Igår påstod Joakim Ramstedt i en artikel på Newsmill att våldtäktsrapporten är feministisk propaganda. Han har tidigare på Newsmill berättat att han har en dotter som är 4 år, som han fråntagits rätten att vara pappa till. ”Vi får inte ens träffas” berättar han. ”Bara för att klargöra för alla som genast nu dömer mig efter gängse svenska mall, vill jag klargöra att det inte fanns något missbruk, inget våld, inga hot eller övergrepp. Endast en far som gjort allt för att få rätten att ge sitt barn den kärlek och omvårdnad som jag anser hon är värd. Mitt brott? Jag var en för bra pappa. Därmed blev jag ett hot mot modern och hennes självpåtagna rätt att vara centralfiguren i vårat barns liv.”
Att Joakim Ramstedt strider för sin rätt att vara förälder är bra, det är hans rättighet enligt svensk lag och dessutom hans skyldighet som förälder. Behöver han vårt stöd i detta, har han åtminstone mitt. Om hans privata bitterhet får sitt utlopp i ett allmänt kvinnoförakt, kan man ha viss förståelse, som man saknar för GenusNytts författare. Idag var visserligen Pär Ström försiktig, när han hakade på kritiken mot våldtäktsrapporten. Fast han i vanliga fall, drar allt till sådan tragiklogik, att han hamnar på gränsen till fulbloggarnas utomordentligt roande skriverier. I motsats till Joakim Ramstedt som presenterar ett verkligt problem, och därför borde han tas på allvar.
Men nu skriver han alltså ut sitt hat mot en rapportering om våltäkter och menar bland annat att statistiken skruvar upp manshatet. Han skriver: ”…varje enskild påstådd våldtäkt hamnar i statistiken. Denna lilla detalj redovisar inte Kelly i sin rapport. Antingen glömde hon det vilket ju är oförlåtligt för en seriös forskare, eller så utelämnade hon det medvetet i förhoppningen att komma undan med det, vilket skulle vara ännu värre.” … ”Alla våldtäkt anklagelser måste tas på allvar, eftersom våldtäkter utan tvekan sker. Men en balans måste upprätthållas mellan påståenden från åklagare och offer mot det alltför ofta berättigade förnekandet av den tilltalade.” … ”Att bli falskt anklagad för ett så vidrigt brott är lika smärtsamt som det är för en kvinna att bli våldtagen.”
När man på det här sättet ställer två forskningsrapporter mot varandra, för att påstå att den första är feministisk propaganda, medan den senare endast bevisar att det finns kvinnor (2% av alla anmälningar av våldtäkt, mörkertal oomnämt) som anklagar män falskeligen, måste man kanske också minnas vad en våldtäkt är.
Våldtäkten är till sin natur subjektiv.
Mäns subjektiva upplevelse av en våldtäkt kan vara: (parenteserna utgör anledningar som Ramstedt uppger vara skäl för falska våldtäkter)
Sex med sin egen kvinna är inte våldtäkt. – (Hon ville trotsa eller hämnas)
Jag gjorde bara vad hon innerst inne ville. – (Hon ville kompensera för hon kände skuld och skam)
Det var inte mitt fel. – (Hon trodde att hon är gravid)
Jag var full. – (Hon ville dölja en affär)
Jag kunde inte hjälpa att det blev så. – (Hon ville testa männens kärlek)
Hon uppförde sig utmanande. – (Hon hade en mental / emotionell störning)
Hon bad om det. - (Hon ville undvika personligt ansvar)
Jag har rätt att få det som jag vill ha/ behöver. – (Hon ville slippa betala en skuld, eller idka utpressning)
Jag trodde hon ville. – (Hon skämdes för hon trodde hon kunde ha smittats av könssjukdom)
Argumenten är banala, vilken handling man än ursäktar!
Till sist vill jag därför fråga, vad finns det för anledning att ställa mäns och kvinnors privata oförmåga att ta eget ansvar mot varandra? Borde inte män och kvinnor utmana varandra till mognad istället?
