I går kväll satt jag och målade hjärtan med Chefen. Hon är sju år nu, och ändå målade vi hennes ångest. Hon kom hem sent från sitt besök hos sin far i söndags kväll. Det behövs tid för återställelse och den tiden hade redan gått, när hon äntligen kom hem.
Så vi får börja denna vecka med att återställa en liten bit i taget. För varje gång hon besöker sin far kommer hon hem i samma panik och klamrar sig fast vid mig. Hans fantastiska plan att skaffa en ny mamma till sina barn, resulterar för den minsta i att hon blir livrädd för att jag ska försvinna. Lika rädd som hon blev sista tiden vi levde tillsammans; då när jag verkligen var beredd att gå och hon uppfattade det subtilt, som faderskapet inte uppfattade ens när uttalades klart och tydligt.
Så jag får åter ta ansvar för hans brist. Bara för att jag inte vill beröva mitt barn rätten till sin far.
Han har börjat verkställa sin utlovade hämnd. Han vill hämnas på mig och struntar i att hans barn blir lidande. Istället för att gifta om sig för sin egen skull, tänker han på hämnd för den förbannade hederns skull.
Om det är bäst att könsmakt och könsroller luckras upp, avskaffas eller konserveras, spelar ingen roll för barnens bästa, när deras föräldrar inte kan respektera barnens rätt.
För det är respektlöst mot barnen att göra dem till tillhyggen oavsett vad striden gäller.
Man kan aldrig ta för givet att både mamman och pappan varit bra föräldrar, fram tills skilsmässa; varför skilde de sig då? Om de varit bra förälrar innan, börjar de inte träta bara för att de skilt sig. Men alla präglas av sin egen erfarenhet, när vi uttalar oss i frågan, så även jag:
När mina barns far förmår gå från totalt icke-engagemang till en väl genomtänkt plan för att hämnas, eller arrangerar för ett delat boende för att slippa betala underhåll och samtidigt kunna överlåta praktiskt ansvar för sina barn åt en för barnen okänd, den tid de vistas hos honom, kan pappa-rättsröster göra mer skada än nytta. Vem som helst kan förstå att en mamma ibland gör vad som helst. När en pappa avslöjar önskemål om ensam vårdnad om barnen, endast för att det skulle förbättra hans privata ekonomi, måste mamman desto mer tänka på barnens bästa.
När det gäller barnets bästa, borde ingen någonsin ta hänsyn till förälderns kön. Då man gör så, visar man bara hur mycket mer som brister i jämställdhet, i vårt samhälle. Ibland är det kanske befogat att göra vad som helst. Ibland står ord mot ord, ofta är barnens bästa inte bevisbart, ofta saknas vittnen. Vad ska en mamma (eller en pappa, när rollerna är så) då göra?
Man kan inte alltid bara svartmåla alla pappor som elaka och hemska
Jag har svårt för att tro att det finns någon människa, som är enbart elak och hemsk. Däremot är jag övertygad att alla människor kan vara både elaka och hemska.
Vuxna människor ska absolut inte svartmåla barnens pappa eller mamma inför barnen. För då kritiserar man sitt eget barns gener och svartmålar sitt eget barn. Tyvärr händer det allt för ofta.
Men jag tror inte att två vuxna människor kritiserar varandra utan att det finns en anledning bakom. Problemet som jag vill belysa är rätten att besöka/ha delad vårdnad, barnets rätt att ha två föräldrar och just detta, hur det ibland krockar med vad som är bäst för barnet. Att en förälder handlar i egensyfte, utan att tänka på sitt barns bästa, är oavsett förkastligt och har inget att göra med om det är mamman eller pappan som gör så.
Den aktuella debatten, eller vad vi ska kalla det, ställer det ena mot det andra; man kan inte fördöma en pappas handling, utan att helgonförklara mamman, medan andra sidan menar att pappan har all rätt att göra som han gör eftersom mamman också brister. Eller tvärtom.
Vuxna föräldrar behöver inte agera så här!
Ja kan hålla med dig om det, och jag tycker det är trist när vare sig det är pappan eller mamman bestämmer sig för att hålla på och jävlas och hämnas mm