Det kom ett sms. Nyss.
SysterDyster är på besök i Skåne och skrev ett citat som hon hittat efter morfar (min far):
Tag vara på ditt liv. Låt inte någon ta det ifrån dig! Fördärva det inte för dig. För du är här bara denna gången, en enda gång! Du kan inte komma hit igen. Nu är din stund på jorden.
Den gamla goda tiden finns bara efteråt.
Det skrev han upp! Nu har även jag skrivit upp det.
Jag sviker mina trogna läsare och bloggar utan regelbundenhet. Nu har jag bloggat på wordpress sedan oktober i fjol, så jag kan namn eller nick på nästan alla trogna läsare, och måste erkänna att jag allt har dåligt samvete för det knappa tangentknapprandet. Här har ni följt mig genom eld och vatten och sedan när allt är väl, så glömmer jag er! Trodde ni så? Mitt dåliga samvete förföljer mig i solskenet och gnager ständigt hål på molnen, som överöser mig med saknadens tårar!
Nu överdrev jag en hel del – jag har inte förlorat förståndet heller; bara lite i så fall – så där lagom, som alla längtar efter att få göra.
Ibland är det ju så att ens tankar inte lämpar sig för bloggande. Just nu skulle allt bli för privat om jag skrev direkt ur hjärnan. Allmängiltigt blir ens skrivande först, när man kan skriva direkt ur hjärtat.
I morse funderade vi på vilken dag det var jag kom hit – har saltrullen stått i sin lag en vecka, eller hur länge var det? ”Jag har inte varit här tio dagar än”, sa jag. ”Har du inte varit här alltid?” sa han. Och det har jag väl. Det var väl för min skull man la grunden till detta hus någon gång, för hundrafemtio år sedan, var det inte? För att jag skulle komma hit och andas ut nu. För att jag skulle komma hit och dra in syret i lungorna och hämta kraft inför riddar Katos återkomst till Landvetter klockan 19.45 ikväll.
Då ska jag sitta på altanen och äta grillat och dricka vin. Jag har lagt räkor, lax och någon mer slags fisk i marinad och är mer intresserad av hur det gick för hjorten som skällde på oss i skogen i går kväll. Han satte fart efter en get långt bort i skogsbrynet, och jag märker mitt ögas brist att kunna se i skogen. Jag lyssnar efter hjortens rop, men urskiljer en riksväg längre bort, för vid motorljudet är jag van. Bävern, som vi gick ner för att se, ville inte komma fram i går kväll. Han gillar tydligen inte stadsmänniskor, som vill veta var gatlyktan till Narnia står. Livet kan uppgraderas. Livet har startat om. Ny programvara har identifierats.
Och jag är förberedd. Jag har ett uppdrag, att inte svika mig själv och att vara lika sann mot alla andra. Och att inte glömma att man kan blogga om kronhjortar och marinader, medan man skapar ett rum för sig själv, som bör förbli fördolt för alla andra.
Regnet envisas med att hålla i. Dynor åker fram på altanen, de korta stunder det är tillräckligt varmt. Nio av elva barn är samlade under PP:s tak. Det är SysterDyster som myntat begreppet. Kärt barn har många namn, och Chefens utforskning av ordet plastpappa resulterade i att hon blev ”Plastflickan” häromdagen. Sedan kom SysterDyster och fastslog att nu får ”pappa” delas in i PP (plast pappa) och BP (biologisk pappa). Enklare än så kan det inte bli.
SysterDyster får nog också ett nytt namn snart.
Är tillbaka i LandetNågonstans – ni vet, där drömmar kan slå in. Här kan jag andas, och lyssnar på tystnaden långt från E6:ans ständiga brus, som aldrig tystnar där hemma. Chefen har lagt beslag på en trädgård och krattar gräs, som hon kör i en skottkärra och samlar ihop. Hon fortsatte glatt med detta evighetsjobb trots regnet i morse. Regnstället åkte på utan övertalning. Första kvällen här grät hon av oro över Katos ilska och hot. Här är hon trygg; om han ifrågasätter det, riskerar han nog att hon vänder honom ryggen.
Det finns inte mycket att skriva, när vi nu tar tillvara tiden, för att andra moln än dagens regnmoln enligt vissa prognoser, kan komma att torna upp sig om ett par veckor. Det gör ingen nytta att tänka sig några faror. Ingen mening med att förminskas av något sannolikt, eller låta något förhindra förrän det hänt. Morgondagen får bära sin egen börda.
Hederns retorik är eskalerande hot; vem som vinner beror inte på vem som är starkast, och kan verkställa sina hot, utan på vem som är räddast. Den som är räddast lägger sig. Hedern har ingen vinnare, bara förlorare.
Jag är trött på yta, trött på att behöva ett skal. Jag är trött på att inte kunna gråta; den som inte kan gråta kan inte bli tröstad. Man kan möjligen klappa ett polerat skal, men inte trösta. I över ett år nu har jag kämpat för att avlägsna skalet, skärva för skärva. På en sekund blir det helt igen – som en superhjältes rustning. Mina vänner lär känna mig på nytt, tillsammans med nya vänner hittar de äntligen den som var innanför skalet och med deras stöd, förmår jag äntligen bli hel.
SuperMan har ett eget skal att kämpa med. Eremiten somnar i sin skrivbordsstol av vanans makt att hantera retoriken. SuperMan kommer före jobbet, trött och stressad, beredd att bekämpa sig själv; för mest lust har han att ge igen. Söner som tränats i fadersmål. Och pratar samma skit, om de inte tänker sig för.
Nu är jag trött på att eliminera vrede. Jag är trött på att hantera söner, som dränerats på energi, som förflyttar mig till samma vana som under tjugotre år förtog all energi, i utmaningen att kontrollera en annan människas humör och nycker. ”Två dina händer”, säger jag till SuperMan, ”det gör jag”.
Jag tvår mina händer och tillåter mig vara människa. Jag kapitulerar för livet och erkänner min begränsning. Jag vägrar bära eller låta någon annan människa ta på sig en annans människas skuld eller ansvar.
Inte ens Koranen säger något annat, än att varje människa svarar för sina egna handlingar. Visst är frågan varför islam inte satt stopp för hedersförtyck befogad! Det var och en kan göra är att ta ansvar för att inte tala detta språk av eskalerande hotbilder. På så vis blir alla till sist vinnare, för hedern har ingen talan, där rädslan inte får styra.
Jag uppmanar mina söner att inte lägga band på sig, utan att två sina händer och erkänna sina begränsningar. På så vis kan hederns makt brytas, hoppas jag. Ta inte min energi, kom inte till mig för att lasta av agg och rädslan för att en dag gå för långt; av fruktan och behov att betala tillbaka. Förpassa mig inte till den tid då heder var min trygghet, och min livsuppgift var att kontrollera en annan människas temprament.
visst är det så. Jag är numera förbannad mindre ofta. Sällan faktiskt, om jag själv kan göra den bedömningen. Fast i kväll blev jag då riktigt förbannad. Heligt vred, som en pingstvän skulle ha sagt. Fly tosig, skulle kanske en tvättäkta skåning diagnostisera mitt tillstånd.
Riddar Kato hade något att säga. Från sin brudsäng talade Hans Majestät och uttryckte sin ohöljda förvåning över att jag har en ny man i mitt liv. Vad trodde du?! Att ingen annan ville ha mig?! Tja, du berättade inget för mig om ditt nya äktenskap; och varför skulle du det - jag har inte med det att göra, inte det minsta dugg!? Varför skulle jag nu behöva ditt tillstånd för att fortsätta mitt liv?
som svar på tusen frågor om varför han inget fått veta, inte blivit informerad, inte tillfrågad. Jag är inte längre hans fru, vad har han med det att göra, tänker de flesta nu. Men så tänker inte han,
för då slår åter hedern till. Välsignade heder! Hur skulle världen sett ut utan din överhöghet? Och han säger:
”Om något händer mina barn hos honom; då vet du också vem jag är! osv. ”Om du inte tar hand om mina barn, så ska du få med mig att göra!”
”Hotar du mig?”
Hotar du mig nu igen? Vill du leva i frihet när du återvänder till Sverige – så hotar du inte mig!!! därefter skriker jag i telefonen. Nu tar de fysiska minnena total kontroll. Nu hotar jag tillbaka, vill du leva i frihet när du återvänder till Sverige – så hotar du inte mig!!! och kan bara hoppas att jag låter trovärdig, att det verkar som om det är möjligt att sätta dit någon som brutit mot kvinnofriden systematiskt, som livsstil och som ideologi, med en föreställning om att skapa trygghet för sig och sin familj. Säkerhet. En illusion av trygghet i tjugotre år av mitt liv. Som om friheten vore mera riskabel, mera skrämmande.
I natt saknar jag en famn att rusa till; jag är ensam i friheten. Hotet är riktat till mig. Bara jag förstår dess innebörd; endast jag uppfattar de fysiska minnen som väcks av orden, och vet precis hur det blir om hans farhågor flyktigt eller halvt sannolikt besannas. Om hans barn skadas; skrapar ett knä, ramlar ner från en gunga… bara jag vet vad han menar.
Hakar på veckans boggtema, och ska berätta om min mamma. Mig själv som mamma har jag ju redan skrivit till förbannelse om och möjligen till någons fröjd också.
Titeln har väl någon redan räknat ut, är lånad från min favoritfilm, Almodovars ”Todo sombre mi madre”. Ingen annan film kan väl bättre illustrera moderskapet. Där bearbetar en mamma, Manuela, sin sorg över sonen som hastigt dör, utan att få veta hemligheten om hans far, en knarkande tranvestit i Barcelona, som var bortriven från ett foto på mamman som Esteban vårdade, på jakt efter hela berättelsen om sin mamma. Hon åker från Madrid för att uppsöka fadern och berätta om sonens död. Det heliga moderskapet målas på filmduken upp, då hon efter sin vistelse i Barcelona återvänder till Madrid med ett barn i sin famn. Fadern får medan dramat utspelar sig, en ny son med en nunna, som han dessutom ger aids. En annan viktig roll har Manuelas bästa vän i Barcelona, som efter operation på operation betalat ett högt pris för att förvandlas till kvinna. Hon vet att filmen igenom, berätta vad det innebär att vara kvinna, medan Manuela parallellt visar vad det innebär att vara mamma. Det är upp till var och en att kombinera dessa roll i valfritt mått.
Min egen mamma var allt igen mamma. Åtminstone för mig. Förmodligen hade hon en gång varit kvinna också och hennes fotoalbum hade inte bara ett utan många bortrivna foton, på stiliga män i 40-talskläder som väckt min fars svartsjuka. Alla foton nästan, är på mamma och hennes systrar i småblommiga klänningar med axelvaddar och vind i kjolen. Jag älskade min mamma, och var svartsjuk på att hon hade dessa systrar.
De träffades när deras män var på jobbet och drack kaffe och åt hembakat och drog fräcka historier för varandra, som de skrattade högt åt. En och annan likör slank säkert också ner, mitt på dagen. Systrarna var fest och glädje. Likören intogs i hemlighet, mor och hennes systrar var djupt troende. Men det som kunde göras i smyg, kunde man säkert be om förlåtelse för i hemligthet. Det stannade mellan Gud och dessa systrar, vad som sades och gjordes dessa eftermiddagar. Är ganska säker på att även gud njöt av både sällskapet och den hemliga likören.
Ingen har präglat mig som min mamma. Från henne har jag fått mina bästa och sämsta sidor. När jag blir förbannad på ungarna spänner jag ögonen i dem, på precis samma sätt som jag minns att hon glodde och som jag svor på att aldrig, aldrig någonsin, att jag skulle bli sådan mot mina barn. Tiger och glor.
I alla sina relationer var hon mest mamma, utom i den till mormor. Jag var tio år, när mormor dog, men lade märke till hur mamma blev barn i mormors närhet. Mormor hade en värdighet, som jag sällan funnit hos andra kvinnor, en drottningmoder. Systrarna hade mellan sig delat hennes osynliga rike och lärt sig göras det som behöver göras. Oavsett. Det är för mig den högsta moralen; man gör det man måste göra för att rädda det som måste räddas.
Det var ett feministiskt rike. Utan att de visste vad feminism var, ärvde vi en stolthet över systerskapet i rakt nedstigande led, som vi bar med oss. Och när vi skulle göra en kortfilm på temat ”Träd” på kursen i film som redskap i kvinnokampen, filmade jag rötter och ett träd varifrån jag lät mina ungar hoppa ut och springa bort ifrån. Sedan klippte jag in stillbilder på mormor, mor och hennes systrar. Trots omfattande släktforskning om min fars släkt, vore det otänkbart att tänka, att mitt släktträd skulle kunna beskriva någon annan led än mor och hennes systrar, mormor och de kvinnor som burit fram oss.
Aldrig annars satt de sysslolösa. Om inget skulle bakas, syltas och saftas, plockas, rensas eller lagras, var de sysselsatta med handarbeten av skiftande slag. Den dagen då mormor dog arbetade deras händer tomt i luften. Vilsna, utan att veta vad de skulle ta sig för, sprang de runt tant Lisa som tvättade och svepte den uttjänta kroppen. Vi barn fick inte komma in i stugan den eftermiddagen. Aldrig såg jag min mors händer stilla, förrän hon låg i sin egen kista.
Min mors hjärta brast. Ett kärl sprack och hon dog stående med mat på spisen, på väg att åka till min bror för att ta hand om sina barnbarn. Men först skulle jag komma hem och vi skulle äta frukost tillsammans på min frukostrast. Det var en måndag i oktober och min kusin hade gift sig på lördagen. Jag hade arbetat på söndagen och vi hade inte hunnit diskutera bröllopet.
Jag hade varit i Helsingborg och köpt en klänning till henne som hon tyckte var alldeles för modern, men som hon varit så fin i. För min allra första lön köpte jag henne en permanent på damsalongen. Tidigare var det hennes yngre syster som stod för friseringen. Hempermanenten stank. Men visst var det fest och skratt dessa eftermiddagar, när det klipptes och permanentades i köket.
Annars doftade min barndom mest kattungar och syrener. Solen sken jämt och jag målade hela världen på nya ark. Alla blommor hon gärna velat köpa kunde jag inte i livet ha fått ihop. ”Stanna bilen!”, ropade hon och far fick svänga in vid vägkanten. Sedan plockade hon en bukett av några vilda blommor eller något slags gräs som hon sett genom vindrutan. I rabatten hemmavid planterade hon vilda växter. Ingen utom min mamma planterade vilda växter i sin rabatt, vid sidan om löjtnantshjärtan och rosenbuskar växte vallmo, blåklint och i kanten fridlyst styvmorsviol.
Behöver jag berätta att min mor älskade lila?
