Jag är så glad ändå

Jag är så glad i dag för att mina barn gör allt som står i deras makt för att jag ska slippa få någon krona över till mig själv, lite tid över för att andas, och sannolikt aldrig ett eget liv.

Eremiten har hittills inte lyckas hitta ett sommarjobb. Att han inte söker hela tiden, är ju inte något man kan begära när han har så mycket skolarbete, så nu när skolan snart slutar – vad ska Eremiten göra? Naturligtvis rakar han skallen! Nu fattas ta-mig-fan bara ett par piercingar också, så får han aldrig något jobb! Jag borde kanske bege mig ut på staden i förebyggande syfte och hitta några fuskpiercingar till honom, som han kan ha tillfälligt vid eventuella anställningsintervjuer. Jag menar så jag slipper se detta!

Ja, nu har jag då bloggat om Eremiten, som han så länge efterfrågat. Min mönsterkille, svärmorsdrömmen. Du är inte längre tonåring, grabben!

Han, som kommit så ofta under den månad som gått, och undrat varför i sll sin da’r jag inte lämnade hans far mycket tidigare. Han börjar få alla andra bitar att falla på plats. Nu ska han gå och rösta för första gången – med rakat huvud. Spelar det någon roll egentligen? Den som inte ser honom ändå, behöver han kanske ändå inte i sin närhet. Innan han går iväg till skolan, kommer han och böjer ner sitt huvud för att få en puss på den minimala stubben. ”Oroa dig inte mamma, det växer ut tills i morgon!”

Jag struntar faktiskt i pappors rätt, när de försent vaknar och börjar fundera över sitt ansvar. Ansvar för barn är väl bara att ta!

Nu är det gjort – återanpassningen är avklarad och livet återgår till det normala. Chefen kom från Gröna Ängars Ö vid lunch i söndags och skulle så klart träffa sin bästa kompis i grannhuset. Då fanns det inte tid för någon återanpassningsfas. Så vi fick ta den i går istället, och satte igång redan på väg hem från skolan.

Stackars Snusmumriken satt och höll henne sällskap på bänken, för jag var försenad. Misstaget. Sedan hade jag för avsikt att handla på vägen hem. Felprioriteringen. Jag ansåg dessutom att det inte var lämpligt att äta glass på hemvägen. Det stora sveket. Så när Gårdskompisen inte heller hade tid att leka en måndag, fick jag mina betyg väldigt-mycket-ICKE-godkänd. Och så kom deklamationen: Chefen vill inte härefter bevista Gröna Ängars Ö men måste för att inte Hennes Fader Konungen ska bli förtvivlat ledsen.

En sjuåring kan visst förstå det här med full besöksrätt, kan känna medkänsla med den som är förtvivlad, men kan inte förstå att man inte får störa, inte får väsnas, inte får behöva. Men nu är det som vanligt igen. Det räckte gott och väl med att få säga det högt i går eftermiddag. Hon behövde få bekräftat att det är alldeles sant att hon slipper åka dit på två veckoslut nu, och få höra att hon inte behöver sova över om hon inte vill, att ett besök behöver inte innebära mer än ett besök. Sedan läste vi färdigt om Emil och Kommandoran som hamnade i varggropen, för Chefen hade somnat långt innan det milslånga kapitlet var slut i söndags.

Idag struntar jag faktiskt i pappors rätt, när de försent vaknar och börjar fundera över sitt ansvar. Ansvar för barn är väl bara att ta!

"Sverige har ett ärorikt förflutet, nationen är rik men slumrande, människor förstörs av bristande självinsikt. Det behövs kunskap om svensken"

Man kunde tro att rubriken hämtas från en av Sverige Demokraternas sidor, men nej, den är hämtad ur en text som beskriver rasforskningen, som ville bidra till att svenskarna skulle kunna känna sig som svenskar – åtminstone de som blev godkända av denna omfattande vetenskap, som blev modern vid sekelskiftet 1900. För några dagar sedan kom juni/juli-numret av Filter, med en artikel av Eva F Dahgren som handlade om den perfekte svensken och lotsar oss vidare till Sverige nuförtiden.

Att ha växt upp med den ljusa Spara och den mörka Slösa i Lyckoslanten, i en tid då den blonda flickan gifte sig med den rike överläkaren eller flygkaptenen på slutet, förpliktigar tydligen. En svensk studie visade nyligen att långa män tjänar mindre än korta, en effekt som är ganska stabil, enligt professor Dan-Olof Rooth vid Högskolan i Kalmar. Och Magnus Söderlund, professor vid Handelshögskolan i Stockholm, fastslår mönstret ”what is beautiful is good”. Föreställningen att ”vackra människor är snällare, ärligare och varmare” påminner om rasbiologins idéer om att utsidan säger något om personens karaktär. Idealet förstärks av globaliserad massmedia; iranier (både kvinnor och män) opererar sina näsor och kineser gör ögonoperationer för att få ögonen att se större ut. Kaukasiskt utseende (västeuropeiskt) föredras av amerikaner och arbetsgivare påverkas av den arbetssökandes utseende; ett varumärke är summan av kundens alla möten med företaget och de anställdas utseende vägs in. Ändå vill ingen svensk plastikkirurg ställa upp på Eva F Dahlgrens intervju. ”Plastikkirurgi har inget med något så obehagligt som ariska ideal att göra”, hävdar en av dem.

Under tiden fortsätter svenska kvinnor med s k utländsk bakgrund att ”försvenska sig”, berättar hon. Det anses mer okej att se ut som sydeurope, än som vilken blatte som helst. När Henrietta Huzell, doktorand i estetisk kompetens vid Karlstad universitet, kallas till TV-sofforna gäller diskussionen aldrig de underliggande värderingarna. ”Vi kan skratta åt rasbiologernas teorier, men det verkar inte att ha hänt speciellt mycket”, säger Huzell. ”Jag tror att särskilt våra föreställningar om vem som är pålitlig är kopplade till 30-talet.

Beväpnade med trälinjaler och utrustade med riktiga människoskallar som gemgömmor på skrivbordet, beskriver Eva F Dahlgren, hur hennes egen farfar fick förmånen att fotograferas som exempel för den perfekte svensken i Svensk Raskunskap, skriven av Herman Lundborg och tryckt i 4000 exemplar 1927 och i 7000 exemplar i en andra upplaga. Drömmen om ett Stor-Sverige krossades vid förlusten av Norge 1905. Svenska statens institut för rasbiologi öppnade 1922, Tyskland följde efter nasisternas ras-ideolog, Rassen-Gunther, arbetade där för Lundborg under sex år. Wolfgang Krauss, var jude men den mest operative antropologen till att mäta för Lundborgs moderna vetenskap. (Av någon anledning kommer jag att tänka på SD:s iranska käpphästar och undrar om de ska behöva fly, som Krauss fick göra.)

I Skövde (orten som både nämns i diskussionen om var Sveriges vagga stod och i texter om rasren svenskhet) föddes Dahlgrens farfar, Gustav Åberg 1901 i byn Våmb. Han vägde 95 kilo, jobbade nattskift och tävlingscyklade, han var reslig och blond. Han kände sig uppmärksammad och hedrad, när han ställde upp på kortet, som skulle illustrera den perfekte svansken. Vem hade råd med fotograf på den tiden, men familjen kom att generas över bilderna, som så många andra som varit rasbiologerna behjälpliga, då man upptäckte att Hitler nästan lyckats med sin etniska utrensning, svenskar tvångssteriliserats och politiker motiverade av vetenskapen, stiftat diskriminerande lagar.

Det var så det var. Min egen far förstod inte heller förrän det var för sent. Och vad skulle han eller Gustav Åberg kunnat göra? Det var så det var. Vi är alla rasister, vare sig vi är svarta, vita, röda eller blå. Könsrasister, åldersrasister eller bara vanliga, maktlösa svenskar, som behöver någonting att skylla på. Vi har uppfostrats att värna om det som är vårt, och det är en sund inställning att minnas, medan ett delat ansvar att inte upprepa dumheterna, vi måste alla ta.

Idag gråter jag för första gången

över mitt liv, på – är det tio eller tolv år?

Kanske kommer jag att fortsätta gråta tills någon rör vid mig, omfamnar mig.

Förmodligen kommer jag att ta mig i kragen och sätta ansiktet på plats igen, som vanligt.

Jag minns att det fanns en tid, då det inte fanns tankar på varken hämnd eller millimeterrättvisa. Jag minns en tid, då man tänkte väl om det motsatta könet och jag minns en tid, då man trodde alla om gott. Man trodde på fred och kommunikation.

De var inte rättvisa, de år som gått!

Så enkelt det hade varit, att vara ett djur och dra sig undan i en håla, för att slicka sina sår. Nu finns ingen annan läkning än att utsätta sig för människornas spel och själv ta ansvar för att stanna i en kärleksfull miljö. Fri är man förmögen att vända sig om och gå.

Men när vi vänder oss om och går, förstår du inte att jag är tacksam, för att du finns och för att jag fått utstå din uppmärksamhet. Att du har bidragit till min fulländan om så bara med ett ord.

Det förstår du inte.

Politik

När jag steg ur bilen för att gå in i restaurangen på andra sidan Lahore, kom en vandrande hög ylle och andra trasor emot mig. När jag rätar på ryggen och rättar till tvååringen på min arm, ser jag den framsträckta beniga handen. Jag tittar in i ett ansikte som saknas, ett sådant ansikte som man tror bara finns på bioduken.

Huden är bortfrätt, käkbenet blottat, ögonklotet vilar blint i en öppen håla. Andra sidan av ansiktet är gudomligt vackert, men jag tänker bara för guds skull rör inte vid mitt barn, medan min före detta svåger rusar fram och kastar åt tiggaren några mynt. För en gångs skull svär han inte åt den som tigger.

Jag tänker att detta ansikte kommer att förfölja mig och stirra på mig i mörkret som väntar, när elen försvinner och väcker mig, då takfläkten stannar. Men detta är ett snällt spöke. För jag hoppas innerligt att någon vid det här laget, grävt ner benen på en gravplats där han förut kurat i mörkret och tagit skydd bakom en gravsten. Detta är ett snällt spöke, som gått vid min sida i sexton år nu.

När jag dammsuger min slitna soffa, viskar han: Så fint det blir. När jag torkar av mors 70-tals keramik, som jag ställt upp här hemma, viskar han igen: Så trygg du är. Och detta snälla spöke har ofta, under de år som gått sedan vi träffats, fått mig att se annorlunda på många ting.

Politik får inte längre handla om att till varje pris bevara en ideologi. Politiker måste inse att de har ett jobb att sköta och att de inte får missbruka ett förtroende.

I dagsläget verkar det mer intressant att göra en privat karriär inom politiken och sko sig på det missnöje som obevekligt följer krisen.

Kent Eklund vill till Europaparlamentet för att motverka islamiseringen av Europa. Han påstår att effekten av en muslimsk minoritet i Europa har blivit smärtsamt påtaglig, i Sverige liksom Europa. Att länder anpassar sig till ökande muslimska krav; anpassning av skolmaten och mångkulturella lovdagar. Och visst är det centrala frågor för Europas framtid och plats i världen, eller hur? Tänk efter själv, om man skulle fira alla högtider som lovdagar, när skulle barnen då gå i skolan och äta sill och råggröt? Dags för lite upprensing, hörrni!

Multikulturell och apolitisk som jag är, får jag svårt att rösta. Jag vill rösta på den, som jag tror kan klara av att göra ett bra jobb, och kanske måste man då ha en enda fråga som man värnar mest? Jag vet inte vad det skulle vara: Att utrota malarian från afrikanska kontinenten verkar lika viktigt, tycker jag, som att pensionärer inte serveras näringsfattig kost på våra ädreboenden – som ju ofta även levererar maten till våra skolor.

Vill ”vi” inte ha hit ”dom”, måste vi kanske först stoppa nöden i världen. Då är det kanske bättre att rösta på någon som ger intrycket av en mer genomtänkt politisk agenda. Ändå fyller väl alla dessa missnöjespartier och även fulbloggar en funktion, genom att sätta strålkastarna på folkets fasor. Kanske kan ansvarsfulla idealister inse att de måste samarbeta, på allvar, nu när det gäller. Om det ändå snart vore val för Sverige i stället!

jag ljuger – om du vill

David Högberg,anser att jag inte talar sanning. Och visst ljuger jag om du vill.

För att uppfatta mina ord som sanna när jag beskriver vad jag sett, måste du  rycka ut mina ögon och förmå använda dem själv. Jag kan låna ut mina tankar, genom mina ord, men jag har ingen avsikt att hävda att jag vet sanningen.

Det är inte logiskt heller.

Men det bryr jag mig inte om; jag har inte för aviskt att vara logisk, när jag beskriver vad jag sett och hört. Har jag någonstans på min blogg skrivit att detta är en vetenskap, och gör jag någonstans anspråk på att ha bevis? Har jag någonstans hävdat att detta är en politisk blogg, och gjort anspråk på att ha lösningen till något problem? Nej, jag har ofta framhållit att jag bara vill förmedla världen som jag upplever den.

Problemet med kristdemokrater är deras inblandning av gud. Denna ingrediens kräver att det de säger är sant. Detta gör dem mindre trovärdiga i mina ögon.

Sanning som sägs av ett speciellt syfte är dessutom särskilt lömsk.

Mitt eget syfte är att berätta, varken mer eller mindre.

Logik är inte heller någon bergfast grund. Logik skiftar både färg och form.

Att hämnas är till exempel helt logiskt för den som anser att hedern är viktig.

Bestraffning är helt logiskt för den som anser att det är solklart vad som är rätt eller fel.

Trolöshet är helt logiskt för den som känner sig bedragen.

Att fördöma är logiskt för den som kasserats.

Att slåss är logiskt för den som blivit agad.

Att skämmas är logiskt för den som blivit utpekad.

Skuld är logiskt för den som hört om att man kan bli evigt fördömd.

Pär Ström kallar kvinnor råttor

Nu kallar parstrom kvinnor för råttor, i allmänhet och Johanne Hildebrandt i synnerhet. Om jag minns rätt misstycker GenusNytts författare när män kallas djur, av vad slag det vara må. Inga ombytta roller alltså, som han annars gärna menar.

(tur det är en fulblogg, att hans budskap egentligen är att visa på hur illa ställt det är egentligen. Med jämlikheten.)

att göra en mohamed omar

Vet ni hur man gör? Jo, om man skriver om allt och inget och gör kopplingar till islam. Eftersom denne muslims radikalisering skett helt offentligt, blir den alltmer intressant att studera.

Dagens Mohamed Omar handlar om Elsa Beskov. ”När muslimska föräldrar frågar mig om lämpliga barnböcker brukar jag rekommendera Beskow. Dels för att flera av hennes gummor har huckle på sig och dels för att moralen i dem håller hög, näst intill islamisk, standard”, skriver Mohamed Omar, med samma iver som han hävdat att indianer var muslimer, ungefär. Han gör dock inte om det misstaget och avstår från att påstå att Elsa Beskov förespråkade en islamisering av Sverige. Men närapå. Hon satte åtminstone huckle på halva befolkningen och förespråkade en näst intill islamisk moralisk sandard, enligt Omar.

Medan Nordic Dervish uppmärksammar könsapartheid och palestinafrågan vill jag passa på att uppmärksamma Omars hängivna hucklefixering. Huckle och radikalisering är kanske ett obligatoriskt gifte?

Nu är det så att en enda radikal muslim, som i media påstår att kvinnor måste bära slöja, står inte att finna i Sverige. Alla hävdar att det är frivilligt och alldeles kvinnornas eget val. Frivilligheten kan först mätas då någon kvinna slutar bära slöja.

Som mannen som kom till islams profet och var glad för hans fru hade efterskänkt kravet på sin brudpeng. ”Ge henne den ändå”, sa profeten ”och se om hon då lämnar tillbaks den!” Kanske borde någon säga till alla dessa kvinnor som bär slöja helt av fri vilja: ”Ta av den då, och se om ingen tvingar dig!”

Män, som kallar sig allt annat än kvinnoförtryckare; som kallar sig radikala, konservativa, rättrogna eller traditionella, hur kommer det sig att de har åsikter om något som de anser vara kvinnans angelägenhet och dessutom underordnat hennes fria vilja? Segregeringen av könen, anses ju nödvändig även för att skilja män från kvinnors angelägenheter.

om gud

Som en följd av Omars skriverier har Noterat satt ihop ett mycket tänkvärt inlägg. Det som främst slår mig är hur religiösa oavsett tro, aldrig tillåter självanalys eller konstruktiv kritik av tron. Det spelar ingen roll vilken religion man bekänner, när det gäller sådant man tror tillåts varken reflektion eller omskolning. Har gud sagt det så… Varför censureras den bort, som har invändningar, varför vågar man ingen dialog?

Detta fick mig att sätta mig ner för att skriva detta inlägg, som länge grott i mina tankar och kanske mitt hjärta. På fullt allvar skriver jag om gud. Jag har mage att skriva gud med litet g för inte många heliga böcker använder versal på detta personlig pronomen. Det är min egen reflektion.

Judarna var nog först med att förbjuda gudsnamnet att uttalas; det skulle inte missbrukas, i ett namn brukar tro lägga kraften av dess betydelse. Gudsnamnet som förbjöds var Jag Är.

Jag vill gärna förstå en gud som är. Det är den ende gud jag kan tro på.

Koranen presenterar gudens oändliga antal namn eller egenskaper. Mångfald blir en enhet och enhet tar sig oändligt uttryck hos en gud som är oberoende av allt, på vilken allting beror.

Religioner har kommit att handla om matriella behov; att be för att få, något man vill ha. Som om gudens namn var en magisk formel. Men de heliga, som böckerna beskriver, använde alltid dess magi för osynliga ting, som folkets frihet från slaveri, prästernas monopol på tro och mot orättvisor för jämlikhet mellan människorna.

Att gud skulle punktstyra människors liv är för mig en otrolig tro. Att tro det vore gud som välsignade den ene och straffade den andre i en ändlös, ologisk turordning, gör ingen gud trovärdig. Jag kämpar för att försöka låta bli att tro, men jag kan inte låta bli.

För trots allt har skapelsen tillgång till en ständigt pågående strid och aldrig sinande nåd. Lagar styr skapelsen och upprätthåller ordning, som ger grund åt flera moderna vetenskaper. Fullt logiska och alldeles fårståeliga. Att andliga lagar skulle lagts till människans uppgift att förmedla och upprätthålla finns ingen anledning att tro.

Att anse att människor, av gud givits uppdraget att döma om människans förmåga i förhållande till hennes förstånd är tillräcklig eller brister, är lika ofattbart som om någon skulle hävda att naturens lagar kunde styras av vissa utvalda eller att universums banor upprätthölls av människors hand.

Alla religioner talar om guds lag. Den kan inte vara annat än allomfattande och universell, i likhet med allt som en trovärdig skapare låtit uppfinna. Guds lag kan inte verka på annat sätt än fysikens och naturens lagar. Den kan inte vara förbehållen vissa människor och fördold för andra. En andlig lag kan inte syfta till att ge människor makt, annat än att upptäcka den/det som redan är.

Plura som Cornelis? är det någon som vet?

Jag ficke en kommentar av signaturen John Bauer igår:

”PLURA! PLURA! PLURA!
Plura är självskriven som Cornelis. Jag har egentligen aldrig gillat Plura, men alltid älskat Cornelis och Plura har märkligt nog både kropp och röst för att fylla ut underbare Cornelis rymliga kostym.
Persbrandt:… NO WAY!!!!”

Eftersom inlägget om filmen om Cornelis liv, skrevs för ett bra tag sedan, lyfter jag fram frågan: Är det någon som vet?

Helt klart är Plura en som skulle fylla rollen till en del åtminstone. Väntar gör vi. I brist på Cornelis. Visst väntar vi…