade inlägg om älgjakt under vegan. Kanske Göteborgs veganer åtminstone kände igen mig, som den bitska feminist jag verkligen är, under mina fårakläder.

Alla som tycker att jag ska skriva mer om politik räcker upp en hand! Näha, det var väl det jag trodde. Där ser du PP!

Det är i alla fall 329 dagar kvar till nästa riksdagsval i Sverige. Ja, såvida man inte fuskar då och röstar innan valdagen. Valvaka blir det i alla fall först den 19:e september.

Avund – 2

Vi kvinnor kan ha många bollar i luften samtidigt. Men inte vilka bollar som helst och inte hur många som helst. I förmiddags skulle jag ha behövt lite tid att tänka och fann städning tilltalande; såg verkligen fram emot att få svabba undervåningen som en buddistmunk, svabb åt vänster, svabba runt, svabb åt höger, svabba runt… Ja, ni minns väl karate kid!? Dammsuga medvetet eller svabba närvarande går på ett ut!

Man kan låta tankarna färdas som de vill, och inte fästa sig vid dem. Låta den ena tanken efter den andra komma och gå, och när golvet är rent har en massa bitar fallit på plats. Men det låter sig inte göras, påhejad av en Chef, som vill göra våfflor. Hur många deciliter? gastade hon. Bakpulver? Nu blir det klumpar av mjölet!!! Till råga på allt började Lathunden spy på mitt nyskurade golv. Men först hade hon spytt ner de enda två mattorna som låg kvar; den under vårt skrivbord och den där uppe i barnens teve-rum. Det var älgbenen, som jag kokt buljong på igår, som kom i retur.

Jag skulle kunna älska det här huset, och jag hade behövt den där tiden, medan PP var iväg till Lysekil med handbollstjejerna. HoneyBun och SugarPie spelade och Ögontröst dömde. Jag behöver tid ibland att relatera till det hus, som faktiskt skulle kunna bli vårt gemensamma hem. Om det inte vore för att det känns som om det fortfarande vore hennes.

I fem månader har jag stått mestadels vid den här spisen. Så gott som dagligen har jag tömt tvättmaskinen. Och ändå känns det ibland som om vi är här på besök.

Aisha, den mest älskade, berättar: “Jag var avundsjuk på Khadijja mer än på någon annan kvinna för att allahs profet Muhammad alltid talade så väl om henne …Många gånger sade jag till honom: Som om det inte fanns andra kvinnor förutom Khadijja!”

Mohammad, allahs sändebud, lovade Khadijja att ett stort hus av ädelstenar väntar på henne i al jannah. Aisha berättade att en dag, när Muhammad var hemma, knackade det på dörren och en kvinnoröst frågade om hon fick komma in i huset. Muhammad bleknade och darrade, hans ansikte och hela hans utstrålning förändrades i samma stund, som om han såg en kvinna han älskade… fast det var bara rösten han hörde. Aisha kände hur avundsjukas törn högg sig in i hennes hjärta, för hon förstod att kvinnans röst hade påmint Muhammad om hans första hustru Khadijja; kvinnan som stod utanför dörren var Khadijjas syter Hala som hade kommit till Madinah för att besöka sin son och hans familj…

Vi kan kanske anta att Mohammad verkligen hade älskat Khadijja, som Aisha påstod. Han levde med henne i ett monogamt äktenskap, som han ingick då han var ungefär tjugofem. Khadijja däremot var änka och betydligt äldre. Visserligen hävdar traditionen, att hon var över fyrtio, när hon gifte sig med Mohammad, men samma tradition berättar att hon fick fyra döttrar tillsammans med Mohammad och dessutom minst två söner och i så fall födde hon barn till långt över femtio…

Aisha, däremot var bara sex år gammal när hennes far bröt den förlovning till en släkting som han redan lovat bort henne till, när han istället skrev kontrakt med Mohammad angående henne. Några år senare, när hon nått könsmognad, flyttade hon in hos profeten, som hon delade med flera andra kvinnor som alla var antingen änkor eller frånskilda. Förmodligen tillskrivs hon därför gärna, titeln den mest älskade, av samma tradition.

Män har olika band till sina kvinnor. Förmodligen kan man faktiskt vara den mest älskade utan att få tillträda den främsta platsen i Paradiset. Men fråga mig inte hur i all världen jag kom att tänka på Aisha, när jag gick här och svabbade. Och försök inte hitta likheter. Jag förmodar att de enda likheter man kan hitta mellar Khadijja och Pippi Långstump i så fall skulle vara den perfektion som endast frånvaron kan tillföra…

Fast nu hamnade jag så långt bort från svabben som man kan komma. Nåväl, gång på gång måste jag resignera för det faktum att jag inte kan ta hennes plats, inte ska ha någon annans plats än min egen. Hur gärna jag än velat, finns inte en chans på tusen att jag kan få det så bra, bli så väl behandlad, så omhuldad, så aktad för att inte gå sönder. Hursomhelt är platsen som den mest älskade inte heller illa att bli nominerad för.

Avund

Avund tycker PP illa om. Girighet, säger han; det är det värsta han vet.

En gång var jag riktigt avundsjuk. Det var far som fällde mig i den gropen. Jag hade nämligen lånat ett par, kanske tre tusen av honom, till räkningar som hade förfallit. Jag ville inte riktigt åka ner till Skåne igen, förrän jag hade fått ihop pengarna, för att kunna betala tillbaka. Men det är svårt att få pengar att räcka till för fem barn, och ännu svårare att få pengar över, även om det handlar om att betala igen en privat skuld.

Kom ändå! tyckte far. Så vi åkte och efter en stund när ungarna slagit sig till ro framför Cartoon Network, som vi inte hade hemma på den tiden (det var före ComBo); då halade han fram plånboken och stack till mig några femhundringar, som jag inte ville ta emot, även om jag inte kunde neka till att jag behövde dem.

Far hade ett bra argument, den gången. Han vill vara rättvis. Jag skulle få pengarna av honom och samtidigt efterskänkte han min skuld. Han hade nämligen gett min bror fem tusen, om jag minns rätt att det var. Jo, för nu när din bror är arbetslös, sa far, måste han avstå från så mycket och jag tyckte jag gott kunde hjälpa till, så han kan unna sig semster.

Det finns ingen rättvisa. Brorsan var och seglade med vänner, själv åkte jag hem och fyllde redan existerande hål, när kunde jag unna mig själv någonting? I stället dök jag ner i missundsamhetens hål. Jag dök i avundens bubblande träsk. Om jag aldrig så lite försöker, kan jag lista en lång rad saker som jag skulle vilja kunna unna mig själv. Nio av tio av dem är självklara för de flesta; som att gå till frisören, att köpa vinterskor fast det inte är rea eller gå en jävla kurs helt utan någon kalkyering om vad det skulle ge; hur det skulle bidra till en ökad ekonomisk vinning.

Så har aldrig mitt liv varit. Jag är ganska van. Men att kunna unna sig semester…

Kvalitetstid.

Den där gratisresan med Finlandsfärjan för två, som det inte fanns pengar för till resan till Stockholm. Någonannanstans blir det inte heller. Lika lite som det Någonstans vi skulle besöka, när barnen skulle till sina respektive andra föräldrar samtidigt. Vi får nöja oss med ställtid. Och helst ska vi rationalisera den med, för att öka kvalitestiden för barnen.

Hur konkurrerar man med BP och Pippi, som har både tid och råd. Hur konkurrerar man med VillaVillekulla lyxen att få göra vad man vill och äta vadsomhelst? Slippa varje spår av protein och varenda livsfarlig vitamin och bara äta socker, stärkelse och snabba kalorier – med vispad grädde. Och den obegränsade tillgången på exotisk frukt på Gröna Ängars . Mums. Och utlandsresor, att se fram emot, hela den långa vintern. Kvalitetstid.

Vare sig PP vill erkänna det eller inte, så avskyr han förändringar själv. Fast det är ingen dödssynd att förändras.

Just nu funderar jag på om den där rädslan för förändring gått i arv, eller om den bara format ett fantastiskt argument för barnen att förvärva fördelar. Som kvalitetestid. För om barnen skulle tävla om vem som ställts inför störst förändring skulle mina biologiska barn vinna överlägset mot mina bonusbarn. Nu har ju flytten i och för sig blivit kulmen på en lång förändring, som pågått de senaste två, tre åren, för mina biologiska barn. En stor förändring, som inneburit att de måst avstå från en rad betydelsefulla saker, som träningar och tävlingar i sporter som aldrig kommer att kunna etableras på en liten ort. Själv har jag avvikit från min plan på simning och bassängträning, men vad fan, jag kan springa i skogen i mina nyförvärvade gummistövlar minst en månad till. PP har däremot varit skild längre och PPs barn är vana att bli kompenserade. De är vana att leva med skilda föräldrar och kanske är det verkligen en för stor förändring att PP inte längre är ensam?

Fröken Framsteg, som ville flytta tillbaka till sin mamma i somras fick flytta till en egen lägenhet. Man hon trivs inte att vara ensam. Det gör inte jag heller.

Sovande spöken

Framtidens spöken vilar för tillfället. Så jag andas, passar på att förundras över sådant som sköter sig själv. Passar på att förundras över att en annan människa tar vid, där jag tar slut, dit jag inte når. Så här borde det vara, tänker jag, så här borde det varit från början.

Men det finns lika lite mening med att ångra, som att oroas i onödan. Min önskan att få berätta, att få förklara, har avtagit. Jag behöver inte längre ursäkta mig, att jag försummade varje mellanmänsklig skyldighet medan jag överlevde. Jag behöver inte längre någon annans bekräftelse. Så vi pratar ibland om, hur jag ska ta tillvara min erfarenhet och min förvärvade kunskap, så att andra får nytta av den, och det meningslösa får mening. Hur kan man fövandla ett bortkastat liv till något produktivt?

Helst ville jag stänga dörren till det som varit, låsa den och kasta bort alla nyklar. Men ingen av oss glömmer, och det vi inte minns medvetet, minns kroppen. Det förgångna är under min hud, i nervändar och muskelfibrer. Men sakta ersätts minne efter minne, med nya saker att minnas. Traditioner som ska formas och nya utmaningar som ska antas. sakta släpper det förflutna greppet om mig, jag släpper i samma takt behovet av total kontroll. Och lär mig improvisera.

Jag säger också nej!

Berätta

Efter senaste inlägget gick det undan. PP ringde. Jag kanske skippar sista passet på söndag, sa han plötsligt, och kör hem redan vid lunch. Jag berättade att jag tänkte ta Chefen till tvillingarnas match. Jag skulle kunna komma hem redan i morgon kväll, sa PP. Och jag som inte ville visa sådan där okontrollerad och passionerad glädje över hans infall att skippa sista passet på söndag (och ölen med tyskarna?) tog tillfället att spontant genmäla att då blir de så glada så, om vi inte berättar att du kommer tidigare, blir det världens överraskning. Ja!

Och så hände det sig att det blev söndag redan i lördags. Vid lunch ringde han och berättade att han var på väg. Han hade skippat sista lördagspasset också och hade en halv älgkalv med. Som vi ska stycka och frysa in.

Visst är det underbart att bli så levandes glad, så man tror att man befinner sig i en Astrid Lindgren-bok, allra minst. Alla blir väl det ibland, hoppas jag. Svårt vore det väl annars att orka, när någon stjäl ens energi och tar tillfället att ge igen för något som de själva saknar, eller försöker sätta en på plats eftersom de saknar möjlighet att hämnas det som de själva lidit.

Inte kan någon veta vilka minnen man väcker, när man säger att jag gör mig själv till offer, och alltså ska skylla mig själv som systematiskt, under lång tid blivit fråntagen all mänskligt liv, för att slippa riskera att hoten över mig och mina barn skulle verkställas. Jag är ett djur. Jag är dresserad att leva i fångenskap. Det krävdes mycket tankemöda och medveten träning, för att krackelera ytan, för att skala bort skärvorna av ett låtsat liv och avslöja, erkänna.

Berätta. Jag fick det rådet. Att berätta. Löftet om att sanningen skulle kunna befria. Men sanningen är ingen människas egendom, sanningen är varje människas rättighet, och naturligtvis är det sant att jag får skylla mig själv, som blivit så illa utsatt. Men det är någon annans sanning. Hon gjorde mig arg, därför slog jag henne, så att hon förlorade medvetandet. Hon tänkte fel och behövde rättas till, så jag agade henne i min kärlek. Jag bar hennes medvetslösa kropp till hennes säng och sin egen fru kan man inte våldta – hur skulle man kunna göra det? Hennes skyldighet och min rättighet. Naturligtvis skulle hon vilja gå förr eller senare. Därför var jag tvungen att hota henne, som hon säger, för egentligen berättade jag ju bara vad som skulle hända om hon gick. Så att hon skulle vara bredd på följderna, om hon nu faktiskt skulle lyckas ta sig från mig. Kanske tänkte göra något bakom min rygg.

Det är hans Majestäts sanning. Jag kan berätta den istället. Berätta om vad som skulle hända barnen om jag hade gått, när alla sunt funtade tycker att jag borde. Om jag släppt dem ur sikte, om jag för en minut eller två, skulle han då verkligen ha fört bort dem eller var det bara ett tomt hot -  jag vet inte, och kommer aldrig att få veta, för jag tillät aldrig det hända. Jag tillät aldrig möjligheten att uppstå, så att jag fick veta om han tänkte ta barnen eller inte. Men jag kan berätta vad han lovade mig, skulle hända.

Jag är ett djur. Jag är dresserad att leva i fångenskap. PP kör mig upp på fjället, där man sett varg nyligen. Det är underligt, säger jag, att både du och jag, som en gång i tiden var fast beslutna att rädda världen, nu hellre söker oss till vargar än till människor.

Ibland måste man rädda sig själv.

Orkar du berätta? Nej, jag orkar inte berätta. Jag orkar knappt klamra mig fast vid hans kropp, räds i brist på förmåga att ta mig i land, att dra honom ner i djupet med mig. Så han slår sina armar runt mig. Läser högt och håller mig tätt intill sig, under natten. Krånglar till sig sin arm för att axeln värker, först sedan jag sovit länge på den.

Nej, jag orkar inte berätta. Vem har rätt att ställa mig till svars?

Kanske borde jag berätta. Det är mycket som man borde. Kanske borde jag ge mig in i diskussionen om muslimernas rätt att utöva sina skyldigheter, nu när Jimmy Åkesson använt dem som syndabock, för att bedriva politisk agitation som går ut på att alla problem löser man med ett enda svar. Problemen i samhället; skola, vård, omsorg och en ekonomi i kris; allt löser sig i ett trollslag med en ändrad inställning till invandrare och flyktingar. Nog borde jag skriva något om det. Rida på vågen och få en bättre plats i bloggosfären. Åtminstone skriva om det patetiska i att skriva skrämselpropaganda om människor som saknar reell makt. Jag vet och kan berätta, en hel del.

Men det skiter jag i. Den enda skyldighet jag just nu har är att få mitt liv att fungera och att njuta av varje sekund, tills den stund hans majestät gör slag i saken och verkställer sitt sista hot. Hans plan att gifta sig och på så vis, få någon som kan ta hand om hans döttrar, så att de kan bo hos honom. Hans tre nyklar till Paradiset, som garanterar honom inträde dit, så snart de blivit vuxna nog att giftas bort. Kanske får han annat att göra ändå…

Vilken skillnad

Det kom ett paket till PP med posten igår; öppna och lyssna, messar han mig. Det var från hans kompis i Uppsala, möjligen samme Håkan Almkvist som spelar sitar och bas på cd:n med Mikael Ramel. Och jag, som tycker att orden är viktiga, kan inte låta bli:

Jag kan inte låta bli att titta just på dej  – varför blir det så – vad beror det på? Någonting i dig som attraherar mig – kan du förklara det för mig – kan jag förklara det för dej?

Bara vara. Låt det vara. Låt det rulla på. Inget mödande – i ett flödande. Jag kan känna, tänka – måste inte allt förstå. Jag vågar tro på det du ger – bygger en bro till det jag ser.

Nånting i ditt sätt att föra fram din härlighet – som förtjusar mig – rentav berusar mig. Blicken som du ger mig, ger mig ny begärlighet – som den blir svår att släcka vid  – när vi begår en sträcka tid.

Igen – känslor som stormar – igen – knoppar som blommar – igen – pulsar som värmer – igen mitt i en attraktion… som en respons på respons…

Naturligtvis inspirerar den min fantastiska författarförmåga, att slå ett slag mot åldersrasismen – idag igen. Alldeles särskilt som den respons jag fick, efter att ha ändrat bloggens utseende. Folk ringer varandra i Göteborg och tipsar om att de ska gå in och kolla den stora förändringen! En av dem ringde mig och undrade om bilden är photoshoppad. Nej, den är ögonblicksklickad med mobilen. Detta är den, om inte nakna så åtminstone osminkade sanningen. Ringarna under ögonen raderas och vecken mellan ögonbrynen försvinner, när man möter kärleken strax före femtio! Igen – respons på respons.

Så här sitter jag då och bloggar allt medan min bergslagare jagar älg. Själv vittjar jag fällorna och bär ut döda möss i svansen. Jägarfuns Kokbok saknar recept på möss, fast vilken vegan som helst, sannolikt gärna kommenterar att kött är kött, och mord är mord.

Blogg är blogg, bleve väl PP:s kommentar. Hans döttrar ska tillbringa helgen i VillaVillekulla. Förgätmigej ska åka och gratulera en kompis (om han nu inte fastnar på vägen då han passerar Villa Villekulla) och jag väntar på att mina två andra söner ska komma på besök. De flyr sin plikt som välkomstkommitté, när nu äntligen Hönan Agda kommer som import på lördag. Fröken Framsteg ska laga mat. Fast sovplats får hon själv bereda sig, för Gröna Ängars Ö ska vara fri från barn. Även Eremiten får, så snart han städat klart sitt rum, se till att bo någon annanstans i helgen. Så alla göteborgare, vars fredagsmys beror av små blåa piller, kommer snart att upptäcka att de sålt slut på alla apotek.

Nu börjar morgonens regn smälta bort. Till Lathundens stora besvikelse.

och PP rapporterar:

Pass etthundraelva med två tomhylsor nedslagna i passpålen, vilket betyder att här skjutits två älgar. Att något blir skjutet i dag är föga sannolikt. Det blåser storm från norr och regnet är snöblandat och kommer på tvären. Men brasan brinner och kaffet är varmt, så det finns värre…

en hel säck ved har jag med, sa han när vi pratades vid i morse strax innan bristen på täckning i skogen bröt samtalet.

Hur är det med förkylningen? undrade jag. Men efter en vecka i skogen är den borta.

dagens första drev i älgskogen

bössan är laddad, brasan brinner. Orrarna spelar och solen stiger sakta över trädtopparna. Nu fattas bara en älg, helst en kalv; så att vi jägare kan ta vårt ansvar för en lite högre medelålder på älgstammen. Stortjuren får gå fri, så han kan sätta på en massa kor.

Ha en bra dag, Thomas B

Till er stora fröjd lägger jag ut två nya bilder.

Inte konstigt att vi shoppar så mycket

I går skrev jag under namnlistan Rädda Hammarkullens Bibliotek. Klicka på länken och skriv under, du med!

I början av nittiotalet bodde jag i Hammarkullen några år. Biblioteket var en livsnödvändig ventil, under denna tid. Böckerna som hjälpte mig överleva fanns där, jag började läsa för livet.

Jag lärde mig läsa klassisk arabiska under samma period. Att studera islam var också en livsnödvändighet. Muslimer, vars sociala liv genomsyras och styrs av hederstänkande, lyssnar inte på några argument utom möjligen dem från Koranen. Visserligen finner de stöd för sin kultur styrd av rädsla och hämnd i Koranen, men tolkningsmånen ger även utrymme för en helt annan, absolut human och tolerant attityd. Detta är viktigt att framhålla.

Så jag började studera Koranen, och fick en helt annan syn på islam än den som muslimerna tongav i nyhetssändningar och vardagshandlingar. Jag förstod att många frågor bör omformuleras. I stället för att ifrågasätta varför islamisk livsstil omfattar många inhumana osh intoleranta inslag, bör vi ifrågasätta varför muslimerna inte satt stopp för dessa invanda handlingsmönster, alldeles i synnerhet som Koranen givit utrymme för en helt annan och mysket mer vidsynt tolkning.

Samtidigt födde jag min första dotter. Jag minns de obarmhärtigt gröna träden utanför mitt fönster, där jag satt och ammade i min ensamhet medan Majestätet underhöll sina släktingar och vänner på bottenvåningen. Eremiten behövde glasögon och pillade sönder allt han tittade på med sina små fingrar. Lockarna växte fortfarande fritt på hans hjässa, men han hade hunnit bli gammal nog för att låta bli vägguttagen, som Färgätmigej envisades med att stoppa fingrarna i, varje gång jag skulle amma Eremiten när han var nyfödd. Jag hann fundera en hel del på de krav och måsten som min dotter skulle underkastas, medan skratten nådde mig på övervåningen och samtalet på punjabi dundrade i vågor på indiskt vis. Jag kom att hålla av den höga volymen, det fanns ju trots allt människor i närheten, och aldrig har jag känt mig så lugn som jag gjorde ett år senare, när jag somnade till sorlet av röster från taken i Lahore.

Men för att återgå till Hammarkullen, var som sagt biblioteket en viktig källa till livskraft, under den tid jag bodde där. Det var där jag började läsa för att leva. Inte bara Koranen.

Det var från Hammarkullens Bibliotek jag lånade Köksgudens Hustru av Ami Tan. En bok som återger den djupa driften att bevara sin ursprungliga kultur i ett nytt land. Utvandrad från Kina till USA, beskriver huvudpersonen sin mammas kamp för att få vara sig själv. Priset som hon får betala för att gå sin egen väg. Hemligheter avslöjas, alla varför får något slags svar. En annan kultur, en annan fråga om heder, men en man som misshandlar är blott en man som misshandlar oavsett vad han har för bortförklaring till sin handling. Oavsett vad han upplevt själv eller vilken kultur som format honom.

Det- är-syndast-om-männen-bloggen gjorde för någon dag sedan gällande att de stackars afghanska männen osynliggörs i media. Som vanligt tar Pär Ström tillfället i akt och vänder på pannkakan. Visst är det synd om människor som lever i fanatisk diktatur. Men skillnaden mellan könen i en könssegregerad kultur kan du inte föreställa dig förrän du dragit en burqa över huvudet och vinglat omkring själv, på grusvägar i högklackade sandaler. Afghanistans kvinnor har inte sig själva att skylla, till lika stor del som männen där kan tänkas ha det. Det är ju faktiskt männen som bestämmer och då menar jag bestämmer.

Pakistan är mycket mindre restriktivt än Afghanistan. Bruket av slöja grundar sig på en jämlikhetstanke. En kvinna ska kunna röra sig fritt, ute i samhället, uatn att bli objektifierad och antastad. Nu kan jag hålla med om att män förmodligen kan avstå från att gå över gränsen för vad som är lämpligt i en kvinnas närvaro, utan att hon ska behöva dölja allt utom det faktum att hon är kvinna. Det går ju ganska bra här, men det fungerar inte alls i ett samhälle, vars hedersbegrepp skiljer sig från vårt och lägger hela ansvaret för mannens handlingar på kvinnan.

Mannens välbefinnande beror på kvinnan. Man förväxlar gärna ett ömsesidgt beroende med jämlikhet i länder som Pakistan. Trots att alla s k heliga skrifter inklusive Koranen, otvetydigt framhåller att varje människa är ansvarig för sina egna handlinger, avstår man inte från sitt hederstänkande, kanske av vana, kanske av ren lathet. – Nej, jag tror inte att de saknar förmågan att ändra sitt tankemönster. Det är omöjligt för mig att fortsätta intala mig att männsikor på grund av sina omständigheter inte har förmåga att förstå. Detta överseende  är i sin grund rasistiskt. Bara för att vi gynnats och haft det bekvämare och lättare att inhämta kunskap, betyder det inte att vi har lättare att lära, förstå och förändra våra liv.

Jag minns det vansinne som spärrar in kvinnor i väntan. När man läst ut boken och dammat av prydnadsakerna på hyllan för fjärde gången samma dag, bara för att man faktiskt vill röra på sig lite, upptäcker man att det är fortafrande minst fyra timmar kvar tills någon man i den utökade familjen kommer hem och eventuellt tar med en till bazaren eller för att äta ute på någon av det fåtal restauranger som tar emot kvinnliga besökare tillsammans med manliga släktingar i den så kallade familjeavdeningen. Som en pakistansk kvinna uttryckte sig: Inte konstigt att vi shoppar så mycket, eftersom det enda stället vi kan hitta på en ursäkt att få gå ut,  är att vi behöver något från bazaren.

Visst kan man prommenera. Som gäst från utlandet erbjuds man utflykter både hit och dit. Fallfärdiga museer och misskötta fornlämningar är inget att se, men kvinnorna i familjen blir ju så hjärtskärande glada att få en anledning att komma ut, att visst går man gärna med. Dagen efter sitter du tillsammans med dessa kvinnor och lyssnar på deras outsinliga klagan över hur ont de har i sina ben. Träningsvärk, kallas det men sätts knappast i samband med en fyra timmars bilfärd och en halvtimmes prommenad. Bättre då att gå till Bazaren, till affären som skickar en unge med det tunga paketet hem till din dörr dagen efter, av en av mannen betrodd affärsman, som bjuder dig sitta ner och dricka chai eller mangojuice medan han visar upp sina nyinkomna varor.

Jag vill gärna köpa en sådan douphatta, säger jag när vi går förbi ett stånd utanför en affär.

Nej, i den affären handlar inte vår familj. Vi tar en hästdroska hem.

Men visst är det synd om män som punktstyr sina kvinnor så här. Sedan må man anföra vilket argument som helst, sin egen förträfflighet eller sin fruktan för vansinnet som rasar i samhället. Och visst är det så att kvinnan är svagare än mannen, man har ju systematiskt försvagat kvinnan.

en hälsning från skogen

I dag var det minusgrader på morgonen och blåst, hua vad kallt det var. Efter gårdagens vargkontakt beslöt vi ändå att jaga med löshund. Hela laget d.v.s 30 man omringade en stor udde ca 2000 hektar. Två hundförare gick in i såten och efter fyra timmar var två älgar skjutna, en ko och en kalv. Helst skall vi skjuta flera kalvar eftersom medelåldern på den svenska älgstammen är så låg att älgarna knappt hinner bli könsmogna förrän de vandrar in i de sälla jaktmarkerna.

Tyvärr bryr sig inte rovdjuren om detta alls utan tar vad dom kommer över, vi människor kan ju välja vad som skall skjutas och på detta vis vårda en vild stam av älgar och annat vilt. Stora älgtjurar skall sparas så även kalvbärande kor, anser jag.

Det andra drevet blev misslyckat eftersom det fanns polska skogsröjare på jaktmarken. Dom är billigare än svenska arbetslösa. Man kan undra över vart vi är på väg med vargar och billig missgynnad arbetskraft.

Thomas B

our love is easy

Naturligtvis lyssnar jag på Melody Gardot, även denna förmiddag. Det är bara jag hemma och så Lathunden förståss. Ännu latare än vanligt. Uppenbart förkrossad över att vara enda hunden hemma, som kan hålla ordning på mus beståndet. I går kunde man följa mössens framfart i huset, genom att följa Lathundens nos kring väggarna. När jag ignorerade hennes markeringar, satte hon i att gnälla. Satt och glodde, som hon tidigare gjort när vi ätit hennes favorit mat; pannkakor. Gnällde över mitt uppenbara liknöje att fånga dessa möss. Men herregud; det ska väl inte fungera alldeles perfekt utan en karl i detta hus!

Jag somnade förståss, från hennes uppfordrande blickar. Mitt i filmen som jag sappat över till, när nyheterna var slut. Teven var på, lampan ar tänd och jag vaknade åter först när de börjat sända artificiellt filmat nativt beteende på TV1000.

Det ryktas på bygden att det spökar i vårt hus. Men trots att jag sover i husets äldsta del, där övriga spökjägare känt en märkbar närvaro, har jag hittills inte lyckas etablera någon kontakt. Fast om det nu spökar, kan det nog vara så att spöket i fråga har en viss svaghet för dylika filmer, då jag efter att ha uppmärksammat de aktiviteter som föregick på teven och stängt av den, kunde notera viss annan aktivitet. Om vi bortser från att jag slarvat med min förbyggande migrän medicinering, kan man nog tänka sig att jag för första gången i livet hemsökts av orber.

Just som jag skulle falla åter i sömn uppfattade jag ett tydligt ljusspel över hela taket. Eftersom jag talat med PP i telefon tidigare på kvällen, både om spöken och om förebådat snöväder i hans trakter, trodde jag att det var plogbilen som körde förbi. Döm om min förvåning när vägen utanför låg alldeles tom på både snö, plogar och annat ljus än dem från fabriksområdet intill. Naturligtvis övervägde jag att sätta på teven igen. Men spöket fick låta sig nöja med artificiellt filmad nativ underhållning för den här gången.

Herregud, vad länge de håller på! Inte undra på att de ser så uttråkade och lidande ut. Har ni någonsin lagt märke till ansiktsuttrycken i en porrfilm? Nähä. Nä, man ser ju det man vill se. Nu ska ni inte tro allt ni läser. Naturligtvis spökar det hemma hos oss, men inte har jag studerat någon annan aktivitet annat än den rent paranormala.

Måndagsmyset

får vänta tills tisdag. Ett alldeles enhälligt beslut, som fattades av mig ocg HoneyBun. Det var dessutom ett alldeles demokratiskt beslut, eftersom demokrati fungerar bäst, ju färre man är som beslutar.

Dessförinnan hade Chefen och SugarPie fattat ett annat demokratiskt beslut, lika enhälligt det. PP och jag ska numera och i fortsättningen, placeras på varsin kortsida av det o-ä-n-d-l-i-g-a bordet i köket, i egenskap av Kung (PP) och Drottning (jag). Det är självklart, enligt SugarPie.

Plåster på såret. Jag hade nämligen alldeles dessförinnan trampat på den heliga ordningen, och tänt en brasa i en kakelugn som inte användes, när Mamma bodde här. Så HoneyBun fick ringa Pappa från min mobil, och så fick jag prata med honom, jag med, en extra bonus gång.

Men det är väl sådant som händer i älgjakts veckan? Det är väl så det bör vara, att vara Den Nya Kärleken I En Mans Liv. (jag?!)

När de hade hämtat mjölken hos bonden, Chefen och SugarPie, satte de igång att laga måndagsmys, och SugarPie och HoneyBun kunde inte sluta bråka om vem som skulle bestämma vad Chefen skulle göra. Bra för Chefen att få bli lillasyster och bra för tvillingarna att få slippa vara minst. Det fröjdar mitt öra att höra deras gnabb, när de beter sig som syskon.

Jag älskar dig, HoneyBun. ”Jasså.”

Jag älskar dig, SugarPie. ”Det samma.”

härliga svar!

i dessa varg och björn infekterade marker

Vi hann med fyra drev i dag, det första drevet gav en fjolåring tjur med mycket små horn. Alltid något man får vara nöjd med det man får i dessa varg och björn infekterade marker. Drev nummer två gav inget, inte ens vittring av älg. Båda dessa drev var löshund drev vilket jag tycker är mera spännande än folkdrev. De två avslutande dreven var folkdrev varav det första inte gav nått medans det sista satte fart på tre älgar, en tjur , en ko och en kalv samt tre vargar. Hur vi skall göra i morgon återstår att se, kanske vill inte hundförarna släppa sina hundar och då blir det folkdrev. Vad är bra med varg i natur? Det är mycket bättre med älgkött på matbordet!

Thomas B

Allt medan månen vandrar över himlen och SuperMan fördjupar sig i Dikter Från Hospitalet, längtar jag hem.

I dag är det Birgittas födelsedag. Hon blev väldigt förvånad när jag ringde. Hon har fått sina knän utbytta – ett i taget – och jag erkände villigt att jag skulle ha behövt byta ut hela bäckenet, fast det är svårt att hitta någon som vill byta med mig. Till vardags byter Birgitta hjärtan på folk, och det är klart att någon ska göra det. Hur skulle annars Sverige se ut? (Usch, jag börjar låta som Thure Björkman.)

I dag har jag städat gamla lägenheten, assisterad av SuperMan och Eremiten. Jag har fixat en present till PP, som han ska få när han kommer hem till grottan igen med bytet från jakten. Inga överraskningar här inte, PP läser ju min blogg.

Jag väntar med spänning på att han ska börja gästblogga, om vargar, björnar och en och annan älg. Och eventuell vedermöda som en mogen man i sina bästa år lider, alldeles frivilligt skild från sin käraste (mig, alltså).

Allt medan månen vandrar över himlen och SuperMan fördjupar sig i Dikter Från Hospitalet, längtar jag hem. Mitt nya liv är inom räckhåll och mitt hem är i hans famn. Jag berättade för Eremiten idag att jag funderar på att ta jägarlicens. Bara för att lära något nytt. Något jag ännu inte kan. Så fungerar jag.

För att se om jag klarar det.

Önskar just nu, att jag var ute i skogen med PP. På något fjäll. Visserligen biter inte vinden i Göteborg så illa idag, men det är en epok som är över. Mer än halva livet har jag levt här och nu går jag, utan att vända mig om och se tillbaka.

En helt ovidkommande rubrik.

Man kan fundera på ett och annat, så här en lördagsmorgon. Bland annat bloggande, är ett funderbart ämne. En blogg är ju någon slags dagbok, men man kommer inte ifrån att det är lite pinsamt att ha en alldeles offentlig och icke privat dagbok. Så man skriver ju aldrig precis så, som det är.

Så kommer man till den aspekten att många av ens läsare är människor som känner en och som tror på vartenda ord. Kanske till och med blir oroliga, som igår, när jag skrev att PP hade stuckit. Fast det var sant, även om det inte var hela sanningen.

Det löper en smal, tänjbar och osäker gräns mellan det som är privat och det som är personligt. Personligt är allmängiltigt. Något man känner igen. Privat är motsatsen till offentlig. Alltså gäller det på en blogg, som är offentlig, att vara personlig utan att vara privat.

Man får fler läsare om man är tvärt om. Människor önskar privata avslöjanden offentligt, bloggen blir en stupstock, där läsaren kan känna sig förmer än den som skrivit.

En blogg vän oroade sig mycket för detta. Han syntes aldrig själv, utan kände sig förväxlad med sin blogg. Nu har jag vägrat vara anonym, när jag konverterade till ”Angeläget”. Det ingick i min privata kampanj, då jag lovat mig själv att i fortsättningen aldrig mera leva en lögn. Alltid vara sann. Att välja och sålla det man behåller privat och vad man släpper lös i det offentliga rummet, är ett personligt val.

Att utelämna en del, är inte det samma som att luras. Däremot skulle det bli opersonligt om jag bättrade på sanningen, ungefär som man gör vid en anställningsintervju eller en första dejt. Man ljuger inte då heller, men man framhäver de sidor man tror att den andre efterfrågar, och låter onödig information vila och vänta.

SuperMan anser sig vara expert (som vanligt) i kunskapen om hur man misslyckas vid en dejt. Ett av hans tips på hur man garanterat misslyckas är att föra Gustav Fröding på tal och prompt recitera någon dikt från samlingen Dikter Från Hospitalet.

Till exempel Ormens sång

Ensam sig slingra i ringar,
känna sig ond och led,
lärkan i höjden sig svingar,
sväfvar på lyckliga vingar
hör hur det, hör hur det klingar,
ormen får ej vara med.
Se huru Adam och Eva
kvinna och man
le mot hvarann,
se huru spindlarne väfva
näten där grenarne sväfva,
af balsam drypande,
nu vill jag krypande
nalkas och säga ett vänligt ord:
»kunskapens frukt är till ätande gjord,
ondt är ett godt.»
Adam åt och Eva åt:
»tack för ditt råd haf tack»
ormen sig undanstack,
jämmer och klagolåt!

Nu ska jag bege mig ut i staden Göteborgs kalla vindar. Och så ska jag flyttstäda ur min gamla bostad. Den med så mycket minnen i väggarna. Minnen av förnedring, förtryck och befrielse. Motivationen att söka upprättelse och uppgörelsen med den mänskliga känslan att vilja ge igen. Att fatta beslutet att vägra sänka sig till samma nivå var nog det som ställde mig upprätt. Nu går jag ifrån förnedringen, inte bara mentalt. Jag vänder mig om och går.

Nu har jag dessutom någon att gå till, sida vid sida med.

Drygt hälften så många älgar som vanligt, har jaktlaget blivit tilldelade. PP klagar på beståndet björn och varg. Så klart.

Nu har jag badat bastu,

säger PP när han ringer i kväll,

Han köpte en och en halv öl på systemet, och en liten flaska brännvin. Fast det har ingenting att göra med att jag är i Göteborg och han är där han är, lika lite som jag hade hoppats att jag haft något att göra med den där plötsligt infallna inspirationen att röja undan i förrådet.

Jag sitter i SuperMans kök och äter pizza,  när han ringer.

Bössan är fixad och inskjuten, men SuperMans dator är en riktig miss, enligt min  mening. Men det är en sådan dator riktiga bloggare använder, anser SuperMan. Så att man kan skriva och rapportera konsistensen, vid varje toalettbesök.

Har du ingen mus, undrar jag, har du ingen riktig mus?

det måste man ha för att kunna blogga, anser jag.

off he went

PP har stuckit! Har lämnat mej med alla framtidens spöken. Ville gärna få igång mig, innan han stack, få mig att undra och våndas över alla de rå som härjar i e-skogen. Lämnade mig med alla barnen, för att ensam sköta konkurrensen med Pippi Långstrump och den förlovade friheten. Nu ska jag ensam hålla ordning…

Får låta forntidens spöken omfamna mig.

Det blev ingen vecka i fjällen i september, som vi hade sagt. Det blev inga middagar med levande ljus, som det stod i horoskopet att vi skulle ägna oss åt i september. Alltså kan man inte lita på horoskop. I onsdags kom ett nytt avsnitt av Oskyligt dömd.

Det hade gått en vecka sedan det förra. Under den veckan hade vi suttit ner över en kopp kaffe en gång på tisdagsförmiddagen och vi pratade med varandra, medan PP höll koll på klockan. Inner fönstren skulle upp innan han gick till jobbet. I går ställde han upp ute möblerna på vinden och sedan hittade jag honom på altanen sittande i solen, alltmedan molnen hopade sig. Två ord hann vi kanske byta, innan vi avbröts.

Men man kan lita på Pålitlig. Nu vill vi prata vuxenprat, vi vill vara i fred.

Naturligtvis började vi prata om något annat, och nu måste han åka till jobbet. Javisst ja, det hade jag så när glömt.

Äntligen kommer PP få chans att läsa ut Den Orolige Mannen. Han tycker att det ska bli så skönt. Nu glömmer du mig, säger jag.

Inte då, inte på tio dagar.

Hur lång tid behövs för att du ska glömma mig?

Tio år, kanske.

Love me like a river does
Endlessly…

Love me like the earth itself
Spins around
Love me like the earth itself
Sky above below the ground…

I ´m a waterfall…

endast ljuddämpare saknas – nu när jag har något att jämföra med

Det var ett jävla liv om de där stöt dämparna, som legat i vårt vindsförråd så länge. Först var det en anledning att vilja ha kvar en nyckel till mitt liv, åtminstone till förrådet. Och för att komma in till vinden en husmors nyckel, som vaktmästaren kallar den. Och så port nyckeln då, förståss.

Att hämta stötdämparna på anvisad tid, gick inte, inte ens då jag flyttade från Backa och hade möjlighet att öppna, endast på begränsad tid.

Till slut skulle han då bli insläppt av en av våra gemensamma söner på tid som passade honom. Vilket jävla liv det blev då, när han upptäckte att någon klippt upp låset till förrådet.

Stötdämparna var stulna!

I den tomma lägenheten låg en lapp från takjobbarna. De skulle prompt in i alla vindsförråd vid en viss tidpunkt och om man inte ville öppna frivilligt, skulle de klippa låset. Naturligtvis var datumet passerat. Det är jobb gubbarna som klippt låset, sa jag till Riddar Kato.

Jasså, och så har det stått olåst! Och så har någon stulit stötdämparna. Naturligtvis. Vilka jävla grannar! Det är ju bara de, som har husmors nyckel som kommer in! Satans pack! De hade så klart lagt märke till att lägenheten stod obebodd och roffat åt sig stöt dämparna så snart vi vände ryggen till. Strax efter att jobbarna varit där och klippt upp låset. Ännu en gång var någon ute efter Riddar Kato och hans starkt begränsade tillgångar. Ett gäng splitter nya stötdämpare till Volvo, som han skulle kunna sälja. Om dom nu inte vore stulna av de förbannade tjuvar, som bebor våra kvarter, och ständigt är ute efter invandrare och deras hårt förvärvade småslantar.

I går var vi på vinden, PP och jag. Gissa vad vi hittade, när vi letade efter sängsidor till de gustavianska gavlarna? Som vi tänker använda till jugend gavlarna.

Just precis. Ni hänger med – hela huset andas snart art deco. Så snart jag får bestämma…

Så Riddar Kato skulle komma och hämta sina förbannade stötdämpare efter jobbet. Äntligen.

Mina egna mina riddare var alla närvarande. PP, Förgätmigej, Eremiten och SuperMan. Och det var något i mitt uppträdande, något över min släta panna eller i mitt ansikte. Vad vet jag inte, men något var det. Kanske i sättet jag rör mig eller hur jag ser på PP, när han ser på mig.

Men idag föklarade, i alla fall Riddar Kato för Förgätmigej att jag aldrig var kär i honom.

Antagligen har han rätt.

Ingen får förakta någon för det han eller hon gjort av kärlek.

”Man får minnas det positiva”, tyckte min namne, när hon fick veta att jag äntligen skilt mig från Riddar Kato. Så i flera dagar försökte jag minnas något positivt, försökte komma ihåg, gick systematiskt igenom minnena av hur vi träffades, hur vi sällskapade, hur vi flyttade ihop och formade en avsikt att bilda en familj. Men jag mindes ingenting, inte ett jävla dugg mindes jag, som något positivt.

Sist vi sågs, packade jag och PP in saker i bilen då hon skyndade förbi, gav mig en snabb kram och viskade: ”Jag är så glad för din skull!”

Jag undrar inte över det jag glömt. Mina barns födslar lyser som facklor i annars alldeles svarta minnen. Mina barn är ger en mening åt ett i övrigt meningslöst liv. Alla andra minnen saknar betydelse, endast som cellminnen finns de kvar och försätter mig alltjämt i full beredskap, med jämna mellanrum och till stor glädje alltmer sällan.

Riddar Kato minns förmodligen helt annat, än jag gör. Nyss omgift grät han medan Fröken Framsteg hade honom i mobilen. ”Allt är din mors fel, hon har förstört våra liv”. Men Fröken Framsteg såg själv en annan mamma,  den som aldrig dög åt honom och aldrig kunde vara glad hade försvunnit och den jag var från början hade återvänt och hittat tillbaka hem och hade mage till att vara lycklig.

ändå har Fröken Framsteg svårt med att hitta i Sverige. Det gäller inte ett dåligt lokalsinne, utan en svårighet att veta vad som är svenskt. Hon trivdes ju så bra bland sina pakistanska släktingar och vänner, till skillnad mot Pålitlig som aldrig trivdes där alls. Då.

Fröken Framsteg förväntar sig att det där med att vara svensk innebär allt som hon hört pakistanierna prata om, att svenskarna är. Föräldrar som sitter hemma och super och skiter i att deras tonårsdöttrar knullar runt… Så man kan knappast be henne välja vara lite mera svensk, så länge hon inte har en aning om vad det innebär.

PP börjar däremot förstå hederskulturen. Han tittade på dokumentären Sämre än djur. Den lesbiska tjejens syster sa något bra, sa PP, som fick mig att förstå bättre. Hon beskrev hur det är mannen som äger hedern, som kvinnan saknar. En tjej växer upp som en tom påse. Så sa hon ungefär. Männen fyller den med sin heder.

Så är Fröken Framstegs kusiner och vänner också fostrade. Till tomma kärl. En pakistansk flicka fostras till att vänta på att hon ska gifta sig och bli som hennes man vill att hon ska vara. Väntar hela barndomen på att bli formad av sin man och hans familj, främst genom hans mor. Det bästa föräldrarna kan göra för flickan är att göra henne formbar.

Jag valde själv att leva som tom påse. Men inte förrän jag bestämt mig för att ta mig ut.

Dessförinnan protesterade jag. Önskade, vädjade jag och bad för mitt liv. Inte förrän jag gav upp avsikten om att forma en familj med riddar Kato, gav jag upp och anpassade mig helt. Dessförinnan protesterade jag. Tills jag förstod att jag inte skulle bli hörd, blev jag fostrad. Tuktad och slagen.

Det var när Fröken Framsteg föddes som jag gav upp. Som jag förstod, att det här fungerar inte mer och det är nog ganska vanligt, att man blir medveten om det tröstlösa i situationen, då man föder en dotter. Så jag gjorde som man måste i en hederskultur, jag anpassade mig för att få leva. Tills det öppnas en utväg.

Antagligen, sa PP häromdagen, var du väldigt kär i honom, som kunde förändra dig så mycket, som förmådde anpassa dig så mycket. Men faktum är, att det minns jag inte. Det heller.

Och när han nu säger det, så, och jag inte kommer ihåg det heller, hur jag än försöker, förlorar det i samma stund det sin betydelse, att han antagligen varit väldigt, väldigt kär i Pippi. Ingen får förakta någon för det han eller hon gjort av kärlek.

Kunskap är makt.

Det är kallt. Jag funderar allvarligt på att ta en treo och tända i kakelugnen. Har varit så seg, så seg, länge nu. Någon slags förkylning hänger över oss och bryter inte ut. Så jag ägnar en stund åt att läsa WordPress populära bloggar, som jag inte gjort på länge. Via Varjager hittar jag en länk till AllahuAkbar som i ett inlägg har en You Tube video med en rumänsk tjej som dissar muslimer och ger dem fingret, medan metalmusiken dundrar FUCK YOU!

Och det kan man väl få göra. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet ligger mig varmt om hjärtat. Så nu ska jag yttra mina åsikter. För en gångs skull…

Titta gärna på videon. Tjejen säger bra saker om kvinnomisshandel och förankrar sin kritik hos mullor och imamer som spyr ut sitt kvinnoförakt och uppmanar till hustruaga, som en plikt i islam. Men är hon ett tillförlitligt vittne?

Kanske är hon inte mera tillförlitlig än de kvinnor som dessa mullor och imamer kräver samstämmiga vittnesmål från två (2) kvinnor, för att dess tillförlitlighet ska vägas lika tungt som vittnesmålet från en (1) man.

Hon sågar kreationister. Ni vet, de där som tror att gud skapade världen på 6 (sex) dagar. Hon är ganska rolig också. Som när hon lånar sin röst åt Jesus själv.

Bäst är hennes frisyr. Så hade jag håret på 70-talet. Fast mörkt.

För handen på hjärtat, gott folk, inte spelar det någon roll vilken religion man väljer, om man använder religionen som ett maktmedel för att vinna politisk makt.

Nuförtiden anser många muslimer att de har det svårt i vårt avlånga land. De måste vara 20 (tjugo) gånger bättre än alla andra, för att över huvud taget räknas. Att man ökar sina chanser med 150 % på ett ungefär, att bli kallad till en anställningsintervju, om man byter till ett svenskt namn – hur fanatisk muslim man än är…

Och jag  undrar vilken politisk agenda som lurar bakom de sajter och bloggar som låter på skina, att muslimerna är värst. Alla religiösa har samma anspråk på att förmedla det som är absolut rätt.

Mitt hängivna sökande efter gud i islam, hade en välgrundad övertygelse att det absolut rätta verkligen existerade. Denna fostran hade kristendomen förmedlat, islam bidrog enbart med verktyg som kristendomen uppmanar oss att söka efter. Värderingarna är de samma; mannen är guds avbild, kvinnan är mannens… Här menar kristna numera att ”borddskick, trafikregler, hur man pratar o s v har oftast en funktion för att underlätta vårt gemensamma liv” medan muslimer framhåller att båda könen är beroende av varandra.

Porrproducenternas branchorganisation och Melody Gardot

Badland Hyena upplyste mig nyss om att PP står som förkortning för Porrproducenternas branschorganisation. Så är inte fallet i denna blogg; om någon skulle ha missuppfattat mitt författarskap. PP står för PlastPappa, så nu vet ni det.

Med åtta till tio barn permanent i huset, står tiden aldrig still; tillfällena då han tycktes ha all tid i världen har erstts av förgäves letande efter en liten stund, att stjäla. En blick får räcka för det mesta. Som tur är säger han det jag tänker, för det inte är möjligt att få säga en hel mening var. Eller att få en hel mening till svar.

Det återstår då att lyssna till Melody Gardot:

Love me like a river does
Cross the sea
Love me like a river does
Endlessly
Love me like a river does
Baby don’t rush you’re no waterfall
Love me that is all
Love me like a roaring sea
Swirls about
Love me like a roaring sea
Wash me out
Love me like a roaring sea
Baby don’t rush you’re no waterfall
Love me that is all
Love me like the earth itself
Spins around
Love me like the earth itself
Sky above below the ground
Love me like the earth itself
Baby don’t rush you’re no waterfall
Love me that is all

tills du blir min

”Hon kom den där kvällen eftersom hon var sårad, någon hade gjort henne så illa att det bara var han kvar för henne att ty sig till… Henne har jag älskat mer än någon annan kvinna i mitt liv, tänkte Wallander när de satt med sina kaffekoppar. Även om jag idag skulle träffa en annan stor kärlek, skulle Mona ändå alltid förbli den viktigaste kvinnan i mitt liv. Det är ett faktum som aldrig kan ändras. Kärlek kan möjligen ersätta annan kärlek, men den gamla kärleken finns ändå kvar. Man lever sitt liv med dubbla bottnar…”

Henning Mankell kastar fram en förklaring om de dubbla bottnarnas funktion i Den Orolige Mannen, att man lever med dem för att inte sjunka om det skulle gå hål i den ena.

Jag har tidigare skrivit om den befrielse det innebär att inse att ens förtvivlan inte är bottenlös, och den nytta man har av bottnen, när man inser att det går att vända mot den.

Kan det verkligen gå hål i botten? En skrämmande tanke. Om man, som jag, menar att bottnen är det yttersta av det man förmår. Om man glider genom den botten som fått ett hål, vad väntar där mer än ett svart hål, ett djup, varifrån det blir omöjligt att vända?

Vad menar Mankell med botten här? En botten som bär, som bär en över mörkret och djupen?

Så om man finner en ny stor kärlek att färdas tillsammans med, lockar ändå minnet av den första mer, den som förlorats och man väntar kanske på att det ska gå hål i den nya bottnen, så att man får fångas upp av den första igen?

På samma sätt som jag försjunker i mig själv ibland, och vänder mot min botten; den som inget ljust minne har.

Så vänder jag min vrede mot mig själv. Och vågar inte förstå eller ens tro på någon ny kärlek. Men den som älskat mig så, att varje minne förtärts av hans kärlek, kommer kanske nu att sakna mig som botten?

Min egen botten, min förtvivlans begränsning, ska jag själv vårda och vända mot. Som botten kan jag då själv kanske vara bärande och säker, hur andra än slagits sönder och läckt och sjunkit. Själv har jag nu ingen glädje av att vara det där minnet av den första kärleken, den viktigaste kvinnan i en mans liv.

att blogga eller inte blogga – det är frågan

I morse vaknade jag fullt beslutsam att skriva denna bloggs sista inlägg. Jag ska sluta blogga, var det första jag sa till PP.

Nej, varför det? undrade han. Jo, för gränsen mellan privat och personligt har blivit så tunn, så svår att balansera på. Jag har plötsligt något att förlora, plötsligt så mycket att värna om, en hel värld av tillit, som lätt kan gå i kras.

Men du kan blogga om politik, tycker PP. Men fy vad tråkigt. Vad ska jag skriva då om? Att socialdemokraterna borde komma tillbaka till vänster om mitten, i stället för att, som nu, stå strax till vänster om moderaterna?

Det gör dom väl inte, tycker PP om partikamraterna. Gör dom ju, svarar jag.

Målsättningen när jag började blogga har ju så gott som blivit uppfylld. Jag har kommit långt med att åter bygga upp min fysiska styrka, eftersträva hälsa och ökad livskvalitet. Jag har gått från storlek 48 till en normal 42:a under sommaren, utan att banta och utan att gå ner i vikt nämnvärt. Fett har helt enkelt bytts ut av muskler. Jag andas frisk luft med en doft av koskit i skrivandes stund, eftersom bonden sprider gödsel på sin åker. Jag fryser visserligen, för det är frost i luften, men jag har inte varit friskare på mycket länge.

Ta mig friheten att vara en alldeles vanlig människa, var en annan målsättning. Tja, i den mån jag nu vill det, har jag väl lyckats. Men jag känner fortafarande inget behov av att ta körkort. Fast jag bor på landet. Funderar allvarligt på att ta jägarlicens i stället. Jag går ofta i skogen. Jag kan ta mig fram, om det sker i min egen takt. PP får vänta, tills jag kommer ikapp. Dagens skörd av kantareller är uppäten, huset är fullt av barn och djur. Nästa vecka planerar vi avsluta flytten från Hisings Backa.

Bäst av allt i mitt liv är de nya minnen som håller på att bildas. Som när vi nyss träffats och jag frågade om han längtade lika mycket som jag. O, ja! svarade PP. Det är sådant man minns. Det är sådant som kan ersätta de svåra minnena. Allt som förändras får ge plats åt nya traditioner. Myskvällar och söndagsmiddagar; familjeaktiviteter. Ett alldeles vanligt liv, som jag så länge önskat mig.

Kanske fortsätter jag att blogga ändå…

Vi har en poet i familjen

Vi har en poet i familjen. Pålitlig vann första pris i Bokförlaget Myntas poesitävling på bokmässan i lördags. Priset kom i brevlådan idag. Handgjort papper och en anteckningsbok, gem och lite annat pyssel. Dessutom fick hon ett fint diplom och dikten tryckt på handgjort papper.

Uppgiften var att skriva en dikt som skulle innehålla orden: ORD, ANDAS, SÄLLSAM, INUTI och PAPPER. Så här skrev Pålitlig:

Som en vind kan sprida doft,

kan ord sprida känslor.

Som en känsla kan sprida glädje,

kan de även såra.

Som sårande ord kan döda själen inuti,

kan även sårande ord få hjärtat att blöda.

Men om man låter sårande ord

flyga iväg som papper i vinden,

och andas in den sötsura doften,

kan man släppa det sårande och låta

hjärtat och själen läka.

Dock är det sällsamt att detta händer.

Och detta leder till de dystra

vilsna själarna som vandrar på vår jord.

tala till mig

I söndags kom PPs syster och svåger på besök. Det var ett välkommet och efterlängtat besök. Jag fick svar på många frågor; vi har talat om allt jag inte kunde med att fråga honom, frågorna som formades när han satte punkt, där ordlöst samförstånd fick ta över. Nu hittade jag mer samhörighet, min familj blev ännu större; värderingarna är de samma, höjden i taket och skyddet för insyn, precis de samma som där hemma. Min ångest kan inte ta sig närmare; får hålla sig på en armslängds avstånd och motas bort av matlagning och svampplockning. Men ångesten finns kvar.

Jag är arg på mig själv. När jag äntligen fått det bra, inte har någonting att vara rädd för och äntligen känner igen mig i ett vanligt liv, då fruktar jag tankespöken. Fantasifoster håller mig tillbaka. I natt vaknade jag och låg vaken. Vad menade han/hon? Fanns något osagt, som jag borde förstå? Något man finkänsligt försökt förmedla? Och jag går systematiskt igenom dagens händelser, ord och blickar. Tala till mig: Låt mig förstå vad jag gör fel… men ännu mer vad jag gör rätt, för jag låter mig inte nöjas med att finnas – fast PP säger att det räcker.

Nu när jag kommit nära ett vanligt liv, slår minnena mig i ansiktet med sina frågor. Hur länge låg jag den där gången, innan jag kom upp på fötter igen? Ett par dagar, vad jag kan minnas, fast SuperMan minns det som en vecka långt. Men så var han ju bara tolv. Kontrasten mellan livet nu och då, riktar nya strålkastare mot det förflutna. Varför reagerade inte läkarna jag sökte, varför ifrågasatte ingen hur barnen mådde? Varför ringde inte grannarna polisen, när jag ropade på hjälp?

Tala till mig. Säg att jag får vara lycklig. Säg det igen.

Jag är arg på mig själv, som inte tog mitt ansvar – som bara gjorde mitt bästa, och gjorde så fel. Hur ska jag nu kunna våga förstå att det räcker med att göra sitt bästa, när det förut inte var bra nog. Kommer jag senare att ångra idag, för att jag inte förstår eller förmår tillräckligt? Tankespökena är många.

Men hade jag kunnat ta ett kliv in i framtiden, hade ju nuet försvunnit. Denna tid får inte gå förlorad, som alla de dagar gjorde, när jag väntade på och höll utkik efter en utväg. Jag kan bli så förbannad på Pippi. Heligt vred, skulle man kanske kunna säga. Medan jag hushöll till och med med luften att andas, levde hon som en drottning. Jag ser spåren efter bekvämligheten, egoismen och friheten hon tog sig. Husets väggar viskar och vädjar och längtar efter att få bli ett hem.

rör vid mig

Medan människorna i det här landet bekymras över bankrån och annat som de hört ryktas om på nyheterna, vaknar jag och har ångest. Jag vaknar av att det svarta över mitt huvud kommit över mig igen. Det moln som gör det omöjligt att se mer än marken under mina fötter, endast ett steg framför mig, endast ett steg till – ett steg i taget.

Nej, jag har aldrig känt ångest förr. Jag är osäker om hur det känns. Jag har alltid förr vetat vad jag behövt akta mig för, vetat var farorna lurat, inte haft anledning att vara rädd för något som det inte varit motiverat att frukta. Jag har ignorerat mina vänner och hållit mina fiender nära, för att slippa behöva få obehagliga överraskningar.

Så nu vaknar jag livrädd, övertygad om att allt kommer att gå sönder. Allt kan gå i tu. Allt kan gå i tusen bitar. Och plötsligt vet jag hur. Föreställningarna kommer slag i slag och medan jag vaknar blir jag mer övertygad för var minut, att så kommer det att sluta. Allt kan ta slut, mitt hjärta kan gå i tusen bitar.

Jag bloggar om omstart, om hopp i förtvivlan, om att livet kan börja om.

Jag försöker dokumentera ett hopp som går i uppfyllelse. Men jag lamslås av fruktan, ända tills du börjar prata med mig. Du berättar om dina bekymmer, din besvikelse och ditt hopp. Då blir jag alldeles lugn.

***

Jag vaknar och då minns jag. Jag vaknar i gryningen, och jag minns…

Jag vaknade. Jag visse inte hur länge jag varit borta från omvärlden. Det var andra gången varit medvetslös och när jag vaknade kom jag ihåg hans hand över mitt ansikte, mitt huvud mot muren i trappavsatsen. Hur jag kommit i  säng visste jag inte; inte heller hur länge jag legat där. Hade det gått en dag eller två, eller bara de timmar som förflyter mellan eftermiddag och natt. Det var ju mörkt ute.

Hans kropp röde sig över min. Hans ansikte svävade över mitt. Han trängde in gång på gång och när det var över ville jag tvätta mig. Jag ville känna vatten skölja bort den enda hettan jag känt, den brännande ömheten över märkena i mitt ansikte och på min kropp.

Men jag kunde inte komma upp ur sängen. Jag kunde inte ta mig ner för trappan och stå upprätt i duschen, så jag låg kvar. Snart flöt jag bort på barmhärtiga vingar. Snart försvann natten och ersattes av dag. Jag fick känna duschens vatten över mitt ansikte och antagligen grät jag där, jag minns inte…

***

Jag förstår inte, säger du. Jag förstår inte vad du varit med om. Du ser bara vad det gjort med mig, vad det innebär att bära dessa minnen i sin kropp.

Jag är så glad att du inte förstår. Att du inte kan förstå. Att du inte har en aning.

Det enda jag behöver är dina händer på min kropp, stilla eller så lätt, som en fjärils vingar. Din blick, som letar sig ända ut i mina fingertoppar. Och når de punkter av min kropp, som jag inte ens visste, att de fanns.

Och nu talar du till mig. Så att molnet får fara. Det svarta över mig är bara föreställningar, säger du. Det vet jag. Jag vill gärna låta tanken färdas, som ett moln över mitt huvud. Låta tankar vara bara det; tankar.

Men som sagt, nu får jag ångest ibland. Fienderna, som jag tidigare visste precis var jag hade, har blivit spöken, fantasimonster, konstruktioner om hur allt kan komma att bli. Ångest blir mitt hjärtas skri i världen. Jag får samsas med poeterna och skriva mellanmänskligt och opolitiskt om känslor idag. Rör vid mig. Tala till mig och skingra molnen, som hopar sig över mitt huvud.

Fröken Framsteg skrev en dikt – till mig?!

You make me feel good.
But you’re never around.
I’ve never had this mood.
But I don’t make a sound.

I want to be with you every day.
I want you to hold me.
I don’t know what to say.
Why can’t I just see?

I don’t want to regret.
But I don’t want to be hurt again.
You’re in my every breath.
What’s in it for you to gain?

I’ve been through it before.
I’ve played this game more than twice.
I don’t want this no more.
It’s like playing dice.

I’m afraid that I love you.
I like you more than anyone.
What can I do?
It’s in my every bone.

I don’t want to play this game.
I don’t want to be broken.
I won’t live with the shame.
Just give me a token.

(c) FrökenFramsteg

Gudrun

I natt då jag låg vaken och kärlekskrank och lyssnade till PP:s snarkningar, bestämde jag mig för att lägga ner bloggen, gå under jorden och i fortsättningen leva ett alldeles anonymt liv. Men i morse funderade jag i stället på att byta nick och börja kalla mig Lisbet Salamander. (Ja, man ska ju inte överdriva.) Det är ju ganska kul att få kommentarer från folk som tror att de kan förbli anonyma i ett offentligt rum. På ett par minuter får man ju åtminstone fram en satelitbild varifrån den ”anonyma” kommentaren postats. (Fattas bara en målsökande Robert, så är man beredd för eventuella påhopp, dessutom.)

Den här Isprinssessan – som förmodligen känner PP sedan tidigare – har förbryllat honom. Nu har ju anonym at hotmail inte vidare hörts av, så de senaste dagarna hade jag glömt varifrån kommentarerna postats, tills igår när PP skalade potatis och funderade något om Huddinge, Valdemarsvik och var det vägen mellan Mora och Orsa? Jag lyssnade inte så noga.

Att vara anonym i ett offentligt rum är ju omöjligt. Och hela internet är ju ett offentligt rum. Jag har alltid tyckt synd om kungabarnen, som aldrig kan få chansen att välja om de vill leva anonyma liv. Gudrun Schyman, däremot har själv valt att bli en offentlig person och jag tycker att hon sköter sig fullständigt föredömligt, som politiker, när hon gång på gång möter påhopp med en alldeles självklar mänsklighet. ”Ja, visst var det ett misstag, men man är ju bara människa.” Det är en vinnande attityd.

I går sågs hon med förra stadsborgarrådet i morgonteve- soffan. De pratade om alkoholberoende. Och den som inte beundrar den insikt, det mod och styrka som dessa numera nyktra alkoholister förmedlar, undgår ett verkligt viktigt budskap.

Vi har förmodligen alla något som kan bli vårt fall, när situationer utvecklas till ohållbara. Det kan vara allt från mat eller sex, värk- eller sömntabletter, som sprit eller shopping. PP är beroende av nyheterna. Hans balans återställs således både lätt och för omgivningen alldeles harmlöst. Men när människor i ens omgivning flippar, kan det vara bra att se sig själv i spegeln, som är ett av Kronprinsessans favorituttryck.

I går flippade jag inte. Fast Fröken Framgång nog hade räknat med det, när hon kommer hem med uppsvälld och piercad tunga. Riktigt hur jag ska förhålla mig till det vet jag inte ännu. I bästa fall kvävs hon och statuerar ett talande exempel för de sex yngre damer, som bor under vårt tak. Om hon överlever ugör hon ju endast ett läspande exempel i fortsättningen.

Pagel och Pindu

…”Vi får hoppas på att rättsväsendet går till botten med Ghezalis och Benoudas gamla och nya förehavanden”, skriver folkpartisten Gulan Avci, och fortsätter: ”Den här gången hoppas jag att skattebetalarna inte ska behöva betala hemtransporten. Förra gången fick Ghezali ett regeringsplan helt för sig själv. Har de haft råd att åka till andra sidan jorden har de råd att ta sig hem igen. Skulle åtal väckas går det att lösa vidare transport från flygplatsen.”

och visst verkar det som om historien ska upprepa sig. Althin ska bli ombud. Igen. Fast ingen ännu vet om det verkligen är Mehdi Ghezali, som sitter fängslad i Pakistan. Men har inte fått det bekräftat än. Att jag tycker att han kan sitta där han sitter i så fall, spelar väl ingen roll, egentligen. Min åsikt är nog mera en känsla än ett ställningstagande eller ens en politisk åsikt. Jag kan liksom bara höra pakistanska poliser, som haffat denne uggleunge, tillskriva de svenska myndigheterna pagel* och pindu** status, och vet inte riktigt vilket som är värst. Om vi är riktiga *idioter, eller bara i total avsaknad av sunt förnuft, **födda sådana, ofrivillt bakom.

”Det folket måste vara helt blåsta”, säger kanske polismän och militärer som varit med förr, när Ghezali slogs i bojor. ”Hur fan har de kunnat släppa lös en sådan igen?” frågar de sig. ”Och varför i all världen har de mage att bevilja utresa, så att vi ska behöva ta hand om skiten? Igen!”

För i Det Förlovade Hemlandet måste man få beviljat utresa för att få lämna. Nu har i alla fall hönan Agda fått sitt visum från svenska ambassaden. Hans Majestät har beställt och betalt biljetten, tills på lördag. Det är bara det att Agda kom på att det vore bra att ha ett pass och hoppas nu få ett alldeles eget pass innan dess. Vi får se. Annars kan vi svenskar ju muttra lite diskret, vi också. Pindu! (Hur i all världen det nu gick till, att hon överhuvudtaget kunnat söka visum, utan pass? Så sant som det var sagt; mystiken tätnar på min blogg…)

att röja älgpass och hitta hem igen

Det var ena slarviga jättar som fick ihop Bergslagen en gång i tiden. Stora stenblock ligger huller om buller med mindre bumlingar och över allt samman växer det mossa. Det kan knappast ha funnits några regler för deras spel, när de kastade stenar omkring sig och levde om. På väg upp till första passet åkte höger fot rätt ner mellan två underliggande stenar, men sedan var jag naturligtvis beredd. På två ställen fick ändå PP ta tag i mig, eftersom steget nerför var så pass långt, att om jag tagit det utan stöd skulle jag inte ha kunnat hålla ihop steget. Men så är det ju att vara en foglossningsskadad supermorsa, hamnar man på rygg beter man sig som en skalbagge. På rygg hamnade jag nu inte, i skogen.

Halvvägs upp till första passet fastnade jag i lingonen. PP fick själv fortsätta och allt medan jag hörde ljudet från hans yxa började jag plocka och hoppades att få se en björn, helst på avstånd. (Var det 26 cm som ramen mätte på björnen som slagit en älg för inte så länge sedan?) Nu kom det ingen björn, men PP återvände och när vi fyllt en hel spann, syntes det inte att vi tagit något av skogens välstånd. Och då plockade vi ändå på kullens norrsida. Vi går tillbaka igen, bestämde vi, när vi röjt alla passen klart.

Att röja älgpass går annars ut på att man går efter en karta och hittar förutbestämda punkter i skogen, allt medan man dekorerar hela skogen med band i svenska flaggans färger, som det står ”JAKT” på. Inte för att jag tyckte att det blev snyggt precis. Älgarna passar på att smyga på jägaren vid detta tillfälle och det enda man ser av dom, är rykande färska högar några meter ifrån, när man går vidare. På djurbajs kan man se vad djuren ätit. En räv hade ätit rönnbär, naturligtvis, och ett rådjur hade spytt upp kantareller.Rådjur tycker annars om kantareller, och hinner ofta före mig till kantarell ställena.

En annan kunskap, som jag nyligen förvärvat, är hur man avlägsnar fästingar ur fästinginsamlarnas pälsar. Kan säkert vara bra att kunna. Fästingar äter bara vart tredje år, säger PP. Sedan reproducerar de sig. Det kan tyckas kännas segt, men fästingarna har ju inget att jämföra med.

Sist jag var i Paradiset var i midsommar. Minns du? frågade jag PP. Och jag mindes själv, att det kändes som att komma hem. Vid kaffet, då vid midsommar, plockade PP en fästing ur pälsen på Al Mufti. Var gjorde du av den? frågade farsan. Jag la den i din säng, skojade PP. Och jag kände igen stämningen hemifrån, den första gången som jag besökte PPs föräldrar. Precis så lät min bror också, när han munhöggs på skoj med vår farsa. Så jag blir varm och lugn hemma hos PPs föräldrar och alldeles övertygad om att jag kan gå genom eld och vatten för att få behålla mitt nya liv. Privilegiet att få gå i skogen i passionerad tystnad och få somna i tystnad invid en sjö, där månen vilar i moln och sänder en gata av ljus över vattnet.

När alla pass var röjda orkade vi inte gå tillbaka för att fylla en hink till med lingon. Så vi åkte hem till morsan och åt gott, och sedan gick vi till marknaden och Fröken Framsteg och Ögontröst åkte en karusell, som varit mycket läskigare att åka tidigare på dagen. Man kan alltså misstänka att karuseller fungerar som skräckfilmer; och är läskiga bara första gången och då överraskningsmomenten är borta, fungerar de endast avtrubbande och förminskar ens mänsklighet en smula.

Hur gör man när man röjer älgpass?

Följ min spännande blogg och få reda på det på måndag, för då vet jag. Vill någon ge tips i ämnet, är ni välkomna omgående, säg bara inte att jag ska avstå, när jag nu äntligen är på väg ut på ett äventyr.

Äventyr är allt som man aldrig gjort förr. Flytta ihop är ett riktigt äventyr. Som tur är har vi haft torkväder idag och det blir nog packat för avfärd till Paradiset i morgon, enligt planerna. Tur att jag inte behöver leta efter något… Men du kan ju se om du hittar mina kamoflage-byxor, säger PP. Så där av en tillfällighet, eller? Allt medan jag kokar potatis. PP har tagit HoneyBun, SugarPie, Ögontröst och Chefen med för att se till hästen som han lovat passa den här veckan.

I förrgår kväll satt vi i hammocken och njöt av varma vindar tills midnatt. Det är beroendeframkallande. I morse stal vi också tid från alla måsten och satt i hammocken i solen. Det är också beroendeframkallande. Veckans arbete är slutfört, i morgon kväll återser jag den lilla stugan vid sjön. Och jag får krama om PP:s föräldrar. Här är det bra, men hemma är det bäst. Hemma är där hjärtat är…

Ett personligt brev

Jag måste ändra mitt personliga brev, säger PP, som på grund av krisen inom bilindustrin letar andra jobb. När han startade kursen förra måndagen log han förnöjt när han berättade att han skrivit i sin presentation att han var sambo.  Med fem barn och sex bonusar!

Jag har själv tänkt i flera dagar att nu måste jag redigera sidan om Chefen här på bloggen. Det är ju så mycket som förändrats – har ni verkligen hängt med?

Så här kommer den nya presenattionen:

För att följa min blogg behövs kanhända en presentation av figurerna i min familjesaga. Jag börjar högst upp i hierarkin. ”För den som är minst är sämst på att vänta”, (det beror på brist på träning, har ungarna fått höra under sin tillväxt mot självständighet). Chefen har aldrig behövt träna sig på att vänta. Hon har nyss börjat skolan och veckorna flyter på i någon mån med trygga rutiner. Chefen ska besöka sin Fader Konungen på Gröna Ängars Ö varannan.

Härefter kommer jag själv. Om mig har jag redan skrivet och det enda som kan tilläggas är väl att jag andas, när jag har tid. Detta kräver att jag finner tystnad. Då sätter jag mig och blundar och tankarna får färdas över mitt huvud, som moln på himlen. Jag funderar inte över något utan konstaterar endast att jag andas. Andningen sköter sig själv. Utan ansträngning. Det är helt otroligt, att konstatera att något sköter sig själv, utan att jag lägger mig i, sätter igång eller stänger av. Det är fantastiskt!

Fjortis bor också här. Kan presentera sig själv då behov finnes, jag  har länkat till henne under människor jag beundrar. Från och med nu kallar vi Fjortis för Pålitlig. Hon har dessutom fyllt femton.

Lathunden är vår bebis. Fyrbent och snäll, 60 cm i manken.

Eremiten sitter för det mesta och trycker bland drivor av omålade dukar och skissblock. Han bor tillfälligt på Gröna Ängars Ö, men har för avsikt att flytta till SuperMan, så snart hans lägenhet har renoverats.

Förgätmigej bor än här än där, och tycker att arrangemanget bör fungera som ett studentboende. Helst ett korridor boende där ingen kan räkna ut vem som lämnat disken, bara misstänka. Han börjar förhoppningsvis inse att ett jobb är det som är viktigast, för att man ska kunna besluta sig för var man vill bo.

SuperMan har skaffat hund. Han lämnar den hos mig var annan vecka, när han har tidigt skift. Sin ödla lämnade han hos mig permanent. Hoppas hans tjejer läser mig blogg.

SysterDyster har blivit Fröken Framsteg. Hon flydde från Riddar Kato – den förborgade sidan av hans majestät på Gröna Ängars Ö, och bor nu på promenadavstånd från mej. I egen lägenhet.

Chefen, jag och Pålitlig har flyttat ihop med PP och hans fyra döttrar. Vi bor i ett vitt Madickenhus från tjugotalet, på en kulle invid en åker. Här bor även Al Mufti som driver rävar och rådjur så snart tillfälle ges (till vansinne?), och som likt vilken skriftlärd som helst, ofta deppar över sin maktlöshet i politiska frågor. Ett parti med Al Mufti i spetsen skulle kräva älgjakt året runt och rätten att grisa ner mattes vita sofföverdrag och ensamrätt på sovplats i husses säng.

PP är förkortning på plastpappa, i motsats till BP (biologisk pappa) som eventuellt hans majestät riddar Kato kan komma att kallas om han förblir en snäll umgängesförälder. Förutsättningarna är de bästa, sedan han äktat Agda (hönan) som vill ha två egna barn minst, vilket förmodligen kommer att sysselsätta BP, så att han inte får tid att bråka med oss mer, så snart hon kommer från Det förlovade Hamlandet.

PP har fyra hemmaboende döttrar. Kronprinsessan Victoria, Ögontröst och tvillingarna HoneyBun och SugarPie. Deras mamma bor i Villa Villekulla och konkurrerar mot oss med dess förlovade frihet. Fröken Framgång har blivit en förebild; hon är arton och får göra som hon vill. Tvillingarna får inte ens se på film (Män som hatar kvinnor) för mig, för det är femtonårsgräns på den. Men Pålitlig och Ögontröst får göra det om dom vill. Och jag frågar PP: Hur gamla måste vi bli innan vi kan få göra som vi vill?

Han vet inte riktigt. Just nu vill vi mest av allt att de små skulle kunna vara hos sina umgängesföräldrar en enda gång samma helg. Det planerade vi i midsommar. Så snart våra ex kommer från sina respektive hemländer/semestrar så ska vi vara ensamma en helg, sa vi. Då. Det blev aldrig av, så vi flyttade ihop istället. För att hinna träffas ibland i svampskogen eller på hundpromenaden. På så vis spar vi bensinpengar och telefonräkningar.

Barnen håller till Upstairs i vårt slott. Vi kämpar på Downstairs. Vi skulle kunna göra tittarsiffror om vårt liv.

Det pågår underrättelsetjänst i huset. Ryktesspridning – upstairs. Skojigast var det när Ögontröst kom och avslöjade att det ryktas att pappa och du ska åka på ”honey-moon” av något slag; ska ni det? Eller när Fröken Framsteg avslöjade att Förgätmigej avslöjat att han sett PP och mej hångla i skafferiet. Eller när HoneyBun och SugarPie flydde in till Kronprinsessans rum för att PP:s säng knarrade. Det tisslas och det tasslas…

HoneyBun anser att jag inte bör svara Tariq i Bertilssons telefon. Om du vill att jag ska svara Bertilsson får du prata med din pappa om den saken, han är ju den enda som kan föreslå mig det, och jag kan inte ta ställning till den frågan förrän då, svarade jag. Ingen mer underrättelsetjänst i den saken…

Nääe, jag ger dig ingen kram, säger HoneyBun. Så jag jagar  henne upp för trappan och hon skriker: Sluta! Jag är inte kittlig! Jag slutar inte kittla henne i magen och hon skrattar och påstår att hon inte är kittlig. Du får ingen kram, säger hon,  om du inte först ger mig en piguinstång. Men det har jag ju ingen. Så jag säger: För det första, ska man inte sälja en kram för en pinguinstång och för det andra, så ska man inte tvinga barn som inte vill bli kramade, säger jag och leken är slut. Hon sätter efter mej ut ur rummet och jag får världens bamsekram. Bästa kramen på länge.

All you need is love. Love is all you need…

Att få ett samlivet att fungera är som att jobba på en bondgård. Varje morgon ska man börja om från början. / Okänd

Att uppleva den eviga kärleken tar inte lång tid. / Henrik Tikkanen

Av alla brev är kärleksbrev de lättaste att skriva: det enda som krävs är kärlek. / Francois de la Rochefoucauld

De människor som fått mest ut av livet är inte de som levt ett sekel, utan de som levt varje minut. / Colette

Den högsta lyckan i livet är förvissningen om att vara älskad för sin egen skull, eller rättare sagt: att vara älskad trots en själv. / Victor Hugo

Den kärlek som har uppstått plötsligt tar den längsta tiden att bota. / Jean de la Bruyère

Den sanna kärleken liknar cirkeln, och cirkeln har inget slut. / Ryskt ordspråk

Den som inte kan hata kan inte heller älska. / Voltaire

Den vet föga om kärleken som alltid talar om den. / Italienskt ordspråk

Det finns inget bättre skönhetsmedel än lycka. / Blessington

Det är inte den vackraste kvinnan som har de starkaste känslorna. / Irländskt ordspråk

Det är inte kärlek när två människor kryper ihop i ett hörn medan livet brusar förbi. / Märta Tikkanen

Det är omöjligt att vara förälskad och klok på sammam gång. / Francis Bacon

Du kan ge utan att älska, men du kan inte älska utan att ge. / Ami Carmichael

Egentligen finns vi till genom kärleken. Det är kärleken som bestämmer vad vi är. / William Sloane Coffin

En av människans äldsta behov är att ha någon som undrar var man är när man inte kommer hem på kvällen. / Margaret Meed

En fru varar bara så länge äktenskapet håller, men en ex-fru har man alltid. / Johnny Carson

En man vill alltid vara en kvinnas första kärlek – en kvinna vill alltid vara en mans sista äventyr. / Oscar Wilde

En man är som regel en kvinnas säkra byte långt innan han själv har en aning om det. / Walter Winchell

En som inte gör dumheter som ung, gör det som gammal. / Svenskt ordspråk

Ett hjärta som älskat är alltid ungt. / Okänt ursprung

Ett lyckligt äktenskap kräver att man förälskar sig många gånger och varje gång i samma person. / Mignon McLaughlin

Ett ord befriar oss från livets tyngd och smärta – det ordet är kärlek. /
Sophocles, Oedipus

För varje minut som Du är arg förlorar Du sextio sekunder av glädje. / Okänd

par som älskar varandra berättar tusentals saker för varandra utan att öppna munnen. / Okänt ursprung

Hjärtat får aldrig rynkor. / Okänt ursprung

Hjärtat har sina fängelser som förståndet inte kan öppna. / Marcel Jouhandeau

Inget ont om män. De är ju det bästa vi har, i den vägen. / Maj Fant

Kallt kaffe och heta kvinnor spar tid. / Jarl Kulle

Kvinnor förlåter sällan sin man att han är svartsjuk och aldrig att inte är det / Okänt ursprung

Kyssen är vad som har blivit kvar av paradisets språk. / Joseph Conrad

Kärlek föds ur glädjen att se på varandra, får näring ur behovet av att vara tillsammans och fulländas av det omöjliga i att vara åtskilda. / José Marti

Kärlek kan förflytta berg. / Nordiskt ordspråk

Kärlek och snuva kan inte döljas./ Ryskt ordspråk

Kärlek utan genkärlek är som en viktig fråga utan svar. / Tyskt ordspråk

Kärlek vid första ögonkastet är männens ursäkt för att de har bråttom. / Thomas Mann

Kärlek är en energi som består av sig själv. Den är sitt eget värde. / Thornton Wilder

Kärlek är en resa utan kompass i ett väglöst land. Ett äventyr. / Anne Swärd

Kärlek är framför allt att man ger sig själv som gåva. / Jean Anouilh

Kärlek är som mässling, ju senare i livet den kommer, dess värre. / Okänt ursprung

Kärlek är som schack – ett feldrag och du är matt. / Okänd

Kärleken skapar ett ”vi” utan att förstöra ett ”jag”. / Leo Buscaglia

Kärleken är blind. Men synen kommer tillbaka genom giftermål. / Okänt ursprung

Kärleken är för mannen bara en bisak. För kvinnan är den allt. / Lord Byron

Kärleken är som en duva, håller man den för hårt kvävs den, håller man den för löst flyger den bort. / Danskt ordspråk

Kärleken är som en trafikolycka. Man blir påkörd och blir liggande. Antingen överlever man eller också överlever man inte. / Juliette Gréco

Kärleken är störst, inget jobb, ingen karriär, bör sättas först. / Okänt ursprung

Kärlekens blommor skall vattnas med vin. / CM Bellman op 13.

Kärlekens dörr är svår att öppna och svår att stänga. / Kineskiskt ordspråk

Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns /
Pjotr Andrejevitj Pavlenko

Lyckan slinker in genom en dörr som man inte visste att man lämnat på glänt. / John Barrymore

Lyckan är en dröm och lidandet verklighet. / Voltaire

Längtan är kärlekens ständige följeslagare. / Okänt ursprung

Lär känna modern innan du gifter dig med dottern. / Arabiskt ordspråk

Löften som ges i storm glöms bort i stiltje. / Okänt ursprung

Min kärlek till dig är enkel, rak och sann. Det är bara jag som krånglar till det ibland. / Caroline Wekell

Män vill alltid vara en kvinnas första kärlek – kvinnor vill vara en mans sista äventyr. / Oscar Wilde

Människor är som pusselbitar, det finns alltid två som passar ihop. / Okänt ursprung

När en flicka gifter sig avstår hon från många mäns uppmärksamhet för en mans ouppmärksamhet. / Okänt ursprung

Om du inte kommer ihåg den minsta fånighet som kärleken fick dig till, då har du inte älskat. / Shakespeare

Om du vill bli älskad, älska själv. / Hekaton

Omnia vincit amor – Kärleken övervinner allt. / Vergilius 19 f. Kr.

Rynkor är smilgropar i älskarens ögon. / Kinesiskt ordspråk

Svartsjukan föds alltid samtidigt med kärleken men den dör inte alltid samtidigt med den. / Francois de la Rochefoucauld

Så länge det finns två kön, så lär det nog bli brinna av. / August Strindberg

Sådan enighet skall råda emellan er att när den ene gråter skall den andre känna smaken av salt. / Okänt ursprung

Säga vad man vill om min fru, men tur i kärlek har hon. / Okänt ursprung

Sök kärleken och du möter den aldrig, fly från kärleken och den kommer att förfölja dig. / Engelskt ordspråk

Två själar med bara en tanke – två hjärtan som slår som ett. /
E.F.J Von Munch-Bellinghausen

Vad som görs av kärlek sker alltid bortom gott och ont. / Friedrich Nietzsche

Vi delade på kärlek. Jag tog kär, du tog lek. / Okänt ursprung

Vi kan inte uträtta stora saker – bara små saker med stor kärlek. / Moder Teresa

Vi lever alla under samma himmel, men vi har inte alla samma horisont. / Konrad Adenauer

Vi upphör att älska oss själva om ingen älskar oss. / Mme de Stael

Viss kärlek är som vinteräpplen, mognar sent och håller länge. / Okänt ursprung

Älska mig mest, när jag förtjänar det minst, ty då behöver jag det bäst. / Okänt ursprung

Fondservice

Telefonen ringde. En ung man frågade efter Thomas, fast han menade förståss PP. Han är inte hemma, svarade jag.

Du är kanske hans fru eller sambo? undrade han. Jajjamensan fattas bara…

Och så presenterade han världens bästa fondservice. Garanterat högst avkastning och ett erbjudande om att för femtio spänn i månaden placera mina pesionspengar på allra bästa sätt. Och så PP:s förståss. Varje mening avslutades med en fråga:

Det låter väl bra? eller så vill man ju inte ha det – eller hur? (alltså ont om pengar på sin ålderdom) eller och det vill man ju! – inte sant? (alltså att pensionspengarna ska föröka sig som bara den).

Jo visst! svarade jag, eller jaha jodå…

Ja, då behöver jag bara dina uppgifter då, sa min entusiastiske rådgivare.

Har ni någon hemsida? frågade jag.

Javisst har vi det! svarade han. Om du ger mig dina uppgifter kan du i lugn och ro sätta dig in i alla förmåner innan första faktureringen kommer efter fjorton dagar.

Jamen, jag vill nog inte förbinda mig något, sa jag då, förrän jag satt mig in i villkoren och jag vill gärna se dem skriftligt.

Jasså, svarade den unga rösten. Ja, då får jag tacka för mig och önska lycka till!!

Söndag

I dag skiner solen. En perfekt dag för måndagsförberedelser, dvs tvätt av kläder och av ungar. Honey Bun, Sugar Pie och Kronprinsessan är på rymmen med Pippi Långstrump. De skulle hälsa på släktingar och vänner. Så vi har haft en stilla helg tillsammans med Chefen, Pålitlig och Förgätmigej. Ögontröst har varit hemma ibland, men spelar match i Partille idag.

Innan vi flyttade ihop gnällde mina ungar på mig och klagade på att jag gjorde gällande att PP:s barn var bra mycket duktigare än dom. Dom är inte så perfekta som du tror, fräste Fröken Framsteg, som fortfarande var rätt Dyster då. Nu har alla barnen hunnit bli helt normala. I mina ögon.

I går var marken så sank att skogen ångade. När regnat hade upphört steg ett moln upp över trädtopparna på åsen, vid den tiden då vi körde hem från skogen. Nu behöver vi verkligen ett par dagar uppehåll och det kändes bra att vakna i solljuset i morse.

Jag lever tillsammans med världens snällaste man. I förmiddags hjälpte Pålitlig mej att färga håret. PP hade skjutsat Ögontröst till bussen och lät Lathunden flänga över åkern så leran sprutade, innan hann tog henne och muftin ner till ån, där de fick bada. Pålitlig bekymrade sej en aning för att PP tas för givet, av sina barn. Han får inte den uppskattning han förtjänar, sa hon, han gör till och med mycket mer för mej, än vad min egen pappa någonsin gjort.

Nu ska vi grilla på altanen. Vi ska fortsätta chilla resten av helgen och se på film i kväll. Det förtjänar vi; det behöver vi.

Familjens Mufti

Regnet vräker ner

Sitter i mitt Didrikssons regnställ (det som jag snodde från SuperMan när jag skaffade Lathunden) och väntar på att det värsta regnandet ska upphöra. Det bara vräker ner. Regnets spön i backen pekar rakt ner. Trädgården ser randig ut och löven slås ner från trädgrenarna. Det är svårt att tänka att vatten är en bristvara.

Vårt nya skafferi bidrar till att öka jordens uppvärmning. Funderar på att flytta in i skafferiet till vintern, men jag kommer nog att föredra värmen från kakelugnarna. Fast PP anser att elementet han monterade ner för att göra plats för min frys, numera är överflödigt.

Kom nu, säger PP, så åker vi och plockar svamp.

Man får vad man ger

Man får aldrig vad man förtjänar av livet. Varken straff eller belöningar. Man får vad man ger. Man skördar vad man sår. Men vad gör man när man inte kan få det man mest behöver? De flesta jagar nog då iväg efter en ersättning av något slag, fast man kanske hellre borde avstå helt istället. Just nu får jag ingen rätsida på vad det är för samband mellan min akuta brist på hårfärg (nää, jag har inte färgat håret på åtta veckor) och mitt behov av lugn och ro?

Skafferi

Idag har vi städat skafferiet. Vi har ett skafferi stort som ett litet rum, med lucka till källartrappan. PP hade en frysbox och ett frysskåp, när jag flyttade in och de har fått bereda rum för min kyl och min frys. Som alla fått bereda rum för oss. PP har bytt plats på hyllor och skruvat och skruvat. Inte mej. Inte än. Jag är dödstrött. I morgon bitti ska jag ställa in våra saker. Julsaker i källaren. Nästa gång vi åker till Göteborg tar vi med mina lagerhyllor och får ordning där nere också.

Jag fick hjälp av Chefen och Honey Bun att göra pajdeg och på något vis kom senare världens bästa kantarellpaj ut ur ugnen. Jag har aldrig slösat så mycket kanareller på en paj förut. I helgen ska vi bege oss ut och plocka för att ta till vara.

Vill du att jag följer med till Paradiset och röjer älgpass tillsammans med dej i skogen? frågade jag vid eftermiddagskaffet på altanen. Han tänker länge efter. I går i skogen fick jag svårt att gå, ont av fogen. Det blir en del att gå, svarar han. Det klarar jag, säger jag, nästa vecka är mitt i cykeln, då går jag bra.

vägen mellan Jönköping och Gränna

PP har tandvärk. Igår gick han äntligen till tandläkaren som rensade ut döda rötter. Du behöver antibiotika, säger jag, så att infektionen inte sprider sig, men PP tar ett par värktabletter och säger att han inte tänker ringa till någon, förrän risken är över att han inte svarar dumt på dumma frågor. Han blir ilsken när han har ont, precis som jag blir, vi gnäller inte. Förmodligen kommer vi att behöva parterapi om vi blir förkylda samtidigt igen.

Ett par, tre kilo kantareller blev det går. Vi gick genom jaktmarker och Kutta al Mufti jagade iväg efter en grävling, och PP hoppades att det vore ett vildsvin som letat sig hit. Tänk om det kom ett vildvin sättande rakt emot oss, sa jag, och så har du varken bössa eller kamera med!

Han gav mig en lektion i spår. Vet ni hur man skiljer en varg från en lo? Jo, vargen är som en hund, medan lon är som en katt och drar in klorna, så spåren blir med eller utan kloavtryck. Alltid bra att veta. Men rådjuren vi såg igår var inte slagna utan spatserade värdigt bort från oss, efter att ha gett oss en förnärmad blick. Det är väldigt vackra djur, och svårt att förstå att han tänkte på mej i somras när Kotta al Mufti sprang på ett kurtiserande rådjurspar. Jag känner mig som bocken och längtar efter dej, sms:ade han då.

Medan vardagen tar över helt, vore det kanske bra att ta omvägen mellan Jönköping och Gränna ibland, bara för att den är vacker. Även om den där tiden jag önskar vi skulle få åka någonstans eller vara ensamma, aldrig går att få, kan man ju åtminstone plocka svamp tillsammans.

Diamanter skapas under tryck

Vid ett tillfälle kom min före detta svåger till Sverige med en diamant, plockad från en blodsåker. Han hade fått den i betalning för en akut operation som han utfört. Det var just innan han lämnade sin FN tjänst och inbördeskriget bröt ut i Liberia, dit han då ofta fick bege sig. Omständigheterna för hans insats hade varit sådana, att han ansåg en diamant befogad i utbyte mot tjänsten.

Diamanter skapas under högt tryck. De knackas ur sitt underlag eller plockas från en västafrikansk åker, kantiga och oslipade. Dess form avgör vilken slipning man väljer. Formen avgör också hur hög karat diamanten får då den väl slipats. Doktorn bad mig få hans diamant värderad och slipad. Det visade sig att kostnaden för slipning skulle bli högre än storleken på den diamant som kunde fås fram ur stenen, skulle komma att värderas till.

Gör ett smycke av den oslipade diamanten, tyckte man i guldsmedjan, den har ju trots allt ett affektionsvärde.

Ställa krav?

PP tycker att vi ska åka och plocka svamp. Det borde vi kanske göra. Den här veckan är den mest kraftfulla i min cykel, månen är nästan full. Som tur är praktiserar jag inte vicca, för vore jag så här orkeslös som jag är just nu, när jag är på topp, borde jag frukta de veckor, när det är tid att varva ner och återlämna blodet till jorden.

Vi får väl åka och plocka svamp då, i väntan på de sköra damerna som ska hjälpa oss identifiera vilka saker de uppfattar som ”mammas” – de ovidrörbara. Jag förväntar inget vidare samarbete, om man säger så. Men ska våra saker blandas med varandra, får hennes saker snällt återförena sig med henne. Alla älskar ju återföreningar; vi borde kanske göra ett teveprogram.

Ibland är det skönt att ställa sig lite vid sidan om och betrakta sig själv som medspelare i en improviserad pjäs. Ibland är man nöjd med sin insats, ofta kan man omvärdera den och gå med förnyad kraft till nästa repetion. Just nu vilar jag vid plogen. Svampplockning är väl ingen dum idé.

alldeles ensam i Villa Villekulla

Som rotlös vore det korkat att tro, att man kan hålla sig kvar när man möter en tornado. Så vida man inte först slår rot. Avbrottet i inflyttningen ger mig tid att finna tankens ro.

Om ni nu inte räknat ut det, kan jag lika gärna berätta som det är. PP har varit gift med Pippi Långstrump. Alla barn vill bo hos Pippi, det hade jag också velat, om jag vore ett barn och hade den möjligheten. Varför ska man ha några regler? Varför ska man visa hänsyn till tanterna på kafferepet? PP har aldrig kunnat svara på den frågan, fast han vet att man måste ibland. Jag har heller inget bra svar, utom att man måste, om man vill bli framgångsrik. Sedd och hörd blir man ändå, men hur man blir sedd och hörd, har stor skillnad för resultatet.

Fyra små mammatillsinmamma sitter och tittar längtansfullt ut över hustaken och undrar hur Pippi har det; alldeles ensam därborta i Villa Villekulla på självaste julafton. Vad fattas hos Pippi Långstrump? Tommy och Annika vet svaret.

Just nu

sitter någon ”därhemma” och läser senaste inlägget i min blogg. ”Perstorp arrived 0 seconds ago”, står det längst ner till höger.

Chefen har just kommit från skolan och förklarat att i denna skolan är det inte som i Göteborg, där det förekom mobbing. Fast idag hade en kompis kallat henne tjock. Fast hon är rundare än jag, sa Chefen. Jamen, du vet ju redan att du är rund , sa du inte det? funderar jag.

Ute skiner solen. Det är en perfekt dag för tvätt och soltork. Bra att ägna sig åt medan inflyttningen ligger på is. Vadhelst värmer upp degeln, smälter oss fortare samman.

Jag har lovat pappa, säger Eremiten, att inte förstöra något för honom nu när hönan Agda snart kommer. Det tänker jag ju inte göra för dej heller, tillägger han skämtsamt.

Försök du bara, svarar jag; det kommer du inte att lyckas med.

Jag berättade det för ett bonus som bekymrat sig för om den senaste tidens påfrestningar ska förstöra något mellan mej och PP. Kanske i så fall, om vi alla barn hjälptes åt att vi skulle lyckas, funderar hon.

Nej, det tror jag inte, svarar jag, påfrestningar smälter en bara hårdare samman. Ju äldre man blir, desto envisare. Och så ger hon mej sitt gladaste leende och vi tar med hundarna och går hem igen till PP som håller kurser på måndagar. Han undervisar igen och det syns att han trivs med det. Det skulle vara roligt att få tillfälle att se honom undervisa någon gång.

Kränkningar och förlåtelse

I många år har mina saker legat nerpackade. 1995 förlorade jag mitt hem till riddar Katos släkt. Utan att gå in på detaljer är det nog inte fel att påstå att de intog mitt hem, när de flyttade till Sverige. Ring först innan ni kommer, sa Kato till dem. Ni får komma ihåg att svenskarna är sådana.

Så de ringde att nu kommer vi. Och det var mycket de behövde. Mer än tea, om man säger så. Köksskåp åkte upp, byrålådor öppnades och stängdes, först helt ogenerat och sedan man anpassat sig, bara i smyg och helt tyst.

Så när jag fick eller köpte något nytt fick det förbli ouppackat. Sedan började jag packa ner, trött på allt tjat. Trött på avunden och jämförelserna; vi behöver, vi saknar, oss är det så synd om, flyktingar.

Arvet efter far och mor och moster Ruth, packade jag upp efter skilsmässan. Det kändes så tryggt. ”Ta du vad du vill ha, utom det som min mamma sparade och snålade för att kunna köpa”, sa jag till Kato. En del fina saker hade jag, en hel del gnäll blev det ändå. Fast vi delade det vi köpt gemensamt. Och jag tyckte det var bra, att en del saker som vi haft i vårt hem ställdes upp på Gröna Ängars Ö, så att barnen skulle kunna känna att de var hemma också där.

Sedan köpte jag ny säng, skrivbord, bokhyllor och packade upp mina böcker. Köksbordet var ett konteinerfynd, billiga ikea-soffor och dyr teve; det gemensamma som var kvar hemma hos oss var möblerna i barnens rum. Nu står de kvar och ska bäras till soprummet på torsdag. Vårt hem är nerpackat på nytt. Mitt överlevnadsskrivbord, min säng, mina soffor och min teve står i mitt nya hem. Mina saker håller på att hitta rätt plats. Förutom de böcker som fortfarande är nerpackade sedan länge, är bokhyllorna på plats och skönlitteraturen står i bokstavsordning, böckerna är blandade med PP:s. Barnens bibel står bredvid ”De muslimska högtiderna” (och parar sig?).

Så igår när vi var i Göteborg för att visa lägenheten gick en virvel genom våra rum. Genomsökte effektivt hela vårt nya hem. Ni vet en sådan där tornado som tar tag i Dorothy och sveper med henne till landet Oz. Just när vansinnet tar över i landet, rycks hela huset  iväg till en förunderlig plats. Virveln har svirrat fram över precis allt och lämnat tydliga spår. Och plötsligt hamnar jag i Oz på väg till Smaragd staden. Det är ett under att jag inte fick migrän, men det var ju inte i Underlandet  jag hamnade. Nu räcker det gott och väl med total förvirring och en känsla av maktlöshet, som beror på att jag inte får bryta ihop. För barnens skull.

Men de går till skolan och jag sätter mig att vika mina kläder som virveln förpassat till en sopsäck. Då bryter jag ihop.

Jag har varit rädd för att gråta, tänkte att börjar jag kommer jag inte att kunna sluta på flera år kanske. Nej, nu tar jag paus. Tala med mig, såger PP. Och jag säger att nu flyttar jag inte in mer, förrän hon flyttat ut. Nu står det still, tills dess. Hon har inte bott här på fyra år eller mer. Han har tagit tillvara hennes saker för barnens skull. Kanske har hon aldrig bott här. Han har bevarat illusionen om en hel familj, fast den spruckit. Hon bor inte kvar, men hon har tydligen inte flyttat än…

Riddar Kato ställde krav på att få ta med allt han betalt. Javisst, sa jag, bara jag får lugn och ro.

Förändringens pris

Idag ska vi åka till Göteborg. En kvinna ringde och ville att jag ska visa henne lägenheten. De ville ha tillträde till den en månad före att uppsägningstiden går ut, så jag ska visa dem lägenheten på söndag eftermiddag. Saker faller på plats så som de gjort under de senaste åren. En pusselbit passar med en annan.

Förändringen är inte över, den pågår än, och helgen ska vi alltså ägna åt att röja undan och städa ut en livstid som nu tycks ta slut. Jag satt och läste några gamla anteckningar i morse. Sporadiska anteckningar var det närmaste jag kom ett dagboks skrivande under denna tidsålder, som nu får sitt slut. Någon gång under andra hälften av 2007 har jag skrivit att förändringen börjat tre år dessförinnan. Jag minns inte hur jag tänkte när jag skrev det. Men jag skrev så här:

Varje arts överlevnad beror på förändring.

Varje arts utveckling beror på förändring.

Varje arts framgång beror på förändring.

Framgången är en bassäng, som jag erbjuds dyka ner i, utan att veta hur djup den är. Farmgångens pris innebär kanske att jag måste slå i botten. Kanske flyter jag upp till ytan och måste flyta där ett bra tag, innan jag lyckas anpassa mig till dne förändring vi står inför.

Varje människa är förbunden att bidra till mänsklighetens framgång. Det är orsaken till att vi slår i botten så hårt. Jag längtar efter förändringens framgång. Jag har sökt bekräftelse och kärlek, där priset varit för högt att betala. Jag har ätit gift och önskat att någon annan skulle dö av det.

Jag ångrar inget. Det jag gjort, det gjorde jag av kärlek. Närheslt jag uppoffrat mig var det av kärlek. Närhelst jag gick tusen mil för långt gjorde jag det av kärlek. När jag satte ett pris på mig själv, gjorde jag det för kärlekens skull.

… jag kan fortfarande tro att människan är god. Och jag älskar mig själv för det. Kan ingen annan älska mig, är jag nöjd ändå.

Nöjd med att ha älskat så.

PP undrar var jag är nu, medveten om att jag måste tvinga mig själv till botten väl jag fortsätter skriva på min bok; flyter du, eller dras du ned i förändringens virvel? Jag har nog tagit mig upp på land, svarar jag. Han har också lärt känna ett helt annat folk, av kärlek. Ingen ska klandra oss för det, skrev jag till honom i ett av mina första brev; varför kommer jag inte längre ihåg.

Tillägnad: Pålitlig.

Dags för SysterDyster att byta namn. Från och med nu är det på tiden att hon officiellt får kallas Syster Yster, vilket passar mycket bättre för tillfället. Nu är det ju min målsättning att kalla henne Fröken Framgång, men det kommer väl, efter målsättning så småningom, det med. Syster Yster är så glad nu och vuxen. Har man egna räkningar är man ju vuxen till stor del, och har man dessutom egen lägenhet och frihet medföljande detta ansvar, kan vilken artonåring som helst skatta sig lycklig.

Jag har gjort ett stort fel i mitt liv. Det var den gången jag lät Syster Yster flytta med riddar Kato till Gröna Ängars Ö. Varför lät du mig göra det? grät hon för inte så länge sedan, nu har hon skaffat egen lägenhet. PP är bra för mina barn. Klart att jag också försöker vara bra för hans.

Alla som följer min blogg regelbundet, vet hur kraftigt jag fördömer mammor och pappor, som använder sina barn som kanonmat, för att konkurrera eller döma ut varandra. Alla vet, att när det kommer till kvinnors och mäns rätt och skyldigheter, står jag på barnens sida oberoende av min inställning till mammors ofta utsatta roll, eller att pappor döms ut i vårdnads tvister enbart på grund att de är män. I mina ögon är män och kvinnor jämställda och kan dömas ut enbart i fråga om barnets bästa. Tyvärr är de decennierna förbi, när röster för barnens bästa styrde fram politiska beslut.

För barns bästa är jag beredd att gå rakt genom helvetet. Mina egna barn vet det. De har rest med mig förr. Raka vägen från ena sidan helvetet till den andra. Utom då, när jag lät Syster Yster bli så dyster. Då fanns kraften inte där. Viljan fanns, men fick stå tillbaka för fem de fem barn som var beredda att gå tillsammans med mig. Jag kunde inte lämna dem halvvägs, för att släpa med Syster Yster, mot hennes vilja. Nu har vi kommit en bit på vägen för att rätta till det, och med guds nåd och PP:s support går det fortare än kvickt.

Alla föräldrar lyckas inte göra det bästa för sina barn. Även om jag tror att alla föräldrar alltid gör sitt bästa.

Att göra sitt bästa och uppnå bästa resultat, är två skilda saker. Ibland gör föräldrar sitt bästa, men misslyckas ändå helt med att åstadkomma ett gott resultat. Förälderns förutsättningarna kan vara usla, omständigheter kan kasta omkull också den allra bästa avsikten. Men för barns bästa är jag beredd att färdas genom helvetet. Gå en mil med mig, så är vi snart ute på andra sidan. Bär mig en kilometer, så bär jag dig en mil.