Min lista och länkar till en lista

Idag publicerade Bitchslap Barbie en lista, och skriver ”nu har även Livbåten gjort den listan jag hittade hos herr Rehbinder tidigare i veckan, så nu måste jag också. Jag faller för grupptrycket.”

”Från Mymlan, via Jonathan Rieder Lundkvist, hittade jag en till sån där onödig serie frågor att svara på (Mymlan hittade den hos Lalanna, som i sin tur snott den av nån Ullah, med bloggen Guld, och hon i sin tur hittade den hos Annaa, som hittat den hos Rutan, som i sin tur hittat den hos hattmakaren Ung Farbror). Puh! Lång länkkedja!” skrev Rehbinder.

Unga farbrorn hade hittat den hos Emma och hos henne slutar spåren av denna lista.

En märklig företeelse, dessa listor. Vad är meningen – att presentera sig själv på ett annorlunda sätt? Kanske avslöja något, som annars aldrig skulle komma på tal?

Vad skulle jag svara då – på listan?

1. Stänger du av mobilen när du sover? Nej, jag stänger av mobilen när jag inte vill bli störd.
2. Vem såg dig senast naken? farbror doktorn?
3. Hur såg du ut på högstadiet? Mycket äldre än jag var, hade Harry Potter glasögon, som man hade om man vågade på sjuttiotalet, och långt krulligt hår, oftast okammat och aldrig uppsatt. Min bror vann andra pris i en porträttfoto-tävling med en extrem närbild på mig. Den är inscannad på den externa hårddisken som finns hos SuperMan, i bästa fall, om den inte är magasinerad…
4. Hur kommer du se ut om tjugo år? Jag blir bara snyggare och snyggare. Törs inte tänka på vart det barkar…
5. Hur var du på dagis? Hemma hos mamma, som berättade om hur det var när hon var liten…
6. Hur är du att ha som arbetskamrat? Kreativ, lat, snabbtänkt, jobbig (misstänker jag), kompetent (såklart).
7. Har du celluliter? Vad är det?
8. Biter du på naglarna? Ja, sedan ett år ungefär, men slutar jämt.
9. Har du något handikapp? Jag spelar inte golf.
10. Är du rädd för att få hängbröst? Det har jag alltid haft, bara att hissa upp, rulla ihop eller pusha för, inget konstigt med det. Breda axelband i behån är obligatoriskt, men fult. Fuskar ibland.
11. Tror du att gud är en man eller en kvinna? Bådadera eller ingetdera. Ovidkommande.
12. Svär du? Ja, nä det är befogat.
13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen? Fråga dem. Har ingen aning hur de uppfattar mig. Förmodligen överlägsen och mallig, för jag är rysligt blyg, egentligen.
14. Hur homo är du på en skala 1-10? 0-100
15. Tror du på utomjordingar? Vad påstår de?
16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du? Sharonfrukt. Berätta det inte för någon.
17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på? Blodkorv. Rödvin. Det får jag migrän av.
18. Har du blivit arresterad? Bara haffad, eller vad man ska säga. En gång i Israel. En gång i Pakistan.
19. Ljuger du? Nej, det är sant.
20. Har du kysst en polis? Herreud, jag? Nädu, de skulle hellre då fått arrestera mig än att jag gav dem mutor. I Israel räckte det med passet. I Pakistan hade jag burqa och höll käft!
21. Är du rädd för Securitasvakter? Låtsaspoliser?
22. Har du någonting att dölja? Nej, jag har slutat med det.
23. Vad har du på din nyckelknippa? Hemnycklarna i en och tvättstugenycklar, förrådsnycklar och en fällkniv i den andra.
24. Är du/har du varit gift? Har varit.
25. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från krogen? Nix.
26. Kan du laga cyklar? Tar bussen istället.
27. Kan du fixa med bilar? Repa dem?
28. Brukar du köra om? Nej, jag brukar inte köra alls. Tar bussen istället.
29. Kan du baka bröd? Javisst.
30. Vet du hur man frostar av en frys? Javisst.
31. Vilken tv-serie skulle du helst leva i? Du, det är bara film. Mitt liv skulle bli rätt hackigt om jag skulle leva i en tv-serie. Jag missar nämligen de flesta avsnitt i serier. Tittar bara på det som går att titta på närsomhelst, dvd och internet-arkiverad tv. Fast i tv-nyheterna lever vi väl alla; synd att de missar de bästa scoopen – mitt liv.

Tillägg: Kom precis på att mitt liv då skulle kunna vara en tv-serie, faktiskt. Våra Bästa år /Days of our lives, har gått sedan 1964, om jag inte tar fel. Skådespelarna försvinner (antagligen för andra jobb) i flera veckor och sedan kommer de tillbaka med minnesförlust, och har ingen aning vad som hänt i alla avsnitt som pågått under tiden. Så den såpan kunde jag leva i. Min egen tv-serie har ju pågått sedan 1960. Det spelar ju ingen roll om man missar en massa avsnitt när man ändå kan lida av minnesförlust, så snart det behövs. För tittarna spelar det ingen roll, för det händer egenligen ingenting mer än att rollfigurerna dagdrömmer, intrigerar och konspirerar om samma sak en hel säsong. Så i den skulle jag kunna leva, med mina sporadiska förhållande till televisionen.

Fler funderingar kring falska anklagelser

Den osynliga, allestädes närvarande polisen för hederns bevarande, håller sin allsmäktiga hand över Gröna Ängars Ö. Hans Majestät Konungen fick ett vredesutbrott i morse för att muta den osynliga allestädes närvarande polisen för hederns bevarande, för att SysterDysters skamlösa beteende inte skulle läcka ut och besudla Hans Rykte.

SysterDyster, som är hemma och hostar, har väl feber och ville sova i trosor i nattens värme. (Det är fellevererad sommarvärme i Göteborg för tillfället.) Fallet för den osynliga allestädes närvarande polisen för hederns bevarande, gällde låst sovrumsdörr. Kläder bör bäras, i kombination med öppen balkongdörr, hellre.

Jag minns 23 år av anständig klädsel. Mode i all ära, det blir inga talibanbyxor för min del i år!

”Tänk på vad som kan hända!” uppmanade Hans Majestät. ”Tänk om brandkår eller ambulans behöver komma in!”

Statistiskt inträffar detta 0% under 23 år. Så bär talibanbyxor vart tjugofjärde år!

”Det är det som är det mest förnedrande med hederskulturen”, sa jag till SysterDyster. ”Det är inte att man riskerar bli mördad för något som är lätt att undvika, utan för att man måste ta ansvar för gubbsjukans eventuella impulser.”

I mitt stilla sinne undrade jag varför i helvete en man rycker i dörren till sin snart myndiga dotters sovrum – och upptäcker att den är låst.

vad finns det för anledning att ställa mäns och kvinnors privata oförmåga att ta eget ansvar mot varandra?

Igår påstod Joakim Ramstedt i en artikel på Newsmill att våldtäktsrapporten är feministisk propaganda. Han har tidigare på Newsmill berättat att han har en dotter som är 4 år, som han fråntagits rätten att vara pappa till. ”Vi får inte ens träffas” berättar han. ”Bara för att klargöra för alla som genast nu dömer mig efter gängse svenska mall, vill jag klargöra att det inte fanns något missbruk, inget våld, inga hot eller övergrepp. Endast en far som gjort allt för att få rätten att ge sitt barn den kärlek och omvårdnad som jag anser hon är värd. Mitt brott? Jag var en för bra pappa. Därmed blev jag ett hot mot modern och hennes självpåtagna rätt att vara centralfiguren i vårat barns liv.”

Att Joakim Ramstedt strider för sin rätt att vara förälder är bra, det är hans rättighet enligt svensk lag och dessutom hans skyldighet som förälder. Behöver han vårt stöd i detta, har han åtminstone mitt. Om hans privata bitterhet får sitt utlopp i ett allmänt kvinnoförakt, kan man ha viss förståelse, som man saknar för GenusNytts författare. Idag var visserligen Pär Ström försiktig, när han hakade på kritiken mot våldtäktsrapporten. Fast han i vanliga fall, drar allt till sådan tragiklogik, att han hamnar på gränsen till fulbloggarnas utomordentligt roande skriverier. I motsats till Joakim Ramstedt som presenterar ett verkligt problem, och därför borde han tas på allvar.

Men nu skriver han alltså ut sitt hat mot en rapportering om våltäkter och menar bland annat att statistiken skruvar upp manshatet. Han skriver: ”…varje enskild påstådd våldtäkt hamnar i statistiken. Denna lilla detalj redovisar inte Kelly i sin rapport. Antingen glömde hon det vilket ju är oförlåtligt för en seriös forskare, eller så utelämnade hon det medvetet i förhoppningen att komma undan med det, vilket skulle vara ännu värre.” … ”Alla våldtäkt anklagelser måste tas på allvar, eftersom våldtäkter utan tvekan sker. Men en balans måste upprätthållas mellan påståenden från åklagare och offer mot det alltför ofta berättigade förnekandet av den tilltalade.” … ”Att bli falskt anklagad för ett så vidrigt brott är lika smärtsamt som det är för en kvinna att bli våldtagen.”

När man på det här sättet ställer två forskningsrapporter mot varandra, för att påstå att den första är feministisk propaganda, medan den senare endast bevisar att det finns kvinnor (2% av alla anmälningar av våldtäkt, mörkertal oomnämt) som anklagar män falskeligen, måste man kanske också minnas vad en våldtäkt är.

Våldtäkten är till sin natur subjektiv.

Mäns subjektiva upplevelse av en våldtäkt kan vara: (parenteserna utgör anledningar som Ramstedt uppger vara skäl för falska våldtäkter)

Sex med sin egen kvinna är inte våldtäkt.   –   (Hon ville trotsa eller hämnas)
Jag gjorde bara vad hon innerst inne ville.   –   (Hon ville kompensera för hon kände skuld och skam)
Det var inte mitt fel.   – (Hon trodde att hon är gravid)
Jag var full.   – (Hon ville dölja en affär)
Jag kunde inte hjälpa att det blev så.   – (Hon ville testa männens kärlek)
Hon uppförde sig utmanande.   – (Hon hade en mental / emotionell störning)
Hon bad om det. -   (Hon ville undvika personligt ansvar)
Jag har rätt att få det som jag vill ha/ behöver.   – (Hon ville slippa betala en skuld, eller idka utpressning)
Jag trodde hon ville.   – (Hon skämdes för hon trodde hon kunde ha smittats av könssjukdom)

Argumenten är banala, vilken handling man än ursäktar!

Till sist vill jag därför fråga, vad finns det för anledning att ställa mäns och kvinnors privata oförmåga att ta eget ansvar mot varandra? Borde inte män och kvinnor utmana varandra till mognad istället?

Islam växer med enorm kraft – ett önsketänkande

Att Islam skulle växa med enorm kraft  är ett önsketänkande. Naturligtvis hoppas och önskar muslimerna det, men även invandrarfientliga politiska agitatorer vill gärna framhålla detta, för att svenskarna, så fort som möjligt ska besinna detta och i skräck för denne ”fiende” rensa samhället etiskt. Att Ekrot länkar till Dagen är inte förvånade. Radikala kristna har också ett intresse av att avslöja dessa, i deras ögon irrlärare. I början av förra seklet var det ”ryssen” man skulle rädas för. Frälsningen fann man även under den historieskrivningen i etnisk utrensning.

Ingen beklagar mer än jag, när s k moderata eller liberala muslimer, avslöjar sig lika fanatiska och inskränkta som värsta analfabeten. Men att islam skulle utgöra något reellt hot för Europa eller Sverige, eller att islam skulle växa i omfattning och styrka, det undrar jag. Vilken slags makt har moskérepresentanterna som patrullerar Herrgården i Rosengård och i liknande områden, för att samla in allmosor och befalla nyanlända kvinnor täcka huvudet? På vilket sätt skulle dessa ens utgöra en maktfaktor i nästa val? Lika lite som att någon skulle kunna ändra historien genom att förneka förintelsen!

Naturligtvis vill muslimer att vi ska tro det. Att islam är en maktfaktor, så att vi omvänder oss. Naturligtvis vill invandrarfientliga rörelser att vi ska tro det, så vi tar avstånd. Naturligtvis vill kristna att vi ska tro det, så att vi blir rättrogna.

Sverigedemokraterna säger det som alla svenskar, både infödda och invandrade tycker, nämligen att det som sker i vårt samhälle är en svår och onödig belastning. Ingen av oss kan förstå avsaknaden av respekt för livet självt. Ingen av oss kan förstå att någon tänkande människa kan kapa en brandslang eller hindra en ambulansförare att röra sig genom ens revir. Men dessa människor är väl ingen maktfaktor, som hotar oss hur de än utmanar oss, ingen kraft att ta på allvar, då de förstör sina egna liv, sina egna områden och får ännu svårare att komma i fråga för jobb, att klara utbildningar eller att göra sina röster hörda.

Muslimer har kommit till Sverige och övriga Europa för att få möjlighet att leva i frihet och demokrati. De subkulturer som odlar fanatism och heder av rädsla för att förlora sin identitet, är förmodligen ännu snabbare övergående företeelser än rädslan för ”ryssen” var. Kanske kan man gynna sin egen karriär till Europa parlamentet eller Sveriges riksdag, genom att framhålla vikten av en förändrad invandrarpolitik, men lika lite som att en etnisk rensning skulle minska rattfylleriet eller antalet blindtarmsoperationer i landet, lika lite finns fog för att skrämmas av att islamism och radikalisering växer till i någon betydande omfattning. En förändrad invandringspolitik löser kanske ett problem, men kan inte lösa alla.

Kultur, lagom och högfärd.

Bloggandet har en märklig karaktär: När man skriver fullvärdig dynga, utan att mena något, får inlägget hur många besök som helst. Förmodligen är det dravel och dyna som folk vill läsa. Jag som aldrig läst en kvällstidning, annat än i nödläge då det varit total brist på andra tryckta bokstäver, kan inte fatta varför det är så.

I dag är det Dansens dag i Flunsåsparken, Sveriges enda folkpark med fri entré. ”Flunsan” ligger på Sockenvägen, centralt på Hisingen, nära Wieselgrensplatsen. För skolorna börjar det kl. 10 med stafettdans. Läs mer på barnkultursidorna. Kl. 19 blir det dansshow i parken. Då visar olika föreningar upp sina danser, allt från svensk bugg som dansas av barn till danser från Italien, Mexico och helt vanlig jazzdans från elever på Villan…

Jag försökte övertala Chefen att vi skulle gå dit, men hon springer hellre runt med Lathunden lös och fickorna fulla med köttbullar. Tänkte bara att hon skulle få se en dansbana.

När jag var liten fick jag se en dansbana, när det var den årliga karnevalen i Perstorp.

En gång om året, när jag var barn förvandlades ESAB-vallen till ett tivoli, med karuseller och lottstånd och en dansbana. Jag gillade det alldeles omöblerade golvet. Det inbjöd. Men dans var förbjudet. Min spelman till morfar hade blivit frälst och avfallit men återvänt, och fädernas synder skulle sonas. Så jag tackade aldrig ja till inbjudan.

Får säga som dem som fostrats med aga: ”Jag fick stryk som barn, och det har inte skadat mig!” Tänkte i alla fall att vi kunde gå dit och titta.

I morgon ska vi gå till majelden. Det gjorde vi förra året också, fast det har Chefen glömt. En gång är ingen gång. När jag var barn gick alla invånare ut och bort till majelden i Statsparken (inte långt från ESAB-vallen.) Jag kom just på varför jag ogillar att åka tillbaka till Perstorp; det är förmodligen för att det inte går att åka tillbaka i tiden. Alla dem man artigt hälsade på utefter vägen, har dragit gräsmattan över huvudet och vilar sig. Dem man sprang tillsammans med har flyttat, precis som jag och de som bor kvar, tycker att man blivit högfärdig.

Innan jag flyttade arbetade jag ett tag på Länssjukhemmet (numera nedlagt och bortrationaliserat). Åkte med jämna mellanrum till Tyskland för att hälsa på Hans Majestät, som bodde i Itzehoe. En arbetskamrat hade bekanta där. ”Vad trevligt”, sa jag som hade tankar på att flytta – tänkbart dit, och tillade: ”Det är en trevlig liten stad.”

”Liten?”, spottade min arbetskamrat ut, ”den är lika stor som Helsingborg!”

Göteborg är en lagom liten stad, tyckte jag redan då, London är lagom stor. Lagom är ett bra ord.

SuperMan ska demonstrera på första maj. Då kan vi gå dit och lyssna. Han ska gå under Fuckits Fackets banderoll. Vänstern har han lämnat, nu när Gudrun satsar på Bryssel, och Mona, ja Mona. Kan man ta Mona på allvar? Tar hon människor på allvar? Vad hade hänt om hon kysst en annan man häromsistens? Nu var det en kvinna hon kysste, och då var det inte något prassel precis. Vilket inte bevisar något annat än att denna kvinna inte togs på allvar; inte räknades på likvärdigt sätt som om hon varit en man. Fackföreningsordföranden ska ut och spela golf med deras chef. Undrar om han röstat på det nya arbetarpartiet? Tänk ändå, om man kunnat resa tillbaka i tiden…

Så lyckades jag ännu en gång, på detta vis skriva ett meningslöst inlägg, med ännu en rubrik helt i avsaknad på netikett.

En väldigt angelägen blogg

Missa inte den här angelägna bloggen:

http://david-gottlieb.blogspot.com/

Jag fösökte skicka ett meddelande till David, men min kommentar besvarades med en liten ruta om att det var något fel på min identitet. Jag får väl ta itu med det, då, strax innan femtio.

Men ändå, vill jag skicka till David:

En jättestor kram, där du och hela din familj ryms! Håll i dig i droppställningen, så länge det behövs: Du vinner matchen och hela ligan!

Det kom ett brev

Det kom ett brev med posten.

Till skillnad från andra brev, vid den här tiden var det ingen räkning, ingen betalningspåminnelse, inte ens en uppmaning om att betala full ”zakat”.

Det var ett fint brev, personligt riktat till mig. Det handlade om ”sattar” – att guden övertäcker de troendes tillkortakommanden och förlåter misstag. Det var en sammanfattning av fredagstalet i moskén, för att underlätta för mig att stå i kontakt med det världsvida samfundet av rättrogna. Jag lovades denna fördel om jag förbättrade min kontakt med moskén. Har någon verkligen saknat mig?

Enligt brevet omfattas alla av gudens nåd. Den gud, som täcker över tillkortakommanden och förlåter misstag, så att troende människor kan kontrollera sin ilska och praktisera tålamod. Jag trodde det handlade om mental styrka och andlig utveckling, men så kom då det avgörande, troende bör ikläda sig rättfärdighet, och för kvinnor – i synnerhet unga – omfattar detta lämpliga kläder, javisst. Därför bör vi höja standarden och uppträda anständigt.

Visst var det ett fint brev, personligen undertecknat av en man, som sedan det världsvida samfundet av rättrogna försköt hans dotter, slutade tala till henne och vägrade träffa henne, för att hon gift sig av sitt eget val.

Fria Nyheter på Genus Nytt

Kvällens inlägg på Genusnytt får det till att även integrationspolitiken är kvinnornas fel. Det integrationsförsök man gör i Grästorps kommun, syftar således till att diskriminera alla män, även Pär Ström, som tänker utsätta sig för denna diskriminering och därefter anmäla det till DO. Intressant logik. Är det inte orättvist om Pär Ström inte har fått asyl heller? Kanske Gudrun Schymans fel? Så brukar han dra sina slutsatser.

Intressanta tankegångar. Att genuskontraktet undertecknats och fullföljts i tusentals år, och att kvinnorörelsens uppror mot det pågått i ungefär hundra, bevisar kanske kvinnorna så rysligt mycket farligare än männen. Särskilt som flickorna nu börjar tillgodogöra sig utbildning bättre än pojkarna. Naturligtvis måste något göras för att återta könsmaktsordningen, så att skolan i likhet med det övriga samhället fortsätter missgynna flickor och gynna pojkar, verkar Stöm mena.

Så var det med den obelysta halvan av jämställdhetsfrågan. Män och pojkar bör kvoteras, och satsas på. Annars går de under, kanhända. Men med denna för mig helt nya logik, som presenteras av GenusNytt, funderar jag på om det inte blir männens fall. Pär Ström menade ju på fullt allvar för inte så länge sedan, att socialdemokraternas tillbakagång på väljarbarometern berodde på kvotering.

Så långt, så väl. Bloggen är ett utmärkt exempel på att logik varierar.

Det är feministernas fel, så klart!

Just idag bryr jag mig föga om vad andra håller på med.

I natt skulle Chefen upp och gå på toaletten, och jag krånglade mig in vid väggen, för jag visste att hon skulle inte krypa upp i sin egen säng mer denna natt. Så i morse när alarmet ringde, tänkte jag försiktigt krångla mig förbi henne, så att jag skulle få i mig morgon kaffet innan resten av familjen började röra på sig och eventuellt hinna ut med Lathunden innan Chefen skulle upp. Men som jag krånglade fick jag kramp i vaden. Och blev arg på allt i världen och mest på Hans Majestät.

Just nu blir det så emallanåt. Att jag ser tillbaka och undrar hur i helvete…

Det här pratet om ny mamma. Chefen ringer, men Hans Majestät kan inte svara, han pratar med sin nya fru. Sedan instruktionerna om att nya frun ska tituleras mamma, varefter Chefen börjat sova i min säng igen, med ett krampaktigt tag kring min hals. Är det för mycket begärt att fatta att den förtjusning hon befalls visa över att få en ny mamma, kan resultera i skräck över att jag ska försvinna?

Ja, man borde kanske bli förbannad på feministerna. Utan dem skulle väl inte pappor ställa till mer väsen, än pappor gjorde, som skilde sig på 50-talet. När mamman fick hand om ungarna. För att hon var mamma. Och det förväntades av papporna att de skulle betala underhåll. Inget mer. Bra pappor betalade och sluskar behöll pengarna själv.

Visst har jämställdheten ställt till det, alltid. Jävla kärringar som tvunget skulle ut och jobba, så att papporna blev tvungna att engagera sig i barnen!

Ja, naturligtvis, är jag sarkastisk.

Nu kommer SysterDyster och tycker synd om pappa, som måste betala så mycket i underhåll, att han måste ta hennes underhåll till hjälp. Och till Förgätmigej sa han, att han fått ta ett medlemslån på banken för att kunna betala vad Försäkringskassan krävde. Men med SuperMan hade han diskuterat var man köper en bra soffgrupp i skinn. Dubbelsäng måste han väl också ha.

Och så blev det hänsynslöst igen.

Igår kungjorde Mohammed Omar att han går ut Svenska Pen, ”en liberalimperialistisk, pro-sionistisk och anti-islamisk organisation”. Eftersom Svenska Pen, enligt Omar, inte värnar yttrandefriheten utan är en organisation som värnar vissa värderingar. Ex-muslimer är människor som ”sett sanningen” och gått över till vår sida, skriver han, som förtjänar martyrgloria och hyllningar.

Det är en ganska märklig formulering av en muslim, vare sig han kallar sig radikal eller ej. Koranen talar inte om några exmuslimer; det är inget begrepp som hör hemma i islam. Otrogna eller förrädare, vilket åsyftar Omar när han skriver om till ett ”snällare” ord? När tryckfriheten tillåter honom att skriva vad han vill. Faktiskt.

Nu är det ju knappast svenska Pen som omvärderat yttrandefriheten. Och laddat om ordet. Värderingarnas väktare utgörs snarare av Omar & Co. Det är muslimer, både radikala och liberala som kidnappat respekten och utpressat yttrandefriheten med överkrav på hänsyn.

Islam förtjänar inte den skräck som världen idag tillskriver religionen. Muslimerna har lagt ut denna kamoflering, som döljer islams rätta ansikte, med sina anspråk på att slippa bli kränkta. Gentemot islam värnar inte väst tryckfriheten, istället värnar man om att inte förarga några muslimer, att vara övertydligt korrekt, för att inte i onödan väcka de lättretade.

Däremot tas inte muslimerna på allvar. Bandhundar skäller, men men vet att de når inte längre än den kätting de är fjättrade vid.

Sann respekt kan aldrig skapas genom något annat än ett ömsesidigt samförstånd. Det är muslimerna som kräver, att väst av hänsyn ska begränsa yttrandefriheten, till vad som är passande att säga.

(Antagligen måste jag förtydliga mig: Jag menar inte att någon har rätt att driva gäck med eller baktala Profeten. Men sådana händelser ligger långt från muslimernas dagliga klagan på västerländsk hänsynslöshet. Diskriminering, rasism, isamofobi och liknande ord missbrukas och tystar effektivt även den som försöker skildra verkligheten; ord som tillsammans med imperialism och sionism sålunda tagit yttrandefrieten som gisslan.)