Halloween

Nu är nästan alla träden nakna. Jag har köpt både stövlar och kängor för det har varit så genomkylande kallt flera dagar nu. Men i morse var det varmt och vindstilla. Lathunden la sig ner i löven och mådde. Jag stod kvar och lyssnade på fåglarna som sjöng hysteriskt.

Det skulle kunna bli starten på en ovanligt bra dag och naturligtvis sögs jag ner i ett kolsvart hål, som kanske blivit en vana de senaste dagarna. När jag kom hem och skulle kunna vara glad, undrade jag i stället varför i helvete jag inte tillbringat livet tillsammans med en snäll och god karl. Och så slog det mig förstås att alla karlar kanske är lika dana. Jag tänker som oskulden i visan att karlar är troll, min sönderkyssta hand skälver och valsen förklingar i moll.

Nu vill Chefen packa, för att vi ska kunna åka snart. Jag borde ringa och väcka SuperMan. Vad skulle SuperMan göra utan mig?

Jag skulle önska att jag fastnat i hissen idag.

Nog finn det goda män alltid, men dem har de riktiga häxorna satt klorna i, naturligtvis. Och nu vägrar de släppa taget. Grattis, säger jag, och fortsätter packa.

Och önskar att skiktet vore tunt mellan världarna.

Nu ger jag mig av

Nu ger jag mig av till sjöarnas och bokskogens värld mitt i norra Såne, och till jorden som tog emot mig när jag första gången anlände dit. Och jag skulle önska att skiktet vore tunt mellan världarna, men lär få låta mig nöja med att träffa de levande, vilket är mig nog så väl.

Brukar ändå aldrig hinna träffa alla jag vill träffa. Mig till skam ska erkännas att gamlingarna oftast sitter kvar obesökta när jag återvänder till Göteborg. I fråga om gamla människor räknar jag fan inte tanken. Ska försöka återvända hem med ett lättare samvete denna gång.

Återvända hem ja, för jag har bott längre här än där nu.

Oroade av rubriken undrar ni förståss var jag höll hus i flera dagar. Jag var här ändå, fast jag inget skrev. Och dessutom skrev jag ändå. 38 sidor på några dagar. Jag skriver med samma flow och det rus som endast en amatör kan uppleva. Här skulle jag kunna sitta kvar!

Du är så söt när du ler.

I morse sa Chefen så.

”Du är så söt när du ler, mamma.”

Jag blev påmind om alla de leenden jag inte log. Nu har jag många att ta igen. Och mycket att fira.

När jag stiger upp på morgonen firar jag att jag har vaknat, och så förflyter dagen, en fest i taget.

-det är så mycket jag vill leva!

När jag möte MB idag frågar hon som sig bör: ”Hur är det?” Jo, tack bra, bara bra med alla.

Jo, tack, bättre än förr.

MB säger: ”Vi kan se det. För varje gång man ser dej blir du gladare och gladare. Nu ser du så frisk ut!”

Jag älskar gamla människor, och den försiktighet, varmed de säger fullständigt uppriktiga påståenden och frågar utan krusiduller. De kanske tycker det är konstigt, att jag tycker det är skönt att vara ensam, men de ser att jag mår bra. Inget fördömande. Man bara konstaterar.

Jag vill aldrig mera vara 25, men gärna bli 75 – det är så mycket jag vill leva!

"Vi är alla bärare av alla de förhållanden vi har"

Freud sa: ”Vi är alla bärare av alla de förhållanden vi har” både lyckliga sådana och katasrofala. Om människor som stått oss nära blir kvar i vårt psyke, dröjer de även kvar i vårt energifält, så länge vi inte hakar loss den krok som eventuellt sitter kvar i oss.

Ju mer kärleksfulla förhållanden som omger oss, desto bättre.

Kärlekslösa förhållandens spöken tynger ner oss. Göm inte undan vreden, såren och sorgen. Klipp av det osynliga band som binder ditt hjärta. Läkning är alltid möjlig.

Varenda gång någon berör dig, förändras du subtilt.

Även om ni möts bara en enda gång, förändras du. Du måste bedöma vad du har att vinna och vad du har att förlora.

Omständigheter förändras, men de som verkligen älskat kommer för resten av sina liv, lysa upp varandras personliga kraft.

Det måste bero på brist på kärlek.

Det hade inte blivit något inlägg i kväll om det inte vore för SuperMan. Han var här och fick sitt gratismål mat, hade själv med ett paket kaffe, eftersom han tagit reda på att det var slut. Tvätten kom han också med, men tvätta fick han göra själv. Man är väl inte SuperMan för inte. Och så hade han med sig en massa bekymmer.

”Nu har jag något att blogga om.”

”Nej, nu kan man inte säga ett ljud, förrän man blir förnedrad på internet”, ylade SuperMan.

Jag fattar inte hur en Superman kan ha så många problem. Jag har inte tillstymmelsevärt lika många problem fast jag tjänar en tredjedel av vad han tjänar. Han påstår att han har ett hundgöra.

Jag tror problemet gäller brist på kärlek. Att börja blogga hjälpte ju inte. SuperMan är helt enkelt kärlekskrank. Jag fattar inte att inte facket åtminstone kan ingripa. Nog måste det väl finnas någon ensamstående byxmyndig flicka på någon avdelning som de skulle kunna tussa ihop honom med. Det är kanske ändå så som SuperMan påstår, att alla hans problem beror på att han valt fel arbete.

Skriverier från mitt ide en regntung morgon.

Efter en veckas skrivande nästan twentyfourseven har jag fått skrivkramp. Orkar knappt skriva ett mejl ens. Så här driven har jag aldrig förr varit, aldrig lika säker på att det jag skriver blir publicerat. Därför känns skrivkrampen av dubbelt så svårt.

Ska ta en lång promenad när Lathunden väl behagar vakna. Klockan är bara 7.36 och ingen kan begära att en Leonberger ska gå upp så tidigt.

Vänskap är så fantastiskt. Min Låtsaskompis är på riktigt. I går lyfte hennes samtal mig från botten till fast mark. Jag har nämligen slagit i botten nu och det känns skönt. Nu vet jag att mitt avgrundsdjup inte är bottenlöst. Nu kan livet vända.

Jag klamrar mig fast vid den punkt av stilla frid, som mitt liv sipprar ut ifrån i världen. Jag är en grottmänniska som fäster färg på skrovliga väggar, och hoppas att mina märken ska bestå i världen.

Barns rätt till båda sina föräldrar.

Chefen har åkt till sin Fader Konungen på Gröna Ängars Ö. Han kom och hämtade henne efter jobbet.

”När kommer hon tillbaka?” frågade jag. ”Jag kan ha henne till söndag, om du vill.” Jag vet inte vad ”om du vill” betyder. Det kan betyda att han vill att jag ska säga att det är okej, och att jag inte ska börja bråka. Han ska vara hemma i helgen, säger han och om jag har annat för mig… och där ringde en varningens klocka. Försöker han hitta skäl att säga att jag inte har tid med mitt barn? Att han alltid måste ta hand om henne på helgen?

Du, det skulle aldrig falla mig in! Gnällspik, tänker jag och säger: ”Den enda anledningen som jag ser att hon ska träffa dig är att hon har rätt till båda sina föräldrar.”

Skitstövel, tänker jag och säger: ”Det är för hennes skull.”

Återförening

För några veckor sedan såg jag Jo som hastigast gå av bussen, men det vara så mycket folk som skulle av just det stoppet att när jag kom av var hon för långt borta. Idag var hon på bussen igen. Hon verkade bli lika glad som jag att ses. Hon har kontakt med åtminstone halva det gamla gänget – kan det vara universum som hört mitt rop efter vänner? Vi bestämde att vi skulle ses snart och fördriva lite tid. Kan ju inte vara svårare nu än för sju år sedan. Jag är skyldig henne ett biobesök kom jag på.

Nåväl hon fick mitt nya nummer och uppdraget att vidarebefordra det med en inbjudan för M att komma upp från Eksjö och Je att komma ner från Stockholm. Kom hit! Jag saknar er. M:s förhållande har också spruckit och jag berättade om min egen befrielse. Om hur lätt livet blivit och att jag aldrig mått så bra förut.

Jamen, jag bor kvar på samma ställe, Jo lovar att komma och hälsa på.

Snart är det fredag.

Vid frukosten undrar Chefen varför hennes Fader Konungen inte hörts av på hela veckan, det var onsdag igår, eller hur? Hon hämtar min mobil och bläddrar upp hans nummer och ringer. Jodå, hon ska fråga mamma om han kan hämta henne fredag eftermiddag.

Jadå, jag vet. Du vill träffa henne varje helg, jag vet det. Vad ska ni göra då, ska du inte jobba? Bara ett par timmar, det vet man ju hur det blir med det. Jodå, det går bra, jag bjuder frikostigt på chansen att försöka rasera mitt anseende hos mitt barn. Försök du bara, så lätt går det inte.

Men så lätt kommer jag inte undan. Jag får sortera tankarna och finna lugnet inom mig, jag kan planera in en sovmorgon. Jag tar chansen. Var så god, säger jag:

”Javisst, det går bra.”