Välkommen till min blogg. Mina tankar får du gärna dela, reflektera över eller protestera emot. Bär dem med dig eller dela dem med andra, men ange källan om du citerar mig. Länka gärna. Kommentera ännu hellre. Kritisera, argumentera.
Jag är ingen expert. Jag är politiskt oövertygad, religiöst uppknuten och har inga svar. Är hellre missförstådd eller respekterad, än köpt eller såld. Jag har för avsikt att berätta, inte att upplysa; att förmedla, inte att mästra. Jag kan sällan ta ställning, men har lätt för att förstå att det finns mer än en sida av ett mynt. Det är vad jag helst beskriver.
Jag kallas ”mamma” både av andras barn och mina egna ungar. Jag formulerar gärna frågor, ibland värda att diskutera, med avsikt att söka svar.
I dag är det måndag. Värt att notera detta, ifall någon har lika dålig uppfattning som jag om vilken veckodag det är. Att jag stavar som en kråka i snöyra noterade ni väl alla, i gårdagens inlägg. Hade det inte varit för tevetidningen hade jag nog inte ens vetat vilken dag i mellangdagarna det är. Fiffigt nog har tevetidningen olikfärgade marginaler, dagens färg är sobert svart.
Damernas detektivbyrå blev gårdagens stora besvikelse. Pojken i randig pyamas på teve 1000, var ett bättre alternativ, att spendera söndagskvällen med. Damerna i Boswana var allt för hurtfriska ugly betty-kopior. I kväll ska vi titta på O Brother where art thou. (teve 1000 family)
PP noterade att det verkar vara lugnt i Pakistan i alla fall, efter nyheterna i går kväll. Men det beror väl bara på de verkligt stora nyheterna om flygplansdåd i USA och strömavbrott i Dalsland. Något strömavbrott har inte drabbat oss, utan bergvärmepannan har spridit en jämngod värme.
Jaha, då var den julen avklarad. Nu är snart alla rester uppätna dessutom. Utom sillen då som vi egenhändigt lagt in i lag.
Idag barrade mina adventsdekorationer så förfärligt, att vi blev tvungna att ta ner dem och nu är det bara till att vänta på att det blir ett nytt år. Det är det som händer härnäst. Blir det någon mat? undrar barnaskaran. Kan vi inte koka gröt ikväll? Men då måste någon gå till bonden och hämta ny mjölk. Mina två kalvar var här över julen, så all hämtad mjölk gick åt.
Själv gitter jag nte gå någonstans. Väntar tålmodigt på att få tillbringa en dryg timme i Botswana ikväll. Damernas detektivbyrå, ska sändas på ettan.
Gick upp i morse och hade för avsikt att prova på tonårslivet. Vi sätter oss framför teven, sa jag till PP, och när ungarna kommer släntrandes ner frågar vi dom om det blir någon mat. Sedan sitter vi kvar hela dagen. Men han tyckte att vi skulle ta oss ut i skogen och göra något år min dåliga kondition. Du får låna mina snöskor, trugade han.
Väl till skogen kommen, och med snöskorna på lyckades jag ta två steg. Du får träna, tyckte han. På att gå. Utan snöskor, tack; de ställde sig på högkant och jag drabbades av ett skrattanfall. Nu skulle vi haft med kameran, en skåning på fjället, mumlade PP och tog på de från Canada direktimporterade snöskorna, själv. Du kan gå i mina spår.
Men det var allt bättre att pulsa iväg på egen hand. Bara man inte stannar, och får ett motstånd att bemästra, så går det bra. Även om man sjunker ner till låren i snö.
Märk väl att inlärt beteende, att inte sära för brett på benen; är till föga nytta i snö. Det är bättre då, att låta fötterna sjunka så djupt de vill än att lita på redan tilltrampad snö, som sedan glider undan hur opålitligt som helst. Min kroniserade foglossning till trots kom jag hem igen och hade inte fått några bestående men. På aningens bättre humör dessutom.
Just nu kan man inte urskilja åkern här utanför. Träden står i svart kontrast mot en alldeles vit bakgrund. Jag var nyss ute och försökte ta kort med PPs kamera, men det blev inte som jag tänkt; det gick så mycket bättre med mobilen… Tog kort på ek- allén också. För i går kväll glömde jag ta det kortet. Då låg ett sällsamt silverskimmer över allén. Halva stammen lyste, eftersom snön legat på från ena hållet, men idag är inte silverskimret kvar.
Så förhåller sig det mesta skrimret i livet. Det är flyktigt. Det varar bara en kort stund.
Väntar hem PP från Paradiset idag. Han har varit där och fixat allt det praktiska som hör döden till.
En dag går vi härifrån, för att aldrig vända tillbaka. En del av oss har fäst sina handavtryck på väggarna i grottorna de bebott, själv bloggar jag, av samma behov. Om jag inte raderar min blogg innan så finns den kvar när jag dör och färdas som ettor och nollor på vägar som övergår mitt förstånd, för att landa i datorer som tillrättalägger allt och påminner om att jag fanns.
Här går julförberedelserna tungt, men trots allt framåt. Ett rejält lager snö uppehöll mig på infarten och gårdsplanen idag, medan ljuset ännu höll i. För barnen handlar julen fortfarande om presenter och presenter och klänningar. En brasa i kakelugnen påminner mig om en Dylan-låt, som Mikael Wiehe översatt till svenska:
När mitt mörker är som djupast och min nöd som allra störst
när dom tårar som jag fäller skulle kunna släcka varje törst
kan jag höra nåt djupt inom mej en svag och bräcklig röst
som vill mildra förtvivlan och försöker ge mej tröst
Jag är sällan den som ångrar nåt eller räknar mina fel
Men nu ser jag tydligt mönstret som jag måste bryta ner
Och i maktlöshetens vrede i min ångest och min skam
och i aspens löv som skälver anar jag din hand
Det förflutnas svarta rötter och begärets röda ros
har förkvävt mitt hjärtas glädje min tillit och min tro
Solen hamrar skoningslöst på marken där jag står
och bränner bort det gamla och läker mina sår
Jag ser in igenom portarna till frestelsernas eld
Och rök och lågor kråmar sej som om det var jag själv
Och i min sökan efter kunskap och i allt jag tror är sant
och i minsta sten och grässtrå anar jag din hand
Jag har gått från brist till överflöd genom galna nätters rus
genom somrars heta drömmar genom vintrars frusna ljus
Jag har dansat under stjärnorna i förbittrad ensamhet
över grusade förhoppningar och i tomma själars sken
Jag hör dom tunga stegen som ett dån från fjärran hav
Ibland så finns nån annan där Ibland finns bara jag
Och i varje mänskas vacklan mellan kaos och balans
och i liljorna på marken anar jag din hand
Fröken Framsteg vill att vi kommer på fika hos henne ikväll. Vi får se hur vi gör, när PP kommer tillbaka. Kanske vore det bra för oss med lite lysande ansikten – pojkvännen skulle presenteras; han kommer från Nigeria. Nu ska jag duscha varmt, men först ska jag lägga lite mer ved på brasan. Det blir ett rejält kallras när dörren står öppen mot hallen och trappan. Snälla, snälla, snälla, kan ni vara snälla och stänga dörren. Kylan kryper genom fötterna och benen och slår ont i mina höfter. Det är så besvärligt att ha mig här, men förmodligen stannar jag.
Det blir kul för dig, lovar Kronprinsessan. Hon ställer sig mitt i dörröppningen och klär på stövlar och ytterkläder, så jag kan inte själv dra igen den.
I går skulle Farsan flyttas till korttidsboende. Det ville han inte. 02:20 skickar PP mej ett sms där jag ligger i en cellen för indirekt kalorimetri på Sahlgrenska. Far är död.
Hettan från hans kropp när jag kramade honom i fredags gav mig en tydlig signal. Förbättringen i lördags och söndags signalerade tydligt, och ändå ville jag tro det när PP uttryckte hopp om att han lever nog ännu en jul. Och vi förberedde oss på att improvicera för att så många som möjligt skulle få så mycket tid som möjligt med farfar under julen; ja, till och med om det skulle krävas att PP skulle inleda förhandlingar med Pippi om flickornas vistelse. Vi pratade om det i söndags när vi åkte hem. Och om hur detta hade påverkat barnen.Vi får improvisera, bestämde vi.
I måndags gick jag här och plockade och fick inget gjort, jag ville verkligen inte resa till Göteborg och bli försökskanin under ett dygn. När vi kom från skogen på förmiddagen, hade blomkrukorna i matsalen farit i golvet, utan anledning. Men jag kom iväg och ringde PP från tåget. Farsan har ramlat omkull på toaletten och slagit i ansiktet. Han får stanna på sjukhuset en dag till, för han har fått feber igen, sa han och då visste jag, som känt igen hettan i en kropp som sakta men säkert släcks ner, centra för centra, cell efter cell.
Det enda som kunde lura mig att hoppas på en liten stund till på jorden var aptiten på sötsaker som Farsan visade i helgen. Hjältinnan kom också till sjukhuset i söndags rosig och fräsch efter en vecka på Kanarieöarna. Gammelfarfar gladdes åt de små som storögt tog in alla intyck i sjukhusmiljön.
Vi satt uppradade på besöksstolar och fyllde gott halva salen, när Farsans blick nådde min. Då visste jag också. Emellanåt har han glömt mitt namn, men i söndags var han helt klar, när han satt och betraktade mig från sängen. Strax därpå blev det tid att åka den långa vägen hem. MammaLill skulle bli hemskjutsad av Hjältinnan med familj och vi tog farväl. Då sa Farsan till mig:
I morse pratade jag med dom (andra gamlingarna i matsalen mitt på avdelningen) där ute och dom frågade om det var min pojke. Han var så snäll, sa dom och det sa jag, att det är han. Han är verkligen snäll.
Det finns de som säger att det bara är de verkligt goda, som får förmånen att dö i sömnen. Klockan ett på natten efter gick nattpersonalen runt och från Rolf Bertilssons säng hördes inga snarkningar. Med den klarhet som bara den har, som färdas fritt i tanken, hade Farsan tydligt talat om för mig vad han förväntade sig av mig.
”I will walk with you
Every step of the way
Love you all my life
Love you everyday
No matter where you wander
No matter what you do
Come what may I will walk with you
I will walk with you
And treasure every smile
No matter what the fashion
You’ll always be my style
My pretty little princess
An angel dressed in blue
Come what may I will walk with you
I will walk with you
Even when the sun don’t shine
The rain it may come down
And Fate may be unkind
If you get a scrape
I’ll brush away the tears
Come what may I will walk with you
I will walk with you
Together we will share
Jelly beans and pink ice-cream
A Christmas teeddy bear
And one day I am for certain a
Brand new puppy too
Come what may I will walk with you
I will walk with you
And love you for all time
Travel this ol’ world
Your little hand in mine
I’ll never be far from you
This I promise you
Come what may I will walk with you
Come what may I will walk with you”
I sömnen griper Du efter min hand.
Ångesten jag känner när Du vänder Dig bort, kan du inte göra något åt, den är mitt eget problem. Det har gått någon dag sedan Du frågade mig vad det var för vers i koranen, som muftin på teven refererade till, när han hävdade att en man hade rätt att slå sin hustru. Jag förklarade att det står i koranen, att om en man fruktar för olydnad, ska han bestraffa sin kvinna först genom att vända sig bort från henne och om det inte hjälper ska han aga henne.
Genast frågade Du hur jag känner, när du krånglar åt Dig armen som jag somnat på, för att Din axel väckt Dig. Det är min egen ångest, svarade jag, Du kan inte göra något åt den; det är ett problem jag själv måste lösa.
Natten är inte syndens tid. Natten är de heliga mötenas tid; stunder att sluta heliga förbund.
Det tar ingen lång stund förrän du vänder dig om igen och din hand trevar efter min. Mörkret helar. Den enda tid vi har, när vi är ensamma.När vi slipper bekämpa både väderkvarnar och drakar.
Stormen når oss inte där, hur Kronprissessan än rasar, hur FrökenFramsteg än steppar; vem som än försöker bestiga Pippis tomt gapande tron.
Ibland inbillar vi oss att hon regisserar allt. Denna hopsäckade varelse som hasar omkring på Willys och låtsas att hon inte känner igen Dig, när vi möts. Vill jag kan jag se henne sitta där som en exotisk knapphålsblomma på Ditt kavajslag, på den tiden när Du hade tid och orkade ha roligt ibland, när du hade råd med valp och rosa glass och en teddybjörn till jul. Men varför skulle jag vilja se det; jag tar mig trots allt en titt då och då – bara för att förstå.
Sedan griper du efter min hand i sömnen och sången har en vers till. Jag kan avstå vad som helst, för den sista versen.
I morgon när barnen går till skolan åker jag till Paradiset.
Kappsäcken är packad med PPs jaktkort, för på lördag och söndag är jakt inbokad på förmiddagen. Eftermiddagarna får vi tillbringa på lasarettet, som tagit förnuftet tillfånga och behåller Farsan tills kommunen utrett hans vårdbehov. Så mycket lugnare, ska vi bli.
PPs flickor ska till Villavillekulla. Det blir julbord med Pippi på lördag. Åh, julbord. Det var jag senast på 1984, sedan var det slut på julfirandet för vår del tills för nu tre år sedan. Du tycker om att pynta för julen, du, sa Ögontröst idag när hon kom från skolan. Ja, det är klart, jag har många år att ta igen.
Vänta bara tills jag börjar baka, tänkte jag. Då ska du få smaka mormors kakor! Jag har en bunt papper med familjerecept. En svart skrivbok som inte längre håller i hop i ryggen. Mormors kakor var skrivna för kaffekoppsmått och vedsis. Lagom varm ugn. Det får man prova sig fram till. Mormors sockerkaka som vispas över kokande vatten smakar spettekaka. Och mormors kokoskakor är världens godaste kokoskakor.
Chefen ska till Gröna Ängars Ö och de stora barnen får klara sig själva. Förgätmigej och Kronprinsessan ska till julmarknaden på Liseberg i morgon kväll. Förgätmigej är sedan medbjuden till julbordet på lördag.
Nu blir det inte mer skrivet förrän om en vecka. På måndag ska jag åka till Göteborg och underkasta mig ett medicinskt experiment. Pengarna jag får som ersättning ska jag använda nästa gång det är tid att gå till frisören. Jag har nämligen åter lovat mig själv att inte laborera med mitt hår själv igen. Vi får väl se!
Det är sannerligen förunderligt att färdas på vägen genom livet. Nu har även vantarna i detta hus drabbats av samma fenomen som strumporna och uppträder en och en. För strumporna har jag ordnat rehabilitering: En kasse hänger på badrumsdörrens insida, med texten tvättade udda strumpor. Där får de samsas i flock tillsvidare. Hittills har rehabiliteringen gått trögt och endast ett par har återgått till sitt naturliga parbeteende.
Ju längre vi lever, desto äldre blir vi. Det är ett ofrånkomligt faktum.
Det finns numera en del politiker som öppet deklarerar sin främlingsfientlighet, men mig veterligt saknas politiker som visar avsky mot åldrandet och de bekymmer det naturligt medför. Tvärtom gör de flesta politiker anspråk på att ha det koncept som bäst kan utveckla den trygghet vi självklart förväntar av ett civilicerat samhälle.
Man pratar gärna om kvalitet i samband med nerskärningar i den offentliga sektorn. Man arbetar gärna med projekt som är både bättre och förmodligen också billigare. (Förutom de politiker då som inte har något annat svar på dessa frågor, än att vi måste minska invandringen.)
Eftersom Farsans tillstånd inte längre är direkt livshotande vill sjukhuset skicka hem honom. Dom vill väl kunna skicka hem så många som möjligt nu till jul, när all vårdpersonal vill ha semester, gissar MammaLill, som själv jobbat i vården av gamla. Som själv går och har ont och väntar på operation, och som – precis som Farsan betalat skatt i hela sitt liv. Det blir kanske så att jag själv får ta hand om honom, när han kommer hem.
Du måste först och främst få ett trygghetslarm, säger jag (han har redan ramlat ett antal gånger), och så får du väl trycka på det så fort det är något om du så ska ringa tjugo gånger om dagen.
Min far hade ett sådant där trygghetslarm efter första hjärnblödningen. Det hängde på symaskinen i flera år; början till slutet kom långt innan far blev mätt på livet. Men så hände det sig att han ramlade ommkull i tvättstugan och kom inte upp. Annars tog han sig upp i ren ilska över sin skröplighet, men den här gången kom han inte upp på väldigt länge och ingen kom och hjälpte honom så där slumpartat, som man skulle kunna förvänta om det nu fungerar med alll denna ökade kvalitet, som nerskärningarna förväntas medföra.
Även i Paradiset pågår projekt. För en person som legat på sjukhus och bedömts som ”utskrivningsklar” …Vårdtiden har varit kort, personen har inte hunnit återhämta sig och har därför svårt att veta vad hon/han kommer att kunna göra själv eller hur mycket hjälp som kommer att behövas hemma. Med …hjälp av hemtjänsten (arbetsterapeut, sjuksköterska, vårdpersonal) hemma kommer det att visa sig vilken återhämtning av de egna resurserna som kan förväntas och förutsättningar till så stor självständighet som möjligt ges… de första 2 veckorna innan det formella beslutet (biståndsbeslut) fattas.
Det låter oroväckande bra. Särskilt det där med förutsättningar till självständighet som ska ges. Kan man ge någon förutsättningar? Jag trodde att förutsättningar var något man skulle utgå ifrån. Att de redan finns, i sin egen mån och begränsning.
Det är tur det är jul, på sätt och vis. Vi får förmodligen fortsätta improvicera. Det blir jul ändå, även om den inte blir som den brukar vara.
I går hade en ung muslima kommenterat ett av mina äldre inlägg (Heder åt Sverige) här på boggen. Enligt min vana lyfte jag fram hennes kommentar i gårdagens inlägg och fick som väntat, en intressant dialog. Denna unga kvinna utgör en av dessa som anser sig vara vanliga muslimer och inte alls fanatiska, som dessa s k islamister som i dagarna, av media lyfts fram som tongivande sakkunninga, men som ingalunda representerar majoriteten muslimer i Sverige, trots sitt anspråk på att föra hela den muslimska minoritetens talan. Vår dialog har ändå illustrerat den acceptans som unga muslimer har, vad det gäller de begränsningar en muslimsk livsstil medför, alldeles särskilt för kvinnor. Att förneka de faktiska förhållandena som råder leder inganstans, men är väl ändå en alldeles mänsklig reaktion som försvar för det välkända, trygga.
Förnekelse och försvar ägnar vi oss alla åt. Livet blir behagligare då.
I går var jag på utvecklingssamtal med Chefen. Hon når långt över målen, som man ska komma ihåg är väldigt lågt satta, särskilt om man jämför med andra Eu-länder – där lärartätheten dessutom är högst hälften av vad vi har här. Det råder allmänt en tuff attityd mellan barnen här i LandetNågonstans, har jag märkt. Det kan väl inte vara värre än i Göteborg, framförde fröken. Det är nog så det är överallt.
Ja, det är nog mer segregerat i Göteborg, erkände jag, kanske därför det märks mer här där alla blandas, har jag funderat. Segregeringen av invandrare har nu i en avhandling konstaterats bidra till deras produktivitet. En minskad segregation leder till minskad integration på arbetsmarknaden.
Bara för att en jobbig attityd råder på ett annat ställe behöver man inte acceptera den där man själv är.
Om snöbollen satts i rullning nerför en backe behöver man ändå inte ge den mera fart?
Två fel blir aldrig ett rätt.
En del föräldrar är osäkra på vilka gränser man bör eller får sätta för sitt barn. När jag var liten spelade skolan en större uppfostrande roll och jag känner invandrare som inte känner igen sin roll som förälder i den nya skolplanen, där hemmet förväntas samverka med skolan för barnets kunskapsutveckling. Då barn börjat skolan i hemlandet, tog skolan helt över den fostrande rollen. Chefens jämåriga har mestadels föräldrar som gått på dagis på 70-talet i Sverige, då all barnuppfostran var så fri som möjligt. En del föväxlar möjligen fri barnuppfostran med fri från fostran.
HoneyBun och SugarPie började tjafsa med varandra igår, strax hemkomna från sin träning.
Jag svor inte, sa SugarPie.
Jo, jävla ääär ett svääärord, bekräftade HoneyBun, för här pratar vi med äää.
Men jag svor ju inte åt dej, vädjar SugarPie till mig, som sagt ifrån.
Nej, men när ni svär blir det sämre stämning här hemma och det påverkar alla som bor här. Mig också. Så det är även mitt problem.
Nu ska jag gå ut med hundarna. Det blir ingen skogsprommenad idag, fjället står nog kvar tills PP kommer hem med bilen. Vi kan ju trösta oss med att vi inte släpper ut några avgaser på fjället idag; får väl gå till bonden och hämta mjölk istället, för att få andas lite frisk luft med doft av koskit. Som kompenstion.
Ni som uppskattade gårdagens inlägg kan fortsätta roa er med ett you-tube klipp:
”vet inte vilka ‘muslimer’ du umgås med. de borde helt seriöst ta och ringa kvinnojouren
gud vad komplicerat du framställer islam som. du måste lära dig att skilja på kultur och islam. islam är inte islam när det färgas av kulturella åsikter, inte heller av politiska åsikter. För mig har ännu en svensk med sin okunskap lyckats(??ehm) skriva ihop en text där man ska läsa mellan raderna för att förstå att du som person vill visa en negativ bild av islam.
alltså, man fattar att du har många åsikter om något som utgör ynka procent av vad hela religionen Islam står för och har att säga. du har klamrat dig fast vid något som du inte förstått/accepterat, och det är ok för att det finns många miljoner muslimska kvinnor där ute som inte har några som helst problem med sin religion (du kanske inte vill acceptera sanningen), men förstå att du framställer dig själv som en tjatmoster där du verkar tro att du lyckats genomskåda denna ‘orättvisa’ bland könens skilda uppgifter. kvinnor är olika, vissa tycker att det är skönt att slippa behöva arbeta, och andra vill arbeta. OM en man hindrar sin fru från att utbilda sig/arbeta så är detta emot Islams principer. dessa skilda uppgifter är inte till för att kvinnan MÅSTE vara t.ex hemmafru, du vet själv att det finns muslimska kvinnor därute som jobbar heltid, har 3-4 barn, och endast tagit mammaledigt när det var ytterst nödvändigt. så snälla, sluta spela offer och inse att du bara försöker få uppmärksamhet genom att skriva sånt här. alla kvinnor har inte en dålig erfarenhet av Islam och alla män de har i sin familj/släkt är inte trångsynta och makt-törstiga.
sanningen är att du kanske själv säkert har varit under influens av en hycklande muslimsk man/kvinna som inte lyckats kunna skilja på personliga uppfattningar om hederstankar som du fått uppleva och det är synd för att en sådan person har vidare gett dig en negativ bild av hur Islam bör praktiseras.
Allt blir fel när man försöker göra egna tolkningar av religioner. det kan historia hålla med om. det som är synd är att även ett fåtal ‘muslimer’ inte lyckas skilja på sin kultur och religion. men då vet vi ju att det finns ruttna personer överallt och bara för att dom gör så betyder det inte att det är rätt, men då måste folk sluta döma och förstå; att om alla muslimer hade varit terrorister/hedersutövare, ja då hade man sannerligen sett fler av dem. så bara för att du har en dålig bild av något, yttra vad du vill men även du framstår som trångsynt när du snackar om nåt som du inte har nån kunskap om, och då snackar jag om ISLAM, inte islam+kultur+politik+bullshit för att det är INTE islam.”
Kära Ayda! Vet inte hur du läst min blogg. I höger marginal har jag länkat till en sida där jag redovisar min syn på islam. Jag anser att jag både kan och vill skilja religion från kultur, och jag anser knappast att kulturen är något problem. Det är däremot politiken. Så länge islamister envist hävdar att islam inte kan skiljas från politik, är muslimerna i fara! Varken politiskt islam eller majoriteten/minoriteten muslimer är synonymt med islam. Så länge islamisterna ger religiösa svar på sekulära frågor kan Mohammads umma varken nå framgång eller göra framsteg. Islams profet efterlyste en strävan hos sitt folk, ett varje generation skulle eftersträva förbättring, varje son ska bli snäppet bättre än sin fader. Vägen till paradiset finner den som underordnar sig sin mor och bäst är den som behandlar sin kvinna bäst! Snacka inte bullshit själv, Ayda, att hålla fast vid konservativa normer av fruktan för förändring genererar varken välsignelse eller tillväxt.
Ditt svar är ytterligare ett exempel på hur islamister gör anspråk på att föra alla muslimers talan. Media har gång efter annan påtalat detta de senaste veckorna. De sakkunniga som politiker och utbildningsväsende vänder sig till förespråkar en minoritet muslimer som hävdar att de vet vad alla muslimer står för. Koranen ger utrymme för ett avslut av hedersförtrycket och för tolerans mot både oliktänkande och efterföljare. Varför gör inte muslimerna det? Varför är respekt synonymt med rädsla? Om muslimska kvinnor avstår från att säga hur de lever, endast för att de på så vis tror att de kan rädda ansiktet och inte vill smutskasta religionen, är det för att de inte själva kan skilja islam från sin kultur.
Nu är det ljus här i vårt hus, julen den kommer vare sig vi pyntar eller ej. Men först fyller PP år den 22:e. Fast han påstår att det inte ska firas. Vissa påstår att Jesus fyller år den 24:e, trots att det, vid hans födelse i samma nejd vore herdar ute och höllo vakt om natten över sin hjord. Således föddes han antingen på hösten eller på våren, men man får ju fira vilken födelsdag man själv vill och även avstå, i de fall man så önskar.
Om man vill kan man till och med tänka sig att Jesus skulle kunna varit född den 24:e eller 25:e december och kan i samma anda sända en tanke till den heliga modern. Som förstföderska tar värkarbetet tjugofyra timmar från fösta sammandragningen till öppningsskedet. Kul julafton för Maria, som tillsammans med Josef letade efter någonstans att sova över i Davids stad. Josef var trolovad med Maria. Men hon hade kanhända en hemlig kärlek – en verklig ängel (som min PP). Det är i alla fall det sätt den heliga boken beskriver barnafadern.
Största måttet på moral har denne på julen eller inte födde farisé myntat. Allt ni vill människorna ska göra för er ska ni göra för dem. Det är inte lite att begära. Likt en muslim letar jag i stället lägsta ribban – till att börja med. Om man nu vill uppnå hög moral, vad är då första steget man ska ta? Det måste så klart vara den samtida rabbinen Hillels ord: Allt ni inte vill någon ska göra mot er, ska ni inte heller göra mot någon annan.
Så enkelt skulle mänskligheten kunna enas om en allomfattande gräns för minsta möjliga krav och mesta eftersträvansvärda ideal. Inom denna gräns ryms inga övertramp eller maktmissbruk.
Jesus får i varje fall nöja sig med tredje födelsedagen på raken. Den 21:a fyller Familjens Hjältinna. Av de uppväxtförhållanden jag fått beskrivna av PP och hans syster framstår hon som en riktig Hjältinna och jag hade den stora glädjen att nyligen få tillbringa en helg med henne och hennes man och två barn. Jag gjorde den underbara upptäckten att Hjältinnan kan säga allt jag själv skulle vilja framföra i Landet någonstans. Och förstår nu varför denna familjens hörnsten betytt så mycket för PPs liv och den väg han valt. Det blir så mycket mer värdefullt att komma nära dem som står PP nära.
Nära oss har döden också krupit denna jul. PP gav sig av i eftermiddags för att övervara jordfästningen av en av sina mostrar, som åter vänder till skaparen. Samtidigt har hans far fått en hjärtinfarkt. MammaLill fick stå ensam mitt i det onda i går, och hanteras ovarsamt av både livet och sjukvården. Då, innnan något av hennes barn hann hem för att bistå henne, skickades hon tillsammans med andra med en sjuktransport, som tog en omväg på många mil mellan de olika ställen, som sjuka gamlingar från lasarettet skulle hem till. Hur kan det bli billigare? funderade hon på kvällen, när hon äntligen kom hem igen; en resa på tjugo mil istället för sex? Ja, nog finns det fog för att ifrågasätta många politiska beslut.
PPs syster satte sig i bilen och åkte hem till MammaLill i går kväll. Och vi blev lite lugnare. För det är svårt att vara så långt borta.
Kan du inte komma och hämta mig? undrade Farsan i morse på telefonen från sin sjuksäng. Men fick veta att visst, men först måste du stanna där i några dagar, sedan kommer jag och hämtar dig. Får han den vård han behöver? Kommer han att få trygghetslarm och hjälp när han kommer hem? Hur ska de klara sig, alldeles själv i sitt lilla hus. Det lutherska oket vilar på denna generations axlar. Vi kan klara oss själva. Så klart vi ska! Hör sjukvården att det är det man vill, och gör sedan en adekvat bedömning av vad man kan? Eller förutbestäms vården efter vad den får kosta oss? Vi som inte var med och byggde upp vår välfärd.
jag har gått i ide. Inget bloggande, inga böcker blir lästa, tio minuter teve mättar mitt behov av media.
Jag lever som om jag vore i slutet av en graviditet, då allt fokus vänds inåt. Jag reder bo, analyserar relationer och pyntar inför julen. Nu drömmer vi om en jul hemma. PPs flickor ska vara hos Pippi under julafton, men sedan ska vi vara tillsammans här hemma. Vi ska äta och mysa. Vi ska dricka glögg ooch äta hemlagat. Hela huset är nu fullt av julpynt som vi fick upp från källaren häromdagen. Det mesta har vi ännu inte hittat plats för. I går hämtade vi gran och granris.
När vi var i skogen följde en liten bordsgran med mig hem. Jag ska plantera om den med rötter och allt och ställa ut den om sommaren; tänk om det går att ha en vårdgran år från år. Vem vet om man inte provat. Så idag vore det på sin plats om jag pallrade iväg till Granngården och köpte torv – det måste väl ändå vara bättre till en gran än vanlig planteringsjord? Men jag följde inte ens med ut i skogen idag, för jag har blivit yr och snuvig. I går kväll frös jag också. Men PP tar chansen - för mycket piptobak, gnäller han, som går med snus i munnen hela tiden. Ja, ja, ett pipstopp om dagen kan väl inte skada, medger han, efter massiv attack mot det utbredda snusandet i Sverige.
I lördags provsmakade vi brännvin som jag kryddat. Jag har aldrig gjort det förr, så jag tog vad som fanns hemma. Det blev en flaska körsbärslikör och en med lingon med kanel och vaniljstång, men vaniljsmaken försvann. Så gick jag en dag i höstas ut och klippte ner citronmelissen och tryckte ner bladen i resten av en flaska kron, tillsammans med några enbär. Nu kommer jag inte ihåg hur mycket socker jag hade i, och lärde mig den dyra läxan att anteckna mina experiment, för den blev helt klart bäst i test. Och en så liten skvätt lär inte räcka tills min födelsedag i Februari, så jag får väl köpa ett par plantor citronmeliss från affären och göra ett nytt försök.
För att hävda mitt skånska ursprung tänker jag dessutom baka klenetter i år. (Ja, jag vet att det oftast stavas klenäter.) Nu är ju dessa i florsocker doppade kokosflottsfriterade degremsor smaksatta med konjak knappast klena. Min moster Ulla brukade baka klenetter tillsammans med mor. De friterade en hel dag och de färdiga klenetterna låg i drivor på köksbordet. Vedspisen i köket här påminner mig om en sådan dag.
Far hade sin pipa och tobak och rensare liggande på en liten hylla över vår vedspis, i vilken det eldades just denna dag. Jag minns inte om de hellre friterade på vedspisen än på den elektriska… hursomhelst så låg det en golfboll, som jag hittat på fars pip-hylla. Under klenettbakningens gång föll golfbollen ner på vedspisen.
Plötsligt gengjöd världens smäll i det lilla köket och det tog tid för de koncentrerade bagerskorna att begripa vad som exploderat.
En ny flyktingvåg väller in och det är så uppenbart att något måste göras för att stoppa denna, så att invasionen begränsas till en nivå som inte är högre än den våra grannar har. Naturligtvis kan vi ju inte frånsäga oss vårt solidariska ansvar gentemot världssamfundet, när det nu finns en genemsam konvention, som säger att den som behöver skydd och hyser välgrundad fruktan för sitt liv måste beredas ett skydd, men varför måste mössen komma in och skita ner just vårt kök?
Vi måste återgå till den assimileringspolitik som gällde fram till 70-talet, så att de anpassar sig till oss och inte tvärtom! Lite hyfs är väl det minsta man kan begära! Jag menar, här använder vi toaletten vid behov.
De har varit i uthuset också, det ligger lortar där precis överallt. Och uthuset ligger ju närmare åkern. Det är visserligen kallare där än i köket, men de riskerar inte att frysa ihäl, och det är uppenbart att de kommer hit enbart för att få det bättre och inte hyser välgrundad fruktan för sina liv.
De är antagligen ute efter en gratis semester, för de kan ju inte vara så dumma så de tror att inte vi kan se igenom deras skäl, att invadera vårt territorium. Livet på landet lockar väl, i Göteborg flockades gnagarna i segregerade områden upptäckte jag, då jag promenerade med Lathunden neråt bageriet tidiga morgnar eller sent om kvällen.
Tårtor borde subventioneras varje gång någon skickas tillbaka dit de hör hemma, men de flesta kommer väl hit på illegala vägar kan jag tro. Det vore en helt annan femma om de kunde använda toaletten och endast förtärde den mat som vi avsatt för dem. Visserligen är bara ett fåtal av dem så skickliga att de lyckas få loss ostbitarna utan att fällorna slår igen, men någon ordning måste man väl ändå ha.
På tal om ordning väcktes allvarlig misstanke i går kväll att någon av dem tagit sig friheten att terrorisera oss sedan vi gått till sängs. Lathunden började plötsligt jaga något som for över golvet och in under vår säng. Jag ställde mig på huvudet över kanten för att se vad det var. FrökenFramsteg hade tidigare på dagen förärat mig en ny behå i present, av så kallad push up modell och bröster for ur den så jag kunde inte se musen (till PPs stora fröjd – över formuleringen, naturligtvis).
Helt utan netikett har jag länkat till dagens heta inlägg på WordPress idag igen!
I förrgår kom ett blad till alla hushåll på orten med ett inbetalningskort för medlemskap i Sverigedemokraterna och sju punkter vad partiet vill. Jag håller med om varenda punkt. Men resten då? Alla frågor kan väl inte besvaras med ett enda svar?
Medlemskapet kostar 300:- per år, såvida man inte tecknar livstids medlemskap för 1500:-. Sektvarning eller vad?!!
Helgen är slut. Förgätmigej fyllde år i fredags och alla gjorde sitt absolut yttersta för att roa sig, var och en på sitt sätt. En Panda kom med pojkvän från Göteborg, och de blev förmodligen mätta med. Jag hade snott ihop två sorters smörgåstårtor, och de blev bra, ena sorten blev till och med god. Cirkapris per tårta blev 150 spänn, så det blir ingalunda billigare att göra själv, men visst är det värt besväret tycker jag; inte är det räkor och kräftstjärtar och rökt lax man lägger pengarna på när man köper färdiga. Av de två sockerkakor och två tårtor på köpebottnar som ungarna smätte ihop i förskräckelsen över att vi inte hade någon riktig tårta, gick endast en åt. En sockerkaka frös vi in och så åt vi smörgåstårta till frukost igår.
Sedan begav vi oss ut till skogen och grillade korv. Alla barnen var glada och själva kunde vi med nöje suttit kvar hela dagen på granriset runt vår eld. Kronprinsessan tog en paus från vaktposten invid den tomma tronen och var bara söt hela dagen. Innan regnet började falla körde vi hem och hyrde film. Vi hade smörgåstårta kvar till kvällen också och åt den andra tårtan som också var kvar. Med glögg och pepperkakor njöt vi av vår stora familj, och jag som bara två dagar innan sagt till PP att nu orkar jag inte mer. När barnen hörde det blev de så snälla, så snälla så. Jag känner mig hemsk. I går sjöng till och med HoneyBun Pappa är bäst! och Ingela med! Och kramades. Visserligen för att få följa med och hyra film, men ändå. Det blev en helg hemma, med samma otvugna känsla av kärlek och hopp som präglade mitt första besök här, då PP viskade: Vad gör du i midsommar, följer du med till Paradiset? och jag viskade tillbaks: Får jag träffa dina föräldrar då?
Självklart. Allt blev så självklart då; det fanns inget annat alternativ, ingen anledning att se sig om över axeln. Jag hade ju bara tänkt att träffa någon/honom för att få en vuxen vän, någon att prata med på telefon, kanske gå på bio med, kanske åka en vecka på semester med, när Chefen besökte Gröna Ängars Ö och de stora barnen alltmer levde sina liv oberoende av mitt. Någon att kanske leva med sedan, när de inte längre bor hemma, när barnens behov inte fyller hela vår tid.
Nu blev det inte så. Han hämtade mig en dag i somras vid busshållplatsen med bilen. Jag klev ut och hela huset hälsade vänligt på mig. Med sin då omålade fasad stod det där och ville kärlek. Ditt hus har vänliga andar, sa jag och han svarade att det sägs spöka här. Igår mindes jag allt det där. I pausen av tonårsvånda och prepubertal spänning, spelade det ingen roll om tronen som Pippi abdikerat från får stå kvar tom. Jag behöver ingen kröning för att finna min plats i en värld som bara behöver kärlek. This love of mine had no beginning it has no end – I was an oak now I’ m a willow now I can bend… until it’ s time for you to go…
Efter ännu en natt av tankar och vaka, säger jag till PP att nu måste vi forma en budget. Jag vill slippa känna oro i onödan. Det är tillräckligt oroligt att vara invaderad av tonårsdöttrar, och alla andra eventuella faktorer av otrygghet måste undanröjas.
Jag är alldeles medveten om att jag måste släppa efter på kontrollen och acceptera det som inte går att förändra, men jag kan inte hjälpa att jag upplever det som ett bristande ansvar från min sida, om jag låter sådant löpa fritt, som jag borde betsla och tämja. Att inte ha koll på ekonomin, och en prognos hur den ser ut till jul och vad man kan förvänta nästa sommar, förpassar mig under stundom till ett limbo av otrygghet.
Annars tar jag sakta men säkert steg för steg på vägen att bli alldeles mänsklig. Jag glömmer nycklar, till exempel. Jag har glömt ett föräldramöte, till och med. Jag har dessutom tid att ha pms för första gången i mitt liv. Antingen håller jag på att förmänskligas rakt igenom, och alla superkvinnoegenskaper så sakteliga vittrar bort, eller också är jag väl på väg att hamna i klimax (ja, ni vet menupaus).
Nu gäller det att ta genaste vägen till att få allt att fungera. Jobb och boende – allt måste organiseras, så att alla trivs, till och med PP och jag. Vi åker och jagar i helgen, säger PP. Ja, tänk om vi kunde! (Han tittar på mig med den blicken som får mig att undra vad i all sin dar han ser. Medan andra kvinnor mobiliserar för nya gardiner till jul, är en budget det enda jag begär.) Vi flyttar till Paradiset, säger PP. Bara du och jag; stugan är stor nog för oss.
Ändå var vi nyssbarnlediga hela helgen som gick. Ögontröst är på annan ort och praoar på ett kafé och Pålitlig är hos sin kusin i Skåne och praoar på hennes tatueringssalong. Förgätmigej har hängt med Kronprinsessan till Villa Villekulla och i två dagar har vi bara haft de tre minsta hemma. Snart kommer vi att längta efter att få tillfälle att passa upp dem, säger jag till PP, och minns hur hans mamma stapplat omkring för att få passa upp oss under vårt besök där, fast hon väntar kallelse till operationstid vilken dag som helst, för att få lindring i sina värkande höfter och knän.
Igår har vi kört sex maskiner tvätt. Helgens skörd. Plockar du ner? undrar PP. Jag hade tänkt förevisa företaget för dem som åtnjuter dess service, ochförsöka få svar på hur det kommer sig att redan idag är tvättkorgen åter full. Hur många är det som bor här egentligen?
Två vuxna och sex barn , svarar jag - för tillfället minus två. Det finns fler vuxna här som skötte tvätten själva innan vi flyttade hit. Men nu har de förlorat den förmågan. Det verkar konstigt.
Nästa helg gör vi något med barnen, förestlår jag, något som förbereder för julen. Bakar pepparkakor eller sätter upp de gamla julgardinerna. På första advent är de små hos sina andra förädrar. Själva åker vi till Skåne för att hämta Pålitlig och träffa min bror och så vidare. Hoppas vi kan få biljetter till premiären av Luftslottet som sprängdes; då pausar vi i Göteborg på vägen.
När barn inte blir sedda försvinner de i Mumindalen. Bara Muminmammor kan locka fram osynliga barn. Vanliga barn, som osynliggörs, häver upp ett tjut eller avfyrar något annat pinsamt läte – helst när det passar sämst. Det är irriterande, men sunt.
Vad ska vuxna göra när de försvinner? När man inte hinner med sig själv; när man inte har någon stans att ta vägen eller någon markerad nödutgång? Inte skulle våra barn förstå oss bättre om vi hävde upp ett tjut för vår överlevnad, väl?
Normalt är eftersträvansvärt för de flesta av oss. Förgätmigej protesterar mot en framtid som tapetmönster, själv vill jag leva ett vanligt liv i lugn och ro. Men att sammanföra två invanda familjekulturer är inte friktionsfritt. De barngrupper som vi känt väl var för sig, formerar sig ständigt om till en helt ny grupp, med för oss okänd dynamik.
Jag som längtat så efter att bli bofast, får finna mig i en ny tid av väntan. Jag väntar på att få leva tillsammans med PP. Ännu räcker tiden dåligt, ens till att flytta in. Vi har åtminstone samma adress, som jag flyttade till. Vad jag lämnade spelade då ingen roll.
Det fanns en tid då jag väntade på att flytta ifrån. Jag bar Pålitlig i min mage och jag ansåg att jag redan hade för mycket att göra, med hans Majestäts släkt inneboende, som skulle passas upp. När barnet kommer, ska jag hjälpa dej, sa han, men det blev inte så. Det kom bara ännu fler krav som jag gärna ville fly; men det kunde jag inte. Det kom fler släktingar också och vare sig det var rätt eller fel, överlevde jag för att jag hade en plan. Jag levde och andades och fanns, för att jag förmådde tro, att jag skulle kunna ta mig därifrån när yngsta barnet fyllt tolv. Då skulle åtminsstone svensk lag göra gällande att barnen själva fick bestämma var de ville bo, även om islamisk lag gör gällande att barn är faderns tillhörighet.
I natt låg jag vaken. Jag funderade på hur jag med lätthet skulle kunna vänta. Jag skulle kunna leva och andas och finnas och vänta tills barnen blir stora. Om jag bara kunde bli osynlig, och utsuddad i färg och kontur, förhoppningar och värdegrund. Om jag kunde låta bli att vara känslig.
Jag borde ha blivit van, att känslor är förbehållet andra människor. Jag borde fortsätta med att vänta tills barnen flugit ut.
Men jag vill känna. Jag vill ha rätten att ligga vaken ibland om natten och känna. Vara tacksam för att jag numera kan, glad att den möjligheten finns kvar, även om jag inte förmår kräva tillåtelse att känna något som inte passar, åtminstone när det passar sämst.
Men vi är alla sammansatta. Ofta av motstridiga känslor, ibland av motsatta. När man måste avstå något för att vinna något annat, får man akta sig att förväxla det med känslor av förlust. Man kan inte väga sina relationer på våg, eller värdera dem som fördelaktiga eller förlustaffärer.
Ändå antingen tillför eller tömmer relationer en på energi. En levande relation ger mer än den tar; svårigheter övervinns och luttrar och härdar relationen. Hos oss finns inte dina och mina barn, utan våra. Just när de är här, är de våra tillgångar och utmaningar i en pågående process. I den processen är jag en förändring, som fortfarande väcker protester.
För varje sak som flyttas, krävs en pedagogisk process. Jag har aldrig förr packat upp i sådan s l o w motion, och ändå har jag flyttat många gånger. För varje rutin som behöver ändras krävs ett demokratiskt spektakel. I detta hus har aldrig förr någon strumpa kommit bort, förrän mina saker skulle in!
I helgen åkte vi till Paradiset och SuperMan och PP hölls i skogen medan jag gottade mig hos PPs mamma och pappa. Det är som att komma hem; att åka och besöka dem. De kunde lika gärna varit mina egna föräldrar. Samma ålder, samma värderingar. Samma frid. När vi kom tillbaka hem igen lät jag allt rinna av mig som ett vatten. Inget ska få själa den energi, jag medvetet samlat under helgen, tänkte jag. Ändå måste jag erkänna att jag blev blöt.
Igår när jag gick igenom mina favoritbloggar påmindes jag om dödens omedelbara närhet. Endast ett andetag bort. Så nära är döden alltid. Det är nästan bara barn som dör på grund av att andningen upphör, men om andningen av någon anledning skulle avstanna och inte komma igång igen inom rimlig tid, skulle alla dö på så sätt. Vuxna dör oftare av hjärtinsufficiens, som därefter orsakar att andningen avstannar, men små barn kan ibland bara sluta andas, plötsligt och utan känd orsak. Så nära är döden, endast ett andetag bort.
Jag trivdes väldigt bra att jobba med palliativ vård. Det är så länge sedan nu, men en av de allra viktigaste erfarenheter jag gjort. Men i dag har jag själv ont, min rygginsufficiens gör sig påmind. Det var ett tag sedan sist, och det som inte dödar sägs ju härda…
Visst kan man behöva härdas. Att smälta ihop två befintliga familjer tar på krafterna, men besvären är alltid på gränsen till rena komedin. I dag till exempel fick SugarPie och Chefen varsin pepparkaka av mig, som de genast åt upp. Själv tog jag också en mad mögelost på. Strax efter kom SugarPie och upplyste mig om att det var Kronprinsessans pepparkakor, som Förgätmigej betalt. Dessa får inte ätas av någon annan!
Jag stod och stekte biffar. Jasså, sa jag, och jag har köpt köttfärsen och PP har betalt både löken och äggen, så då får bara vi äta biffar.
SugarPie visste genast på råd. Nä, för skaffar man barn måste man ge dem mat!
Hm, jag har inte skaffat några barn; jag har fått vartenda ett – i present och som bonus. Alldeles särskilt oanskaffade är de, som jag inte klämt fram själv…
Så har jag ringt Syrran i kväll. Blev helt enkelt tvungen. PP har sökt jobb i samma park som hon jobbar. Ja, det är en industripark, så klart, med ett ouppfyllt behov av mellanchefer, projektansvariga och andra, som aldrig skött ett riktigt jobb. Fast det har PP, det är därför han stoppar fingrarna i alla hål i väggarna med sådan nostalgisk iver.
Men Syrran svarade inte och nu kommer snart SugerPie och HoneyBun hem med PP. Det är föräldramöte på handbollen. Han ska övertalas. Det gäller en kupp, alltså en massa rullkunniga lappar med siffror på och en handbollskupp.
I lördags var det min namnsdag. Det kom PPs mamma på och det var första gången i mitt liv som någon kommit ihåg min namnsdag. Fast vi firade farsdag i lördags, för SuperMan ville vara med. Han hade nämligen fått i uppdrag av mig att köpa en farsdagspresent till PP. Lagavulin, double matured, bottled in 2009, destilled in 1993. The destillers edition TM.
Jag får ta upp frågan med PP. Det är bara du och jag som får äta, säger jag, för vi har betalt. Men han är villig att retirera, för om man skaffar elva barn – på ett eller annat sätt – får man allt betala…
Ja, fortfarande politiskt oövertygad har jag då blivit med i Socialdemokraterna är på orten. Partikamraten kom en eftermiddag förra veckan och såg till att medlemsansökan blev ifylld. Du är ju bara barnet, sa han när han såg mitt personnummer. Ja, man kan ju inte vara ihop med en gammal get, tänkte PP säga, men det sa han inte förrän Partikamraten gått. Och så berättade han någon gammal historia från Paradiset. Om jag minns rätt var det hans gamle kompis (som gör ost åt Oprah) som sagt så, vid tillfälle.
Nu ansåg jag alltså att det var tillfälle att bli partipolitisk. Socialdemokraterna behöver flyttas till vänster om mitten, från sin plats till vänster om moderaterna, och man kan ju inte begära att allt ska sköta sig av sig själv.
Vi var på föräldramöte i skolan. Man ska besluta sig för att forma en skolplan, som ska ange hur de lokala politikerna ska prioritera verksamheten, men föräldrarna var allmänt ogillande och ville först ha löften om garantier. Tidigare fanns en skolplan för hur man skulle sköta verksamheten, så att 80% av eleverna kunde känna sig nöjda och trygga och gå ut skolan med grundskolekompetens, och nu tyckte alltså föräldrarna att en plan som krävde att 100 % av eleverna kunde känna sig nöjda, trygga ochgå ut skolan med betyg att gå vidare i livet, skulle vara ett orimligt krav som man inte fått några garantier för och därför ville man hellre diskutera skalpotatis och basketbollar. Än hade man nämligen inte sett några extra pengar.
Om det var ett skojigt möte? Nej, det var på fullaste allvar. Spik nyktert.
Man hade alltså kallat till ett möte där invändningar mot den föreslagna skolplanen skulle anföras, i fall någon nu undrar.
En del positiv intyck gav dock mötet. Det finns nog en och annan förälder även här, i Landet Någonstans, som inte abdikerat från föräldra-tronen. Själv har jag ännu inte intagit platsen som drottning i detta hushåll. Tronen får allt stå tom och gapa ett tag till. PP sköter sitt hushåll som en grekisk, antik senat. Alla måste få säga sitt. Alla får säga vad fan de vill. Alla får uttrycka sig och jag blir uppriktigt sagt trött i huvudet av allt tjafs. Till råga på allt sprider sig denna tjafslusta, och jag blir livrädd mellan varven; om Chefen ger uttryck för sådan tjafslystnad på Gröna Ängars Ö, kan det gå riktigt illa.
Den dagen, den sorgen.
Det är kanske kul att tjafsa, har nog aldrig riktigt givit mig hän åt sådan lust, vad jag kan minnas. Jag upplever tjafset som ett ständigt bombardemang av försök till bråk. Två gånger om året, tycker jag, det räcker att bråka. Inte två gånger om dagen eller ens två gånger i veckan. Två gånger om året; det är max - tamigfan – en gång hade till och med varit tillräckligt.
En annan sak som jag heller inte kan förstå, är hur man kan tycka att en film, där man systematiskt torterar, lemlästar och styckar människokroppar, som lever onödigt länge och dör långt senare än de skulle ha dött i verkligheten, är kul. En anledning att skratta, ett nöje. Men jag är väl överkänslig, kan inte stänga av, eller hur det nu var.
I dag har jag tappat all motivation. Kan inte se vart det leder; hittar ingen målsättning. Passar kanske bra i politiken?
Tillägg:
Till råga på allt är David Gottlieb död. Vill du hedra minnet av David skänk en slant till Barncancerfonden, Gottliebs insamling. Han som tyckte att jag gott kunde få gnälla ibland – här på bloggen. Så många människor som läste Davids blogg, så många saknar honom nu. Många fler än en människa hinner träffa i verkliga livet. David hann uppmuntra många och gav oss styrka genom insynen i sin kamp mot cancern. ”Tiden läker inga sår, gärningen skall alltid bestå.”
I 150 graders ugnsvärme står en ugnsäker form med utspädd råmjölk och socker, kanel och kardemumma. Vi får se hur det går. Egentligen ska man väl laga kalvdans över vattenbad? Men jag testar receptet från internet, för det finns råmjölk kvar, så om det inte blir bra ska jag ringa PPs mamma och fråga hur man gör. Det känns privilegierat att ha en mamma att ringa igen; det var så mycket jag aldrig hann lära från min egen.
Men nu är jag förfärligt trött. I dag lämnade SuperMan in nycklarna. Vi hann städa bägge förråden och tömma dem i helgen som gick. Lägenheten i Backa slutbesiktigades i torsdag och jag firade med att gå till frissan i fredags. Du ser ut som en tant, sa Förgätmigej. Möjligen har han lite problem med svenska språket; ordens betydelse och innebörd. Chefen tycker att jag borde ha långt och blondt hår. Men tant?
Vem? Jag? Skulle jag se ut som en tant? Det fixar sej bara du får sova lite, sa PP, för nu är mörk under ögonen. JA, och så har jag fullt av blåmärken på benen efter allt lyft och släng och hiva i konteinrar av olika slag på Alelyckan kretslopps park.
Det är ett fint ställe. Ett av Göteborgs bästa, om jag får säga vad jag tycker. Servicen är bra. Personalen trevlig och professionell. Släng inte plastgranen i brännbart, hojtar dom när man gör fel; den ska slängas i metall. PP säger att från och med nu blir det riktig gran.
Silvergran?
Menjag blev lurad – fast inte på granen, utan på nyckeln. Det var en nyckel till grovsoprummet i Katos knippe. Snälla vaktmästaren, kan jag inte få ha den i helgen, bad jag, så blir det inte så s t r e s s i g t. Men den fungerade inte. Så vi kollade reklamen för miljömedvetenhet, och i den påstods det att Tagene tippen skulle ha öppet fast det var lördag, från 10.00. Så PP hyrde och kärra och så bar det av med ett allra sista lass. Men Tagene tippen var stängd! Utanför stod en skylt med öppettider och enligt skylten var det också öppet. Fast grinden var stängd och låst, och kameror förhindrade att någon dumpade skit utanför den. Tacka vet jag Alelyckans kretsloppspark, vore det inte för dem hade det kanske blivit ett dygns hyra för släpet. Nu behövde vi inte hyra så länge. Det kostar 950:- att hyra det på Statoil i Göteborg och lämna tillbaks det här. Så det blev billigare att köra två gånger fram och tillbaka.
Så nu är jag här. Det finns ingen återvändo och ingen fallskärm, jag får lära mig flyga fritt och jaga eller snara vilt, såsom möss, eftersom de annars äter upp våra saker.
Denna blgg lider brist på uppmärksamhet. I maj lästes 1 954 inlägg, men i september bara 909. Allra mest läst var jag den 17 maj, konstigt nog.
För att hitta min blogg har folk sökt på tex: ”jag är ingen annan än den som icke blev” och ”gummistövlar”. Vilket faktiskt gläder mig, då andra måste skriva om sex och sådant för att bli hittade. Förgätmigej formulerade ju mitt första tema: ”Blogga om kärleken, mamma.” och noterade efter ett tag att läsekretsen inte ökade, så länge sex, porr och runda ord saknades. Kanske borde jag bli bättre på att tagga mina texter, jag har ju faktiskt skrivit om både det ena och det andra nyligen. Men jag vet inte om det hjälper, för det blev ingen läsarstorm ens när jag publicerade inlägg om älgjakt under vegan. Kanske Göteborgs veganer åtminstone kände igen mig, som den bitska feminist jag verkligen är, under mina fårakläder.
Alla som tycker att jag ska skriva mer om politik räcker upp en hand! Näha, det var väl det jag trodde. Där ser du PP!
Det är i alla fall 329 dagar kvar till nästa riksdagsval i Sverige. Ja, såvida man inte fuskar då och röstar innan valdagen. Valvaka blir det i alla fall först den 19:e september.
Vi kvinnor kan ha många bollar i luften samtidigt. Men inte vilka bollar som helst och inte hur många som helst. I förmiddags skulle jag ha behövt lite tid att tänka och fann städning tilltalande; såg verkligen fram emot att få svabba undervåningen som en buddistmunk, svabb åt vänster, svabba runt, svabb åt höger, svabba runt… Ja, ni minns väl karate kid!? Dammsuga medvetet eller svabba närvarande går på ett ut!
Man kan låta tankarna färdas som de vill, och inte fästa sig vid dem. Låta den ena tanken efter den andra komma och gå, och när golvet är rent har en massa bitar fallit på plats. Men det låter sig inte göras, påhejad av en Chef, som vill göra våfflor. Hur många deciliter? gastade hon. Bakpulver? Nu blir det klumpar av mjölet!!! Till råga på allt började Lathunden spy på mitt nyskurade golv. Men först hade hon spytt ner de enda två mattorna som låg kvar; den under vårt skrivbord och den där uppe i barnens teve-rum. Det var älgbenen, som jag kokt buljong på igår, som kom i retur.
Jag skulle kunna älska det här huset, och jag hade behövt den där tiden, medan PP var iväg till Lysekil med handbollstjejerna. HoneyBun och SugarPie spelade och Ögontröst dömde. Jag behöver tid ibland att relatera till det hus, som faktiskt skulle kunna bli vårt gemensamma hem. Om det inte vore för att det känns som om det fortfarande vore hennes.
I fem månader har jag stått mestadels vid den här spisen. Så gott som dagligen har jag tömt tvättmaskinen. Och ändå känns det ibland som om vi är här på besök.
Aisha, den mest älskade, berättar: “Jag var avundsjuk på Khadijja mer än på någon annan kvinna för att allahs profet Muhammad alltid talade så väl om henne …Många gånger sade jag till honom: Som om det inte fanns andra kvinnor förutom Khadijja!”
Mohammad, allahs sändebud, lovade Khadijja att ett stort hus av ädelstenar väntar på henne i al jannah. Aisha berättade att en dag, när Muhammad var hemma, knackade det på dörren och en kvinnoröst frågade om hon fick komma in i huset. Muhammad bleknade och darrade, hans ansikte och hela hans utstrålning förändrades i samma stund, som om han såg en kvinna han älskade… fast det var bara rösten han hörde. Aisha kände hur avundsjukas törn högg sig in i hennes hjärta, för hon förstod att kvinnans röst hade påmint Muhammad om hans första hustru Khadijja; kvinnan som stod utanför dörren var Khadijjas syter Hala som hade kommit till Madinah för att besöka sin son och hans familj…
Vi kan kanske anta att Mohammad verkligen hade älskat Khadijja, som Aisha påstod. Han levde med henne i ett monogamt äktenskap, som han ingick då han var ungefär tjugofem. Khadijja däremot var änka och betydligt äldre. Visserligen hävdar traditionen, att hon var över fyrtio, när hon gifte sig med Mohammad, men samma tradition berättar att hon fick fyra döttrar tillsammans med Mohammad och dessutom minst två söner och i så fall födde hon barn till långt över femtio…
Aisha, däremot var bara sex år gammal när hennes far bröt den förlovning till en släkting som han redan lovat bort henne till, när han istället skrev kontrakt med Mohammad angående henne. Några år senare, när hon nått könsmognad, flyttade hon in hos profeten, som hon delade med flera andra kvinnor som alla var antingen änkor eller frånskilda. Förmodligen tillskrivs hon därför gärna, titeln den mest älskade, av samma tradition.
Män har olika band till sina kvinnor. Förmodligen kan man faktiskt vara den mest älskade utan att få tillträda den främsta platsen i Paradiset. Men fråga mig inte hur i all världen jag kom att tänka på Aisha, när jag gick här och svabbade. Och försök inte hitta likheter. Jag förmodar att de enda likheter man kan hitta mellar Khadijja och Pippi Långstump i så fall skulle vara den perfektion som endast frånvaron kan tillföra…
Fast nu hamnade jag så långt bort från svabben som man kan komma. Nåväl, gång på gång måste jag resignera för det faktum att jag inte kan ta hennes plats, inte ska ha någon annans plats än min egen. Hur gärna jag än velat, finns inte en chans på tusen att jag kan få det så bra, bli så väl behandlad, så omhuldad, så aktad för att inte gå sönder. Hursomhelt är platsen som den mest älskade inte heller illa att bli nominerad för.
Avund tycker PP illa om. Girighet, säger han; det är det värsta han vet.
En gång var jag riktigt avundsjuk. Det var far som fällde mig i den gropen. Jag hade nämligen lånat ett par, kanske tre tusen av honom, till räkningar som hade förfallit. Jag ville inte riktigt åka ner till Skåne igen, förrän jag hade fått ihop pengarna, för att kunna betala tillbaka. Men det är svårt att få pengar att räcka till för fem barn, och ännu svårare att få pengar över, även om det handlar om att betala igen en privat skuld.
Kom ändå! tyckte far. Så vi åkte och efter en stund när ungarna slagit sig till ro framför Cartoon Network, som vi inte hade hemma på den tiden (det var före ComBo); då halade han fram plånboken och stack till mig några femhundringar, som jag inte ville ta emot, även om jag inte kunde neka till att jag behövde dem.
Far hade ett bra argument, den gången. Han vill vara rättvis. Jag skulle få pengarna av honom och samtidigt efterskänkte han min skuld. Han hade nämligen gett min bror fem tusen, om jag minns rätt att det var. Jo, för nu när din bror är arbetslös, sa far, måste han avstå från så mycket och jag tyckte jag gott kunde hjälpa till, så han kan unna sigsemster.
Det finns ingen rättvisa. Brorsan var och seglade med vänner, själv åkte jag hem och fyllde redan existerande hål, när kunde jag unna mig själv någonting? I stället dök jag ner i missundsamhetens hål. Jag dök i avundens bubblande träsk. Om jag aldrig så lite försöker, kan jag lista en lång rad saker som jag skulle vilja kunna unna mig själv. Nio av tio av dem är självklara för de flesta; som att gå till frisören, att köpa vinterskor fast det inte är rea eller gå en jävla kurs helt utan någon kalkyering om vad det skulle ge; hur det skulle bidra till en ökad ekonomisk vinning.
Så har aldrig mitt liv varit. Jag är ganska van. Men att kunna unna sig semester…
Kvalitetstid.
Den där gratisresan med Finlandsfärjan för två, som det inte fanns pengar för till resan till Stockholm. Någonannanstans blir det inte heller. Lika lite som det Någonstans vi skulle besöka, när barnen skulle till sina respektive andra föräldrar samtidigt. Vi får nöja oss med ställtid. Och helst ska vi rationalisera den med, för att öka kvalitestiden för barnen.
Hur konkurrerar man med BP och Pippi, som har både tid och råd. Hur konkurrerar man med VillaVillekulla lyxen att få göra vad man vill och äta vadsomhelst? Slippa varje spår av protein och varenda livsfarlig vitamin och bara äta socker, stärkelse och snabba kalorier – med vispad grädde. Och den obegränsade tillgången på exotisk frukt på Gröna Ängars . Mums. Och utlandsresor, att se fram emot, hela den långa vintern. Kvalitetstid.
Vare sig PP vill erkänna det eller inte, så avskyr han förändringar själv. Fast det är ingen dödssynd att förändras.
Just nu funderar jag på om den där rädslan för förändring gått i arv, eller om den bara format ett fantastiskt argument för barnen att förvärva fördelar. Som kvalitetestid. För om barnen skulle tävla om vem som ställts inför störst förändring skulle mina biologiska barn vinna överlägset mot mina bonusbarn. Nu har ju flytten i och för sig blivit kulmen på en lång förändring, som pågått de senaste två, tre åren, för mina biologiska barn. En stor förändring, som inneburit att de måst avstå från en rad betydelsefulla saker, som träningar och tävlingar i sporter som aldrig kommer att kunna etableras på en liten ort. Själv har jag avvikit från min plan på simning och bassängträning, men vad fan, jag kan springa i skogen i mina nyförvärvade gummistövlar minst en månad till. PP har däremot varit skild längre och PPs barn är vana att bli kompenserade. De är vana att leva med skilda föräldrar och kanske är det verkligen en för stor förändring att PP inte längre är ensam?
Fröken Framsteg, som ville flytta tillbaka till sin mamma i somras fick flytta till en egen lägenhet. Man hon trivs inte att vara ensam. Det gör inte jag heller.
Framtidens spöken vilar för tillfället. Så jag andas, passar på att förundras över sådant som sköter sig själv. Passar på att förundras över att en annan människa tar vid, där jag tar slut, dit jag inte når. Så här borde det vara, tänker jag, så här borde det varit från början.
Men det finns lika lite mening med att ångra, som att oroas i onödan. Min önskan att få berätta, att få förklara, har avtagit. Jag behöver inte längre ursäkta mig, att jag försummade varje mellanmänsklig skyldighet medan jag överlevde. Jag behöver inte längre någon annans bekräftelse. Så vi pratar ibland om, hur jag ska ta tillvara min erfarenhet och min förvärvade kunskap, så att andra får nytta av den, och det meningslösa får mening. Hur kan man fövandla ett bortkastat liv till något produktivt?
Helst ville jag stänga dörren till det som varit, låsa den och kasta bort alla nyklar. Men ingen av oss glömmer, och det vi inte minns medvetet, minns kroppen. Det förgångna är under min hud, i nervändar och muskelfibrer. Men sakta ersätts minne efter minne, med nya saker att minnas. Traditioner som ska formas och nya utmaningar som ska antas. sakta släpper det förflutna greppet om mig, jag släpper i samma takt behovet av total kontroll. Och lär mig improvisera.
Efter senaste inlägget gick det undan. PP ringde. Jag kanske skippar sista passet på söndag, sa han plötsligt, och kör hem redan vid lunch. Jag berättade att jag tänkte ta Chefen till tvillingarnas match. Jag skulle kunna komma hem redan i morgon kväll, sa PP. Och jag som inte ville visa sådan där okontrollerad och passionerad glädje över hans infall att skippa sista passet på söndag (och ölen med tyskarna?) tog tillfället att spontant genmäla att då blir de så glada så, om vi inte berättar att du kommer tidigare, blir det världens överraskning. Ja!
Och så hände det sig att det blev söndag redan i lördags. Vid lunch ringde han och berättade att han var på väg. Han hade skippat sista lördagspasset också och hade en halv älgkalv med. Som vi ska stycka och frysa in.
Visst är det underbart att bli så levandes glad, så man tror att man befinner sig i en Astrid Lindgren-bok, allra minst. Alla blir väl det ibland, hoppas jag. Svårt vore det väl annars att orka, när någon stjäl ens energi och tar tillfället att ge igen för något som de själva saknar, eller försöker sätta en på plats eftersom de saknar möjlighet att hämnas det som de själva lidit.
Inte kan någon veta vilka minnen man väcker, när man säger att jag gör mig själv till offer, och alltså ska skylla mig själv som systematiskt, under lång tid blivit fråntagen all mänskligt liv, för att slippa riskera att hoten över mig och mina barn skulle verkställas. Jag är ett djur. Jag är dresserad att leva i fångenskap. Det krävdes mycket tankemöda och medveten träning, för att krackelera ytan, för att skala bort skärvorna av ett låtsat liv och avslöja, erkänna.
Berätta. Jag fick det rådet. Att berätta. Löftet om att sanningen skulle kunna befria. Men sanningen är ingen människas egendom, sanningen är varje människas rättighet, och naturligtvis är det sant att jag får skylla mig själv, som blivit så illa utsatt. Men det är någon annans sanning.Hon gjorde mig arg, därför slog jag henne, så att hon förlorade medvetandet. Hon tänkte fel och behövde rättas till, så jag agade henne i min kärlek. Jag bar hennes medvetslösa kropp till hennes säng och sin egen fru kan man inte våldta – hur skulle man kunna göra det? Hennes skyldighet och min rättighet. Naturligtvis skulle hon vilja gå förr eller senare. Därför var jag tvungen att hota henne, som hon säger, för egentligen berättade jag ju bara vad som skulle hända om hon gick. Så att hon skulle vara bredd på följderna, om hon nu faktiskt skulle lyckas ta sig från mig. Kanske tänkte göra något bakom min rygg.
Det är hans Majestäts sanning. Jag kan berätta den istället. Berätta om vad som skulle hända barnen om jag hade gått, när alla sunt funtade tycker att jag borde. Om jag släppt dem ur sikte, om jag för en minut eller två, skulle han då verkligen ha fört bort dem eller var det bara ett tomt hot - jag vet inte, och kommer aldrig att få veta, för jag tillät aldrig det hända. Jag tillät aldrig möjligheten att uppstå, så att jag fick veta om han tänkte ta barnen eller inte. Men jag kan berätta vad han lovade mig, skulle hända.
Jag är ett djur. Jag är dresserad att leva i fångenskap. PP kör mig upp på fjället, där man sett varg nyligen. Det är underligt, säger jag, att både du och jag, som en gång i tiden var fast beslutna att rädda världen, nu hellre söker oss till vargar än till människor.
Ibland måste man rädda sig själv.
Orkar du berätta? Nej, jag orkar inte berätta. Jag orkar knappt klamra mig fast vid hans kropp, räds i brist på förmåga att ta mig i land, att dra honom ner i djupet med mig. Så han slår sina armar runt mig. Läser högt och håller mig tätt intill sig, under natten. Krånglar till sig sin arm för att axeln värker, först sedan jag sovit länge på den.
Nej, jag orkar inte berätta. Vem har rätt att ställa mig till svars?
Kanske borde jag berätta. Det är mycket som man borde. Kanske borde jag ge mig in i diskussionen om muslimernas rätt att utöva sina skyldigheter, nu när Jimmy Åkesson använt dem som syndabock, för att bedriva politisk agitation som går ut på att alla problem löser man med ett enda svar. Problemen i samhället; skola, vård, omsorg och en ekonomi i kris; allt löser sig i ett trollslag med en ändrad inställning till invandrare och flyktingar. Nog borde jag skriva något om det. Rida på vågen och få en bättre plats i bloggosfären. Åtminstone skriva om det patetiska i att skriva skrämselpropaganda om människor som saknar reell makt. Jag vet och kan berätta, en hel del.
Men det skiter jag i. Den enda skyldighet jag just nu har är att få mitt liv att fungera och att njuta av varje sekund, tills den stund hans majestät gör slag i saken och verkställer sitt sista hot. Hans plan att gifta sig och på så vis, få någon som kan ta hand om hans döttrar, så att de kan bo hos honom. Hans tre nyklar till Paradiset, som garanterar honom inträde dit, så snart de blivit vuxna nog att giftas bort. Kanske får han annat att göra ändå…
Det kom ett paket till PP med posten igår; öppna och lyssna, messar han mig. Det var från hans kompis i Uppsala, möjligen samme Håkan Almkvist som spelar sitar och bas påcd:n med Mikael Ramel. Och jag, som tycker att orden är viktiga, kan inte låta bli:
Jag kan inte låta bli att titta just på dej – varför blir det så – vad beror det på? Någonting i dig som attraherar mig – kan du förklara det för mig – kan jag förklara det för dej?
Bara vara. Låt det vara. Låt det rulla på. Inget mödande – i ett flödande. Jag kan känna, tänka – måste inte allt förstå. Jag vågar tro på det du ger – bygger en bro till det jag ser.
Nånting i ditt sätt att föra fram din härlighet – som förtjusar mig – rentav berusar mig. Blicken som du ger mig, ger mig ny begärlighet – som den blir svår att släcka vid – när vi begår en sträcka tid.
Igen – känslor som stormar – igen – knoppar som blommar – igen – pulsar som värmer – igen mitt i en attraktion… som en respons på respons…
Naturligtvis inspirerar den min fantastiska författarförmåga, att slå ett slag mot åldersrasismen – idag igen. Alldeles särskilt som den respons jag fick, efter att ha ändrat bloggens utseende. Folk ringer varandra i Göteborg och tipsar om att de ska gå in och kolla den stora förändringen! En av dem ringde mig och undrade om bilden är photoshoppad. Nej, den är ögonblicksklickad med mobilen. Detta är den, om inte nakna så åtminstone osminkade sanningen. Ringarna under ögonen raderas och vecken mellan ögonbrynen försvinner, när man möter kärleken strax före femtio! Igen – respons på respons.
Så här sitter jag då och bloggar allt medan min bergslagare jagar älg. Själv vittjar jag fällorna och bär ut döda möss i svansen. Jägarfuns Kokbok saknar recept på möss, fast vilken vegan som helst, sannolikt gärna kommenterar att kött är kött, och mord är mord.
Blogg är blogg, bleve väl PP:s kommentar. Hans döttrar ska tillbringa helgen i VillaVillekulla. Förgätmigej ska åka och gratulera en kompis (om han nu inte fastnar på vägen då han passerar Villa Villekulla) och jag väntar på att mina två andra söner ska komma på besök. De flyr sin plikt som välkomstkommitté, när nu äntligen Hönan Agda kommer som import på lördag. Fröken Framsteg ska laga mat. Fast sovplats får hon själv bereda sig, för Gröna Ängars Ö ska vara fri från barn. Även Eremiten får, så snart han städat klart sitt rum, se till att bo någon annanstans i helgen. Så alla göteborgare, vars fredagsmys beror av små blåa piller, kommer snart att upptäcka att de sålt slut på alla apotek.
Nu börjar morgonens regn smälta bort. Till Lathundens stora besvikelse.
och PP rapporterar:
Pass etthundraelva med två tomhylsor nedslagna i passpålen, vilket betyder att här skjutits två älgar. Att något blir skjutet i dag är föga sannolikt. Det blåser storm från norr och regnet är snöblandat och kommer på tvären. Men brasan brinner och kaffet är varmt, så det finns värre…
en hel säck ved har jag med, sa han när vi pratades vid i morse strax innan bristen på täckning i skogen bröt samtalet.
Hur är det med förkylningen? undrade jag. Men efter en vecka i skogen är den borta.
bössan är laddad, brasan brinner. Orrarna spelar och solen stiger sakta över trädtopparna. Nu fattas bara en älg, helst en kalv; så att vi jägare kan ta vårt ansvar för en lite högre medelålder på älgstammen. Stortjuren får gå fri, så han kan sätta på en massa kor.
I början av nittiotalet bodde jag i Hammarkullen några år. Biblioteket var en livsnödvändig ventil, under denna tid. Böckerna som hjälpte mig överleva fanns där, jag började läsa för livet.
Jag lärde mig läsa klassisk arabiska under samma period. Att studera islam var också en livsnödvändighet. Muslimer, vars sociala liv genomsyras och styrs av hederstänkande, lyssnar inte på några argument utom möjligen dem från Koranen. Visserligen finner de stöd för sin kultur styrd av rädsla och hämnd i Koranen, men tolkningsmånen ger även utrymme för en helt annan, absolut human och tolerant attityd. Detta är viktigt att framhålla.
Så jag började studera Koranen, och fick en helt annan syn på islam än den som muslimerna tongav i nyhetssändningar och vardagshandlingar. Jag förstod att många frågor bör omformuleras. I stället för att ifrågasätta varför islamisk livsstil omfattar många inhumana osh intoleranta inslag, bör vi ifrågasätta varför muslimerna inte satt stopp för dessa invanda handlingsmönster, alldeles i synnerhet som Koranen givit utrymme för en helt annan och mysket mer vidsynt tolkning.
Samtidigt födde jag min första dotter. Jag minns de obarmhärtigt gröna träden utanför mitt fönster, där jag satt och ammade i min ensamhet medan Majestätet underhöll sina släktingar och vänner på bottenvåningen. Eremiten behövde glasögon och pillade sönder allt han tittade på med sina små fingrar. Lockarna växte fortfarande fritt på hans hjässa, men han hade hunnit bli gammal nog för att låta bli vägguttagen, som Färgätmigej envisades med att stoppa fingrarna i, varje gång jag skulle amma Eremiten när han var nyfödd. Jag hann fundera en hel del på de krav och måsten som min dotter skulle underkastas, medan skratten nådde mig på övervåningen och samtalet på punjabi dundrade i vågor på indiskt vis. Jag kom att hålla av den höga volymen, det fanns ju trots allt människor i närheten, och aldrig har jag känt mig så lugn som jag gjorde ett år senare, när jag somnade till sorlet av röster från taken i Lahore.
Men för att återgå till Hammarkullen, var som sagt biblioteket en viktig källa till livskraft, under den tid jag bodde där. Det var där jag började läsa för att leva. Inte bara Koranen.
Det var från Hammarkullens Bibliotek jag lånade Köksgudens Hustru av Ami Tan. En bok som återger den djupa driften att bevara sin ursprungliga kultur i ett nytt land. Utvandrad från Kina till USA, beskriver huvudpersonen sin mammas kamp för att få vara sig själv. Priset som hon får betala för att gå sin egen väg. Hemligheter avslöjas, alla varför får något slags svar. En annan kultur, en annan fråga om heder, men en man som misshandlar är blott en man som misshandlar oavsett vad han har för bortförklaring till sin handling. Oavsett vad han upplevt själv eller vilken kultur som format honom.
Det- är-syndast-om-männen-bloggen gjorde för någon dag sedan gällande att de stackars afghanska männen osynliggörs i media. Som vanligt tar Pär Ström tillfället i akt och vänder på pannkakan. Visst är det synd om människor som lever i fanatisk diktatur. Men skillnaden mellan könen i en könssegregerad kultur kan du inte föreställa dig förrän du dragit en burqa över huvudet och vinglat omkring själv, på grusvägar i högklackade sandaler. Afghanistans kvinnor har inte sig själva att skylla, till lika stor del som männen där kan tänkas ha det. Det är ju faktiskt männen som bestämmer och då menar jag bestämmer.
Pakistan är mycket mindre restriktivt än Afghanistan. Bruket av slöja grundar sig på en jämlikhetstanke. En kvinna ska kunna röra sig fritt, ute i samhället, uatn att bli objektifierad och antastad. Nu kan jag hålla med om att män förmodligen kan avstå från att gå över gränsen för vad som är lämpligt i en kvinnas närvaro, utan att hon ska behöva dölja allt utom det faktum att hon är kvinna. Det går ju ganska bra här, men det fungerar inte alls i ett samhälle, vars hedersbegrepp skiljer sig från vårt och lägger hela ansvaret för mannens handlingar på kvinnan.
Mannens välbefinnande beror på kvinnan. Man förväxlar gärna ett ömsesidgt beroende med jämlikhet i länder som Pakistan. Trots att alla s k heliga skrifter inklusive Koranen, otvetydigt framhåller att varje människa är ansvarig för sina egna handlinger, avstår man inte från sitt hederstänkande, kanske av vana, kanske av ren lathet. – Nej, jag tror inte att de saknar förmågan att ändra sitt tankemönster. Det är omöjligt för mig att fortsätta intala mig att männsikor på grund av sina omständigheter inte har förmåga att förstå. Detta överseende är i sin grund rasistiskt. Bara för att vi gynnats och haft det bekvämare och lättare att inhämta kunskap, betyder det inte att vi har lättare att lära, förstå och förändra våra liv.
Jag minns det vansinne som spärrar in kvinnor i väntan. När man läst ut boken och dammat av prydnadsakerna på hyllan för fjärde gången samma dag, bara för att man faktiskt vill röra på sig lite, upptäcker man att det är fortafrande minst fyra timmar kvar tills någon man i den utökade familjen kommer hem och eventuellt tar med en till bazaren eller för att äta ute på någon av det fåtal restauranger som tar emot kvinnliga besökare tillsammans med manliga släktingar i den så kallade familjeavdeningen. Som en pakistansk kvinna uttryckte sig: Inte konstigt att vi shoppar så mycket, eftersom det enda stället vi kan hitta på en ursäkt att få gå ut, är att vi behöver något från bazaren.
Visst kan man prommenera. Som gäst från utlandet erbjuds man utflykter både hit och dit. Fallfärdiga museer och misskötta fornlämningar är inget att se, men kvinnorna i familjen blir ju så hjärtskärande glada att få en anledning att komma ut, att visst går man gärna med. Dagen efter sitter du tillsammans med dessa kvinnor och lyssnar på deras outsinliga klagan över hur ont de har i sina ben. Träningsvärk, kallas det men sätts knappast i samband med en fyra timmars bilfärd och en halvtimmes prommenad. Bättre då att gå till Bazaren, till affären som skickar en unge med det tunga paketet hem till din dörr dagen efter, av en av mannen betrodd affärsman, som bjuder dig sitta ner och dricka chai eller mangojuice medan han visar upp sina nyinkomna varor.
Jag vill gärna köpa en sådan douphatta, säger jag när vi går förbi ett stånd utanför en affär.
Nej, i den affären handlar inte vår familj. Vi tar en hästdroska hem.
Men visst är det synd om män som punktstyr sina kvinnor så här. Sedan må man anföra vilket argument som helst, sin egen förträfflighet eller sin fruktan för vansinnet som rasar i samhället. Och visst är det så att kvinnan är svagare än mannen, man har ju systematiskt försvagat kvinnan.
I dag var det minusgrader på morgonen och blåst, hua vad kallt det var. Efter gårdagens vargkontakt beslöt vi ändå att jaga med löshund. Hela laget d.v.s 30 man omringade en stor udde ca 2000 hektar. Två hundförare gick in i såten och efter fyra timmar var två älgar skjutna, en ko och en kalv. Helst skall vi skjuta flera kalvar eftersom medelåldern på den svenska älgstammen är så låg att älgarna knappt hinner bli könsmogna förrän de vandrar in i de sälla jaktmarkerna.
Tyvärr bryr sig inte rovdjuren om detta alls utan tar vad dom kommer över, vi människor kan ju välja vad som skall skjutas och på detta vis vårda en vild stam av älgar och annat vilt. Stora älgtjurar skall sparas så även kalvbärande kor, anser jag.
Det andra drevet blev misslyckat eftersom det fanns polska skogsröjare på jaktmarken. Dom är billigare än svenska arbetslösa. Man kan undra över vart vi är på väg med vargar och billig missgynnad arbetskraft.
Naturligtvis lyssnar jag på Melody Gardot, även denna förmiddag. Det är bara jag hemma och så Lathunden förståss. Ännu latare än vanligt. Uppenbart förkrossad över att vara enda hunden hemma, som kan hålla ordning på mus beståndet. I går kunde man följa mössens framfart i huset, genom att följa Lathundens nos kring väggarna. När jag ignorerade hennes markeringar, satte hon i att gnälla. Satt och glodde, som hon tidigare gjort när vi ätit hennes favorit mat; pannkakor. Gnällde över mitt uppenbara liknöje att fånga dessa möss. Men herregud; det ska väl inte fungera alldeles perfekt utan en karl i detta hus!
Jag somnade förståss, från hennes uppfordrande blickar. Mitt i filmen som jag sappat över till, när nyheterna var slut. Teven var på, lampan ar tänd och jag vaknade åter först när de börjat sända artificiellt filmat nativt beteende på TV1000.
Det ryktas på bygden att det spökar i vårt hus. Men trots att jag sover i husets äldsta del, där övriga spökjägare känt en märkbar närvaro, har jag hittills inte lyckas etablera någon kontakt. Fast om det nu spökar, kan det nog vara så att spöket i fråga har en viss svaghet för dylika filmer, då jag efter att ha uppmärksammat de aktiviteter som föregick på teven och stängt av den, kunde notera viss annan aktivitet. Om vi bortser från att jag slarvat med min förbyggande migrän medicinering, kan man nog tänka sig att jag för första gången i livet hemsökts av orber.
Just som jag skulle falla åter i sömn uppfattade jag ett tydligt ljusspel över hela taket. Eftersom jag talat med PP i telefon tidigare på kvällen, både om spöken och om förebådat snöväder i hans trakter, trodde jag att det var plogbilen som körde förbi. Döm om min förvåning när vägen utanför låg alldeles tom på både snö, plogar och annat ljus än dem från fabriksområdet intill. Naturligtvis övervägde jag att sätta på teven igen. Men spöket fick låta sig nöja med artificiellt filmad nativ underhållning för den här gången.
Herregud, vad länge de håller på! Inte undra på att de ser så uttråkade och lidande ut. Har ni någonsin lagt märke till ansiktsuttrycken i en porrfilm? Nähä. Nä, man ser ju det man vill se. Nu ska ni inte tro allt ni läser. Naturligtvis spökar det hemma hos oss, men inte har jag studerat någon annan aktivitet annat än den rent paranormala.
får vänta tills tisdag. Ett alldeles enhälligt beslut, som fattades av mig ocg HoneyBun. Det var dessutom ett alldeles demokratiskt beslut, eftersom demokrati fungerar bäst, ju färre man är som beslutar.
Dessförinnan hade Chefen och SugarPie fattat ett annat demokratiskt beslut, lika enhälligt det. PP och jag ska numera och i fortsättningen, placeras på varsin kortsida av det o-ä-n-d-l-i-g-a bordet i köket, i egenskap av Kung (PP) och Drottning (jag). Det är självklart, enligt SugarPie.
Plåster på såret. Jag hade nämligen alldeles dessförinnan trampat på den heliga ordningen, och tänt en brasa i en kakelugn som inte användes, när Mamma bodde här. Så HoneyBun fick ringa Pappa från min mobil, och så fick jag prata med honom, jag med, en extra bonus gång.
Men det är väl sådant som händer i älgjakts veckan? Det är väl så det bör vara, att vara Den Nya Kärleken I En Mans Liv. (jag?!)
När de hade hämtat mjölken hos bonden, Chefen och SugarPie, satte de igång att laga måndagsmys, och SugarPie och HoneyBun kunde inte sluta bråka om vem som skulle bestämma vad Chefen skulle göra. Bra för Chefen att få bli lillasyster och bra för tvillingarna att få slippa vara minst. Det fröjdar mitt öra att höra deras gnabb, när de beter sig som syskon.
Vi hann med fyra drev i dag, det första drevet gav en fjolåring tjur med mycket små horn. Alltid något man får vara nöjd med det man får i dessa varg och björn infekterade marker. Drev nummer två gav inget, inte ens vittring av älg. Båda dessa drev var löshund drev vilket jag tycker är mera spännande än folkdrev. De två avslutande dreven var folkdrev varav det första inte gav nått medans det sista satte fart på tre älgar, en tjur , en ko och en kalv samt tre vargar. Hur vi skall göra i morgon återstår att se, kanske vill inte hundförarna släppa sina hundar och då blir det folkdrev. Vad är bra med varg i natur? Det är mycket bättre med älgkött på matbordet!
I dag är det Birgittas födelsedag. Hon blev väldigt förvånad när jag ringde. Hon har fått sina knän utbytta – ett i taget – och jag erkände villigt att jag skulle ha behövt byta ut hela bäckenet, fast det är svårt att hitta någon som vill byta med mig. Till vardags byter Birgitta hjärtan på folk, och det är klart att någon ska göra det. Hur skulle annars Sverige se ut? (Usch, jag börjar låta som Thure Björkman.)
I dag har jag städat gamla lägenheten, assisterad av SuperMan och Eremiten. Jag har fixat en present till PP, som han ska få när han kommer hem till grottan igen med bytet från jakten. Inga överraskningar här inte, PP läser ju min blogg.
Jag väntar med spänning på att han ska börja gästblogga, om vargar, björnar och en och annan älg. Och eventuell vedermöda som en mogen man i sina bästa år lider, alldeles frivilligt skild från sin käraste (mig, alltså).
Allt medan månen vandrar över himlen och SuperMan fördjupar sig i Dikter Från Hospitalet, längtar jag hem. Mitt nya liv är inom räckhåll och mitt hem är i hans famn. Jag berättade för Eremiten idag att jag funderar på att ta jägarlicens. Bara för att lära något nytt. Något jag ännu inte kan. Så fungerar jag.
För att se om jag klarar det.
Önskar just nu, att jag var ute i skogen med PP. På något fjäll. Visserligen biter inte vinden i Göteborg så illa idag, men det är en epok som är över. Mer än halva livet har jag levt här och nu går jag, utan att vända mig om och se tillbaka.
Man kan fundera på ett och annat, så här en lördagsmorgon. Bland annat bloggande, är ett funderbart ämne. En blogg är ju någon slags dagbok, men man kommer inte ifrån att det är lite pinsamt att ha en alldeles offentlig och icke privat dagbok. Så man skriver ju aldrig precis så, som det är.
Så kommer man till den aspekten att många av ens läsare är människor som känner en och som tror på vartenda ord. Kanske till och med blir oroliga, som igår, när jag skrev att PP hade stuckit. Fast det var sant, även om det inte var hela sanningen.
Det löper en smal, tänjbar och osäker gräns mellan det som är privat och det som är personligt. Personligt är allmängiltigt. Något man känner igen. Privat är motsatsen till offentlig. Alltså gäller det på en blogg, som är offentlig, att vara personlig utan att vara privat.
Man får fler läsare om man är tvärt om. Människor önskar privata avslöjanden offentligt, bloggen blir en stupstock, där läsaren kan känna sig förmer än den som skrivit.
En blogg vän oroade sig mycket för detta. Han syntes aldrig själv, utan kände sig förväxlad med sin blogg. Nu har jag vägrat vara anonym, när jag konverterade till ”Angeläget”. Det ingick i min privata kampanj, då jag lovat mig själv att i fortsättningen aldrig mera leva en lögn. Alltid vara sann. Att välja och sålla det man behåller privat och vad man släpper lös i det offentliga rummet, är ett personligt val.
Att utelämna en del, är inte det samma som att luras. Däremot skulle det bli opersonligt om jag bättrade på sanningen, ungefär som man gör vid en anställningsintervju eller en första dejt. Man ljuger inte då heller, men man framhäver de sidor man tror att den andre efterfrågar, och låter onödig information vila och vänta.
SuperMan anser sig vara expert (som vanligt) i kunskapen om hur man misslyckas vid en dejt. Ett av hans tips på hur man garanterat misslyckas är att föra Gustav Fröding på tal och prompt recitera någon dikt från samlingenDikter Från Hospitalet.
Till exempel Ormens sång
Ensam sig slingra i ringar,
känna sig ond och led,
lärkan i höjden sig svingar,
sväfvar på lyckliga vingar
hör hur det, hör hur det klingar,
ormen får ej vara med.
Se huru Adam och Eva
kvinna och man
le mot hvarann,
se huru spindlarne väfva
näten där grenarne sväfva,
af balsam drypande,
nu vill jag krypande
nalkas och säga ett vänligt ord:
»kunskapens frukt är till ätande gjord,
ondt är ett godt.»
Adam åt och Eva åt:
»tack för ditt råd haf tack»
ormen sig undanstack,
jämmer och klagolåt!
Nu ska jag bege mig ut i staden Göteborgs kalla vindar. Och så ska jag flyttstäda ur min gamla bostad. Den med så mycket minnen i väggarna. Minnen av förnedring, förtryck och befrielse. Motivationen att söka upprättelse och uppgörelsen med den mänskliga känslan att vilja ge igen. Att fatta beslutet att vägra sänka sig till samma nivå var nog det som ställde mig upprätt. Nu går jag ifrån förnedringen, inte bara mentalt. Jag vänder mig om och går.
Nu har jag dessutom någon att gå till, sida vid sida med.
Drygt hälften så många älgar som vanligt, har jaktlaget blivit tilldelade. PP klagar på beståndet björn och varg. Så klart.
Han köpte en och en halv öl på systemet, och en liten flaska brännvin. Fast det har ingenting att göra med att jag är i Göteborg och han är där han är, lika lite som jag hade hoppats att jag haft något att göra med den där plötsligt infallna inspirationen att röja undan i förrådet.
Jag sitter i SuperMans kök och äter pizza, när han ringer.
Bössan är fixad och inskjuten, men SuperMans dator är en riktig miss, enligt min mening. Men det är en sådan dator riktiga bloggare använder, anser SuperMan. Så att man kan skriva och rapportera konsistensen, vid varje toalettbesök.
Har du ingen mus, undrar jag, har du ingen riktig mus?
PP har stuckit! Har lämnat mej med alla framtidens spöken. Ville gärna få igång mig, innan han stack, få mig att undra och våndas över alla de rå som härjar i e-skogen. Lämnade mig med alla barnen, för att ensam sköta konkurrensen med Pippi Långstrump och den förlovade friheten. Nu ska jag ensam hålla ordning…
Får låta forntidens spöken omfamna mig.
Det blev ingen vecka i fjällen i september, som vi hade sagt. Det blev inga middagar med levande ljus, som det stod i horoskopet att vi skulle ägna oss åt i september. Alltså kan man inte lita på horoskop. I onsdags kom ett nytt avsnitt av Oskyligt dömd.
Det hade gått en vecka sedan det förra. Under den veckan hade vi suttit ner över en kopp kaffe en gång på tisdagsförmiddagen och vi pratade med varandra, medan PP höll koll på klockan. Inner fönstren skulle upp innan han gick till jobbet. I går ställde han upp ute möblerna på vinden och sedan hittade jag honom på altanen sittande i solen, alltmedan molnen hopade sig. Två ord hann vi kanske byta, innan vi avbröts.
Men man kan lita på Pålitlig. Nu vill vi prata vuxenprat, vi vill vara i fred.
Naturligtvis började vi prata om något annat, och nu måste han åka till jobbet. Javisst ja, det hade jag så när glömt.
Äntligen kommer PP få chans att läsa ut Den Orolige Mannen. Han tycker att det ska bli så skönt. Nu glömmer du mig, säger jag.
Inte då, inte på tio dagar.
Hur lång tid behövs för att du ska glömma mig?
Tio år, kanske.
Love me like a river does
Endlessly…
Love me like the earth itself
Spins around
Love me like the earth itself
Sky above below the ground…
Det var ett jävla liv om de där stöt dämparna, som legat i vårt vindsförråd så länge. Först var det en anledning att vilja ha kvar en nyckel till mitt liv, åtminstone till förrådet. Och för att komma in till vinden en husmors nyckel, som vaktmästaren kallar den. Och så port nyckeln då, förståss.
Att hämta stötdämparna på anvisad tid, gick inte, inte ens då jag flyttade från Backa och hade möjlighet att öppna, endast på begränsad tid.
Till slut skulle han då bli insläppt av en av våra gemensamma söner på tid som passade honom. Vilket jävla liv det blev då, när han upptäckte att någon klippt upp låset till förrådet.
Stötdämparna var stulna!
I den tomma lägenheten låg en lapp från takjobbarna. De skulle prompt in i alla vindsförråd vid en viss tidpunkt och om man inte ville öppna frivilligt, skulle de klippa låset. Naturligtvis var datumet passerat. Det är jobb gubbarna som klippt låset, sa jag till Riddar Kato.
Jasså, och så har det stått olåst! Och så har någon stulit stötdämparna. Naturligtvis. Vilka jävla grannar! Det är ju bara de, som har husmors nyckel som kommer in! Satans pack! De hade så klart lagt märke till att lägenheten stod obebodd och roffat åt sig stöt dämparna så snart vi vände ryggen till. Strax efter att jobbarna varit där och klippt upp låset. Ännu en gång var någon ute efter Riddar Kato och hans starkt begränsade tillgångar. Ett gäng splitter nya stötdämpare till Volvo, som han skulle kunna sälja. Om dom nu inte vore stulna av de förbannade tjuvar, som bebor våra kvarter, och ständigt är ute efter invandrare och deras hårt förvärvade småslantar.
I går var vi på vinden, PP och jag. Gissa vad vi hittade, när vi letade efter sängsidor till de gustavianska gavlarna? Som vi tänker använda till jugend gavlarna.
Just precis. Ni hänger med – hela huset andas snart art deco. Så snart jag får bestämma…
Så Riddar Kato skulle komma och hämta sina förbannade stötdämpare efter jobbet. Äntligen.
Mina egna mina riddare var alla närvarande. PP, Förgätmigej, Eremiten och SuperMan. Och det var något i mitt uppträdande, något över min släta panna eller i mitt ansikte. Vad vet jag inte, men något var det. Kanske i sättet jag rör mig eller hur jag ser på PP, när han ser på mig.
Men idag föklarade, i alla fall Riddar Kato för Förgätmigej att jag aldrig var kär i honom.
”Man får minnas det positiva”, tyckte min namne, när hon fick veta att jag äntligen skilt mig från Riddar Kato. Så i flera dagar försökte jag minnas något positivt, försökte komma ihåg, gick systematiskt igenom minnena av hur vi träffades, hur vi sällskapade, hur vi flyttade ihop och formade en avsikt att bilda en familj. Men jag mindes ingenting, inte ett jävla dugg mindes jag, som något positivt.
Sist vi sågs, packade jag och PP in saker i bilen då hon skyndade förbi, gav mig en snabb kram och viskade: ”Jag är så glad för din skull!”
Jag undrar inte över det jag glömt. Mina barns födslar lyser som facklor i annars alldeles svarta minnen. Mina barn är ger en mening åt ett i övrigt meningslöst liv. Alla andra minnen saknar betydelse, endast som cellminnen finns de kvar och försätter mig alltjämt i full beredskap, med jämna mellanrum och till stor glädje alltmer sällan.
Riddar Kato minns förmodligen helt annat, än jag gör. Nyss omgift grät han medan Fröken Framsteg hade honom i mobilen. ”Allt är din mors fel, hon har förstört våra liv”. Men Fröken Framsteg såg själv en annan mamma, den som aldrig dög åt honom och aldrig kunde vara glad hade försvunnit och den jag var från början hade återvänt och hittat tillbaka hem och hade mage till att vara lycklig.
ändå har Fröken Framsteg svårt med att hitta i Sverige. Det gäller inte ett dåligt lokalsinne, utan en svårighet att veta vad som är svenskt. Hon trivdes ju så bra bland sina pakistanska släktingar och vänner, till skillnad mot Pålitlig som aldrig trivdes där alls. Då.
Fröken Framsteg förväntar sig att det där med att vara svensk innebär allt som hon hört pakistanierna prata om, att svenskarna är. Föräldrar som sitter hemma och super och skiter i att deras tonårsdöttrar knullar runt… Så man kan knappast be henne välja vara lite mera svensk, så länge hon inte har en aning om vad det innebär.
PP börjar däremot förstå hederskulturen. Han tittade på dokumentären Sämre än djur. Den lesbiska tjejens syster sa något bra, sa PP, som fick mig att förstå bättre. Hon beskrev hur det är mannen som äger hedern, som kvinnan saknar. En tjej växer upp som en tom påse. Så sa hon ungefär. Männen fyller den med sin heder.
Så är Fröken Framstegs kusiner och vänner också fostrade. Till tomma kärl. En pakistansk flicka fostras till att vänta på att hon ska gifta sig och bli som hennes man vill att hon ska vara. Väntar hela barndomen på att bli formad av sin man och hans familj, främst genom hans mor. Det bästa föräldrarna kan göra för flickan är att göra henne formbar.
Jag valde själv att leva som tom påse. Men inte förrän jag bestämt mig för att ta mig ut.
Dessförinnan protesterade jag. Önskade, vädjade jag och bad för mitt liv. Inte förrän jag gav upp avsikten om att forma en familj med riddar Kato, gav jag upp och anpassade mig helt. Dessförinnan protesterade jag. Tills jag förstod att jag inte skulle bli hörd, blev jag fostrad. Tuktad och slagen.
Det var när Fröken Framsteg föddes som jag gav upp. Som jag förstod, att det här fungerar inte mer och det är nog ganska vanligt, att man blir medveten om det tröstlösa i situationen, då man föder en dotter. Så jag gjorde som man måste i en hederskultur, jag anpassade mig för att få leva. Tills det öppnas en utväg.
Antagligen, sa PP häromdagen, var du väldigt kär i honom, som kunde förändra dig så mycket, som förmådde anpassa dig så mycket. Men faktum är, att det minns jag inte. Det heller.
Och när han nu säger det, så, och jag inte kommer ihåg det heller, hur jag än försöker, förlorar det i samma stund det sin betydelse, att han antagligen varit väldigt, väldigt kär i Pippi. Ingen får förakta någon för det han eller hon gjort av kärlek.
Det är kallt. Jag funderar allvarligt på att ta en treo och tända i kakelugnen. Har varit så seg, så seg, länge nu. Någon slags förkylning hänger över oss och bryter inte ut. Så jag ägnar en stund åt att läsa WordPress populära bloggar, som jag inte gjort på länge. Via Varjager hittar jag en länk till AllahuAkbar som i ett inlägg har en You Tube video med en rumänsk tjej som dissar muslimer och ger dem fingret, medan metalmusiken dundrar FUCK YOU!
Och det kan man väl få göra. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet ligger mig varmt om hjärtat. Så nu ska jag yttra mina åsikter. För en gångs skull…
Titta gärna på videon. Tjejen säger bra saker om kvinnomisshandel och förankrar sin kritik hos mullor och imamer som spyr ut sitt kvinnoförakt och uppmanar till hustruaga, som en plikt i islam. Men är hon ett tillförlitligt vittne?
Kanske är hon inte mera tillförlitlig än de kvinnor som dessa mullor och imamer kräver samstämmiga vittnesmål från två (2) kvinnor, för att dess tillförlitlighet ska vägas lika tungt som vittnesmålet från en (1) man.
Hon sågar kreationister. Ni vet, de där som tror att gud skapade världen på 6 (sex) dagar. Hon är ganska rolig också. Som när hon lånar sin röst åt Jesus själv.
Bäst är hennes frisyr. Så hade jag håret på 70-talet. Fast mörkt.
För handen på hjärtat, gott folk, inte spelar det någon roll vilken religion man väljer, om man använder religionen som ett maktmedel för att vinna politisk makt.
Nuförtiden anser många muslimer att de har det svårt i vårt avlånga land. De måste vara 20 (tjugo) gånger bättre än alla andra, för att över huvud taget räknas. Att man ökar sina chanser med 150 % på ett ungefär, att bli kallad till en anställningsintervju, om man byter till ett svenskt namn – hur fanatisk muslim man än är…
Och jag undrar vilken politisk agenda som lurar bakom de sajter och bloggar som låter på skina, att muslimerna är värst. Alla religiösa har samma anspråk på att förmedla det som är absolut rätt.
Mitt hängivna sökande efter gud i islam, hade en välgrundad övertygelse att det absolut rätta verkligen existerade. Denna fostran hade kristendomen förmedlat, islam bidrog enbart med verktyg som kristendomen uppmanar oss att söka efter. Värderingarna är de samma; mannen är guds avbild, kvinnan är mannens… Här menar kristna numera att ”borddskick, trafikregler, hur man pratar o s v har oftast en funktion för att underlätta vårt gemensamma liv” medan muslimer framhåller att båda könen är beroende av varandra.
Badland Hyena upplyste mig nyss om att PP står som förkortning för Porrproducenternas branschorganisation. Så är inte fallet i denna blogg; om någon skulle ha missuppfattat mitt författarskap. PP står för PlastPappa, så nu vet ni det.
Med åtta till tio barn permanent i huset, står tiden aldrig still; tillfällena då han tycktes ha all tid i världen har erstts av förgäves letande efter en liten stund, att stjäla. En blick får räcka för det mesta. Som tur är säger han det jag tänker, för det inte är möjligt att få säga en hel mening var. Eller att få en hel mening till svar.
Det återstår då att lyssna till Melody Gardot:
Love me like a river does
Cross the sea
Love me like a river does
Endlessly
Love me like a river does
Baby don’t rush you’re no waterfall
Love me that is all
Love me like a roaring sea
Swirls about
Love me like a roaring sea
Wash me out
Love me like a roaring sea
Baby don’t rush you’re no waterfall
Love me that is all
Love me like the earth itself
Spins around
Love me like the earth itself
Sky above below the ground
Love me like the earth itself
Baby don’t rush you’re no waterfall
Love me that is all
”Hon kom den där kvällen eftersom hon var sårad, någon hade gjort henne så illa att det bara var han kvar för henne att ty sig till… Henne har jag älskat mer än någon annan kvinna i mitt liv, tänkte Wallander när de satt med sina kaffekoppar. Även om jag idag skulle träffa en annan stor kärlek, skulle Mona ändå alltid förbli den viktigaste kvinnan i mitt liv. Det är ett faktum som aldrig kan ändras. Kärlek kan möjligen ersätta annan kärlek, men den gamla kärleken finns ändå kvar. Man lever sitt liv med dubbla bottnar…”
Henning Mankell kastar fram en förklaring om de dubbla bottnarnas funktion i Den Orolige Mannen, att man lever med dem för att inte sjunka om det skulle gå hål i den ena.
Jag har tidigare skrivit om den befrielse det innebär att inse att ens förtvivlan inte är bottenlös, och den nytta man har av bottnen, när man inser att det går att vända mot den.
Kan det verkligen gå hål i botten? En skrämmande tanke. Om man, som jag, menar att bottnen är det yttersta av det man förmår. Om man glider genom den botten som fått ett hål, vad väntar där mer än ett svart hål, ett djup, varifrån det blir omöjligt att vända?
Vad menar Mankell med botten här? En botten som bär, som bär en över mörkret och djupen?
Så om man finner en ny stor kärlek att färdas tillsammans med, lockar ändå minnet av den första mer, den som förlorats och man väntar kanske på att det ska gå hål i den nya bottnen, så att man får fångas upp av den första igen?
På samma sätt som jag försjunker i mig själv ibland, och vänder mot min botten; den som inget ljust minne har.
Så vänder jag min vrede mot mig själv. Och vågar inte förstå eller ens tro på någon ny kärlek. Men den som älskat mig så, att varje minne förtärts av hans kärlek, kommer kanske nu att sakna mig som botten?
Min egen botten, min förtvivlans begränsning, ska jag själv vårda och vända mot. Som botten kan jag då själv kanske vara bärande och säker, hur andra än slagits sönder och läckt och sjunkit. Själv har jag nu ingen glädje av att vara det där minnet av den första kärleken, den viktigaste kvinnan i en mans liv.
I morse vaknade jag fullt beslutsam att skriva denna bloggs sista inlägg. Jag ska sluta blogga, var det första jag sa till PP.
Nej, varför det? undrade han. Jo, för gränsen mellan privat och personligt har blivit så tunn, så svår att balansera på. Jag har plötsligt något att förlora, plötsligt så mycket att värna om, en hel värld av tillit, som lätt kan gå i kras.
Men du kan blogga om politik, tycker PP. Men fy vad tråkigt. Vad ska jag skriva då om? Att socialdemokraterna borde komma tillbaka till vänster om mitten, i stället för att, som nu, stå strax till vänster om moderaterna?
Det gör dom väl inte, tycker PP om partikamraterna. Gör dom ju, svarar jag.
Målsättningen när jag började blogga har ju så gott som blivit uppfylld. Jag har kommit långt med att åter bygga upp min fysiska styrka, eftersträva hälsa och ökad livskvalitet. Jag har gått från storlek 48 till en normal 42:a under sommaren, utan att banta och utan att gå ner i vikt nämnvärt. Fett har helt enkelt bytts ut av muskler. Jag andas frisk luft med en doft av koskit i skrivandes stund, eftersom bonden sprider gödsel på sin åker. Jag fryser visserligen, för det är frost i luften, men jag har inte varit friskare på mycket länge.
Ta mig friheten att vara en alldeles vanlig människa, var en annan målsättning. Tja, i den mån jag nu vill det, har jag väl lyckats. Men jag känner fortafarande inget behov av att ta körkort. Fast jag bor på landet. Funderar allvarligt på att ta jägarlicens i stället. Jag går ofta i skogen. Jag kan ta mig fram, om det sker i min egen takt. PP får vänta, tills jag kommer ikapp. Dagens skörd av kantareller är uppäten, huset är fullt av barn och djur. Nästa vecka planerar vi avsluta flytten från Hisings Backa.
Bäst av allt i mitt liv är de nya minnen som håller på att bildas. Som när vi nyss träffats och jag frågade om han längtade lika mycket som jag. O, ja! svarade PP. Det är sådant man minns. Det är sådant som kan ersätta de svåra minnena. Allt som förändras får ge plats åt nya traditioner. Myskvällar och söndagsmiddagar; familjeaktiviteter. Ett alldeles vanligt liv, som jag så länge önskat mig.
Vi har en poet i familjen. Pålitlig vann första pris i Bokförlaget Myntas poesitävling på bokmässan i lördags. Priset kom i brevlådan idag. Handgjort papper och en anteckningsbok, gem och lite annat pyssel. Dessutom fick hon ett fint diplom och dikten tryckt på handgjort papper.
Uppgiften var att skriva en dikt som skulle innehålla orden: ORD, ANDAS, SÄLLSAM, INUTI och PAPPER. Så här skrev Pålitlig:
I söndags kom PPs syster och svåger på besök. Det var ett välkommet och efterlängtat besök. Jag fick svar på många frågor; vi har talat om allt jag inte kunde med att fråga honom, frågorna som formades när han satte punkt, där ordlöst samförstånd fick ta över. Nu hittade jag mer samhörighet, min familj blev ännu större; värderingarna är de samma, höjden i taket och skyddet för insyn, precis de samma som där hemma. Min ångest kan inte ta sig närmare; får hålla sig på en armslängds avstånd och motas bort av matlagning och svampplockning. Men ångesten finns kvar.
Jag är arg på mig själv. När jag äntligen fått det bra, inte har någonting att vara rädd för och äntligen känner igen mig i ett vanligt liv, då fruktar jag tankespöken. Fantasifoster håller mig tillbaka. I natt vaknade jag och låg vaken. Vad menade han/hon? Fanns något osagt, som jag borde förstå? Något man finkänsligt försökt förmedla? Och jag går systematiskt igenom dagens händelser, ord och blickar. Tala till mig: Låt mig förstå vad jag gör fel… men ännu mer vad jag gör rätt, för jag låter mig inte nöjas med att finnas – fast PP säger att det räcker.
Nu när jag kommit nära ett vanligt liv, slår minnena mig i ansiktet med sina frågor. Hur länge låg jag den där gången, innan jag kom upp på fötter igen? Ett par dagar, vad jag kan minnas, fast SuperMan minns det som en vecka långt. Men så var han ju bara tolv. Kontrasten mellan livet nu och då, riktar nya strålkastare mot det förflutna. Varför reagerade inte läkarna jag sökte, varför ifrågasatte ingen hur barnen mådde? Varför ringde inte grannarna polisen, när jag ropade på hjälp?
Tala till mig. Säg att jag får vara lycklig. Säg det igen.
Jag är arg på mig själv, som inte tog mitt ansvar – som bara gjorde mitt bästa, och gjorde så fel. Hur ska jag nu kunna våga förstå att det räcker med att göra sitt bästa, när det förut inte var bra nog. Kommer jag senare att ångra idag, för att jag inte förstår eller förmår tillräckligt? Tankespökena är många.
Men hade jag kunnat ta ett kliv in i framtiden, hade ju nuet försvunnit. Denna tid får inte gå förlorad, som alla de dagar gjorde, när jag väntade på och höll utkik efter en utväg. Jag kan bli så förbannad på Pippi. Heligt vred, skulle man kanske kunna säga. Medan jag hushöll till och med med luften att andas, levde hon som en drottning. Jag ser spåren efter bekvämligheten, egoismen och friheten hon tog sig. Husets väggar viskar och vädjar och längtar efter att få bli ett hem.
Medan människorna i det här landet bekymras över bankrån och annat som de hört ryktas om på nyheterna, vaknar jag och har ångest. Jag vaknar av att det svarta över mitt huvud kommit över mig igen. Det moln som gör det omöjligt att se mer än marken under mina fötter, endast ett steg framför mig, endast ett steg till – ett steg i taget.
Nej, jag har aldrig känt ångest förr. Jag är osäker om hur det känns. Jag har alltid förr vetat vad jag behövt akta mig för, vetat var farorna lurat, inte haft anledning att vara rädd för något som det inte varit motiverat att frukta. Jag har ignorerat mina vänner och hållit mina fiender nära, för att slippa behöva få obehagliga överraskningar.
Så nu vaknar jag livrädd, övertygad om att allt kommer att gå sönder. Allt kan gå i tu. Allt kan gå i tusen bitar. Och plötsligt vet jag hur. Föreställningarna kommer slag i slag och medan jag vaknar blir jag mer övertygad för var minut, att så kommer det att sluta. Allt kan ta slut, mitt hjärta kan gå i tusen bitar.
Jag bloggar om omstart, om hopp i förtvivlan, om att livet kan börja om.
Jag försöker dokumentera ett hopp som går i uppfyllelse. Men jag lamslås av fruktan, ända tills du börjar prata med mig. Du berättar om dina bekymmer, din besvikelse och ditt hopp. Då blir jag alldeles lugn.
***
Jag vaknar och då minns jag. Jag vaknar i gryningen, och jag minns…
Jag vaknade. Jag visse inte hur länge jag varit borta från omvärlden. Det var andra gången varit medvetslös och när jag vaknade kom jag ihåg hans hand över mitt ansikte, mitt huvud mot muren i trappavsatsen. Hur jag kommit i säng visste jag inte; inte heller hur länge jag legat där. Hade det gått en dag eller två, eller bara de timmar som förflyter mellan eftermiddag och natt. Det var ju mörkt ute.
Hans kropp röde sig över min. Hans ansikte svävade över mitt. Han trängde in gång på gång och när det var över ville jag tvätta mig. Jag ville känna vatten skölja bort den enda hettan jag känt, den brännande ömheten över märkena i mitt ansikte och på min kropp.
Men jag kunde inte komma upp ur sängen. Jag kunde inte ta mig ner för trappan och stå upprätt i duschen, så jag låg kvar. Snart flöt jag bort på barmhärtiga vingar. Snart försvann natten och ersattes av dag. Jag fick känna duschens vatten över mitt ansikte och antagligen grät jag där, jag minns inte…
***
Jag förstår inte, säger du. Jag förstår inte vad du varit med om. Du ser bara vad det gjort med mig, vad det innebär att bära dessa minnen i sin kropp.
Jag är så glad att du inte förstår. Att du inte kan förstå. Att du inte har en aning.
Det enda jag behöver är dina händer på min kropp, stilla eller så lätt, som en fjärils vingar. Din blick, som letar sig ända ut i mina fingertoppar. Och når de punkter av min kropp, som jag inte ens visste, att de fanns.
Och nu talar du till mig. Så att molnet får fara. Det svarta över mig är bara föreställningar, säger du. Det vet jag. Jag vill gärna låta tanken färdas, som ett moln över mitt huvud. Låta tankar vara bara det; tankar.
Men som sagt, nu får jag ångest ibland. Fienderna, som jag tidigare visste precis var jag hade, har blivit spöken, fantasimonster, konstruktioner om hur allt kan komma att bli. Ångest blir mitt hjärtas skri i världen. Jag får samsas med poeterna och skriva mellanmänskligt och opolitiskt om känslor idag. Rör vid mig. Tala till mig och skingra molnen, som hopar sig över mitt huvud.
I natt då jag låg vaken och kärlekskrank och lyssnade till PP:s snarkningar, bestämde jag mig för att lägga ner bloggen, gå under jorden och i fortsättningen leva ett alldeles anonymt liv. Men i morse funderade jag i stället på att byta nick och börja kalla mig Lisbet Salamander. (Ja, man ska ju inte överdriva.) Det är ju ganska kul att få kommentarer från folk som tror att de kan förbli anonyma i ett offentligt rum. På ett par minuter får man ju åtminstone fram en satelitbild varifrån den ”anonyma” kommentaren postats. (Fattas bara en målsökande Robert, så är man beredd för eventuella påhopp, dessutom.)
Den här Isprinssessan – som förmodligen känner PP sedan tidigare – har förbryllat honom. Nu har ju anonym at hotmail inte vidare hörts av, så de senaste dagarna hade jag glömt varifrån kommentarerna postats, tills igår när PP skalade potatis och funderade något om Huddinge, Valdemarsvik och var det vägen mellan Mora och Orsa? Jag lyssnade inte så noga.
Att vara anonym i ett offentligt rum är ju omöjligt. Och hela internet är ju ett offentligt rum. Jag har alltid tyckt synd om kungabarnen, som aldrig kan få chansen att välja om de vill leva anonyma liv. Gudrun Schyman, däremot har själv valt att bli en offentlig person och jag tycker att hon sköter sig fullständigt föredömligt, som politiker, när hon gång på gång möter påhopp med en alldeles självklar mänsklighet. ”Ja, visst var det ett misstag, men man är ju bara människa.” Det är en vinnande attityd.
I går sågs hon med förra stadsborgarrådet i morgonteve- soffan. De pratade om alkoholberoende. Och den som inte beundrar den insikt, det mod och styrka som dessa numera nyktra alkoholister förmedlar, undgår ett verkligt viktigt budskap.
Vi har förmodligen alla något som kan bli vårt fall, när situationer utvecklas till ohållbara. Det kan vara allt från mat eller sex, värk- eller sömntabletter, som sprit eller shopping. PP är beroende av nyheterna. Hans balans återställs således både lätt och för omgivningen alldeles harmlöst. Men när människor i ens omgivning flippar, kan det vara bra att se sig själv i spegeln, som är ett av Kronprinsessans favorituttryck.
I går flippade jag inte. Fast Fröken Framgång nog hade räknat med det, när hon kommer hem med uppsvälld och piercad tunga. Riktigt hur jag ska förhålla mig till det vet jag inte ännu. I bästa fall kvävs hon och statuerar ett talande exempel för de sex yngre damer, som bor under vårt tak. Om hon överlever ugör hon ju endast ett läspande exempel i fortsättningen.
…”Vi får hoppas på att rättsväsendet går till botten med Ghezalis och Benoudas gamla och nya förehavanden”, skriver folkpartisten Gulan Avci, och fortsätter: ”Den här gången hoppas jag att skattebetalarna inte ska behöva betala hemtransporten. Förra gången fick Ghezali ett regeringsplan helt för sig själv. Har de haft råd att åka till andra sidan jorden har de råd att ta sig hem igen. Skulle åtal väckas går det att lösa vidare transport från flygplatsen.”
och visst verkar det som om historien ska upprepa sig. Althin ska bli ombud. Igen. Fast ingen ännu vet om det verkligen är Mehdi Ghezali, som sitter fängslad i Pakistan. Men har inte fått det bekräftat än. Att jag tycker att han kan sitta där han sitter i så fall, spelar väl ingen roll, egentligen. Min åsikt är nog mera en känsla än ett ställningstagande eller ens en politisk åsikt. Jag kan liksom bara höra pakistanska poliser, som haffat denne uggleunge, tillskriva de svenska myndigheterna pagel* och pindu** status, och vet inte riktigt vilket som är värst. Om vi är riktiga *idioter, eller bara i total avsaknad av sunt förnuft, **födda sådana, ofrivillt bakom.
”Det folket måste vara helt blåsta”, säger kanske polismän och militärer som varit med förr, när Ghezali slogs i bojor. ”Hur fan har de kunnat släppa lös en sådan igen?” frågar de sig. ”Och varför i all världen har de mage att bevilja utresa, så att vi ska behöva ta hand om skiten? Igen!”
För i Det Förlovade Hemlandet måste man få beviljat utresa för att få lämna. Nu har i alla fall hönan Agda fått sitt visum från svenska ambassaden. Hans Majestät har beställt och betalt biljetten, tills på lördag. Det är bara det att Agda kom på att det vore bra att ha ett pass och hoppas nu få ett alldeles eget pass innan dess. Vi får se. Annars kan vi svenskar ju muttra lite diskret, vi också. Pindu! (Hur i all världen det nu gick till, att hon överhuvudtaget kunnat söka visum, utan pass? Så sant som det var sagt; mystiken tätnar på min blogg…)
Det var ena slarviga jättar som fick ihop Bergslagen en gång i tiden. Stora stenblock ligger huller om buller med mindre bumlingar och över allt samman växer det mossa. Det kan knappast ha funnits några regler för deras spel, när de kastade stenar omkring sig och levde om. På väg upp till första passet åkte höger fot rätt ner mellan två underliggande stenar, men sedan var jag naturligtvis beredd. På två ställen fick ändå PP ta tag i mig, eftersom steget nerför var så pass långt, att om jag tagit det utan stöd skulle jag inte ha kunnat hålla ihop steget. Men så är det ju att vara en foglossningsskadad supermorsa, hamnar man på rygg beter man sig som en skalbagge. På rygg hamnade jag nu inte, i skogen.
Halvvägs upp till första passet fastnade jag i lingonen. PP fick själv fortsätta och allt medan jag hörde ljudet från hans yxa började jag plocka och hoppades att få se en björn, helst på avstånd. (Var det 26 cm som ramen mätte på björnen som slagit en älg för inte så länge sedan?) Nu kom det ingen björn, men PP återvände och när vi fyllt en hel spann, syntes det inte att vi tagit något av skogens välstånd. Och då plockade vi ändå på kullens norrsida. Vi går tillbaka igen, bestämde vi, när vi röjt alla passen klart.
Att röja älgpass går annars ut på att man går efter en karta och hittar förutbestämda punkter i skogen, allt medan man dekorerar hela skogen med band i svenska flaggans färger, som det står ”JAKT” på. Inte för att jag tyckte att det blev snyggt precis. Älgarna passar på att smyga på jägaren vid detta tillfälle och det enda man ser av dom, är rykande färska högar några meter ifrån, när man går vidare. På djurbajs kan man se vad djuren ätit. En räv hade ätit rönnbär, naturligtvis, och ett rådjur hade spytt upp kantareller.Rådjur tycker annars om kantareller, och hinner ofta före mig till kantarell ställena.
En annan kunskap, som jag nyligen förvärvat, är hur man avlägsnar fästingar ur fästinginsamlarnas pälsar. Kan säkert vara bra att kunna. Fästingar äter bara vart tredje år, säger PP. Sedan reproducerar de sig. Det kan tyckas kännas segt, men fästingarna har ju inget att jämföra med.
Sist jag var i Paradiset var i midsommar. Minns du? frågade jag PP. Och jag mindes själv, att det kändes som att komma hem. Vid kaffet, då vid midsommar, plockade PP en fästing ur pälsen på Al Mufti. Var gjorde du av den? frågade farsan. Jag la den i din säng, skojade PP. Och jag kände igen stämningen hemifrån, den första gången som jag besökte PPs föräldrar. Precis så lät min bror också, när han munhöggs på skoj med vår farsa. Så jag blir varm och lugn hemma hos PPs föräldrar och alldeles övertygad om att jag kan gå genom eld och vatten för att få behålla mitt nya liv. Privilegiet att få gå i skogen i passionerad tystnad och få somna i tystnad invid en sjö, där månen vilar i moln och sänder en gata av ljus över vattnet.
När alla pass var röjda orkade vi inte gå tillbaka för att fylla en hink till med lingon. Så vi åkte hem till morsan och åt gott, och sedan gick vi till marknaden och Fröken Framsteg och Ögontröst åkte en karusell, som varit mycket läskigare att åka tidigare på dagen. Man kan alltså misstänka att karuseller fungerar som skräckfilmer; och är läskiga bara första gången och då överraskningsmomenten är borta, fungerar de endast avtrubbande och förminskar ens mänsklighet en smula.
Följ min spännande blogg och få reda på det på måndag, för då vet jag. Vill någon ge tips i ämnet, är ni välkomna omgående, säg bara inte att jag ska avstå, när jag nu äntligen är på väg ut på ett äventyr.
Äventyr är allt som man aldrig gjort förr. Flytta ihop är ett riktigt äventyr. Som tur är har vi haft torkväder idag och det blir nog packat för avfärd till Paradiset i morgon, enligt planerna. Tur att jag inte behöver leta efter något… Men du kan ju se om du hittar mina kamoflage-byxor, säger PP. Så där av en tillfällighet, eller? Allt medan jag kokar potatis. PP har tagit HoneyBun, SugarPie, Ögontröst och Chefen med för att se till hästen som han lovat passa den här veckan.
I förrgår kväll satt vi i hammocken och njöt av varma vindar tills midnatt. Det är beroendeframkallande. I morse stal vi också tid från alla måsten och satt i hammocken i solen. Det är också beroendeframkallande. Veckans arbete är slutfört, i morgon kväll återser jag den lilla stugan vid sjön. Och jag får krama om PP:s föräldrar. Här är det bra, men hemma är det bäst. Hemma är där hjärtat är…
Andra medlemmar i min familj har lagt ut önskelistor på sina bloggar. Med tanke på att jag är den enda som nollar på länge, tänkte jag haka på trenden.
Så här ser min önskelista ut:
Min blogg handlar om att jag avslutat ett destruktivt förhållande, att jag brutit medberoendet till en hederskultur och hur livet startat om.
"Dogmer eller trossatser - religiösa, politiska och vetenskapliga - uppstår utifrån den felaktiga föreställningen att tankar kan omfatta verkligheten eller sanningen. Trossatser är kollektiva, begreppsmässiga fängelser. Och det märkliga är att människor älskar sitt fängelse, eftersom det ger dem en känsla av trygghet och ett falskt intryck av att "jag vet".
Ingenting har åsamkat mänskligheten större lidande än dess egna trosföreställningar."
Eckhart Tolle
Blogga om kärleken, mamma! Kärleken är varken tålmodig eller mild. Den är självisk och hetsig, krävande och utmanar dig till förbättring. Den är inte undfallande och rädd för konflikt, allt gott tror den om dig tills du bevisat motsatsen. Den talar varkens bäbisspråk eller änglars tungomål. Men visst står kärleken ut, och hoppas alltid. Två människor på samma väg. En förälder och ett barn. Ett barn med sin bror. En kille och en tjej eller kanske en gammal gubbe och hans tant. Två motsatta sidor av samma relation. Här går vi. Och när du fortsätter att gå och jag stannar kvar, stannar inte mitt liv. Nu trollbinder du mig, och om jag går, fortsätter ditt liv. Evigheten börjar inte nu, den bara är. Och nu är den enda evighet vi garanterats. Kärleken talar demonernas språk. ”Lämna mig inte”, ryter den. Så rädd, att den inte märker när den skrämmer den andre. Och blundar för allt den redan har. Kärleken tar aldrig slut, kunskapen ändrar sin form, och hemligheter kommer ut, men ett naket ansikte fruktar inget, inte ens sin egen sårbarhet.
Internet är på riktigt och verkliga människor, med verkliga känslor sitter där på andra sidan, framför den andra skärmen. Innan varnade jag mina barn för pedofiler och våldsverkare, när de öppnade konton och loggade in, för jag hade ingen aning om att jag borde varnat dem för de verkliga människorna, som kan ta ditt hjärta i besittning och beslagta dina tankar. Som kan torka dina tårar och täcka över skaven med plåster. Vår rädsla för att vara oss själva, skyddar oss först och främst från förmånen att beröras fullständigt och tillgången till andra sårbara människor. Så jag bestämde mig för att alltid vara mig själv. På så vis skyddar jag mig åtminstone från att inte såra någon annan avsiktligt. Det var ett naturligt steg i min kamp för rätten att slippa leva en lögn. Att ta andra människor på allvar, det är väl inget man behöver vara rädd för?
Jag skriver “oss” för att ta avstånd från ett “vi och dom”. För mig är “den andre” ingen främling. En framtid kräver ett gemensamt “vi”!
- Utbrändhet är inte största problemet utan ytbrändhet, säger Patricia Tudor-Sandahl.
Ytan är till för att ta sig igenom och man bör ställa sig frågan "Vem är jag?
Man ska unna sig att skala av en massa intryck för att gå in i sig själv - inte för att stanna där utan för att hämta något och sedan gå ut och använda det.
När man går in i sig själv hittar man mycket man inte vill ha, man hittar sin avund och sin vrede, men man kan också hitta mycket glädje. Att dra sig undan vardagen och vara för sig själv är en bra grund för insikt och eftertanke.
en hel säck ved har jag med, sa han när vi pratades vid i morse strax innan bristen på täckning i skogen bröt samtalet.
Philosophus Autodidactus
