Nu är nästan alla träden nakna. Jag har köpt både stövlar och kängor för det har varit så genomkylande kallt flera dagar nu. Men i morse var det varmt och vindstilla. Lathunden la sig ner i löven och mådde. Jag stod kvar och lyssnade på fåglarna som sjöng hysteriskt.
Det skulle kunna bli starten på en ovanligt bra dag och naturligtvis sögs jag ner i ett kolsvart hål, som kanske blivit en vana de senaste dagarna. När jag kom hem och skulle kunna vara glad, undrade jag i stället varför i helvete jag inte tillbringat livet tillsammans med en snäll och god karl. Och så slog det mig förstås att alla karlar kanske är lika dana. Jag tänker som oskulden i visan att karlar är troll, min sönderkyssta hand skälver och valsen förklingar i moll.
Nu vill Chefen packa, för att vi ska kunna åka snart. Jag borde ringa och väcka SuperMan. Vad skulle SuperMan göra utan mig?
Jag skulle önska att jag fastnat i hissen idag.
Nog finn det goda män alltid, men dem har de riktiga häxorna satt klorna i, naturligtvis. Och nu vägrar de släppa taget. Grattis, säger jag, och fortsätter packa.
Och önskar att skiktet vore tunt mellan världarna.
