Hederns retorik

Hederns retorik är eskalerande hot; vem som vinner beror inte på vem som är starkast, och kan verkställa sina hot, utan på vem som är räddast. Den som är räddast lägger sig. Hedern har ingen vinnare, bara förlorare.

Jag är trött på yta, trött på att behöva ett skal. Jag är trött på att inte kunna gråta; den som inte kan gråta kan inte bli tröstad. Man kan möjligen klappa ett polerat skal, men inte trösta. I över ett år nu har jag kämpat för att avlägsna skalet, skärva för skärva. På en sekund blir det helt igen – som en superhjältes rustning. Mina vänner lär känna mig på nytt, tillsammans med nya vänner hittar de äntligen den som var innanför skalet och med deras stöd, förmår jag äntligen bli hel.

SuperMan har ett eget skal att kämpa med. Eremiten somnar i sin skrivbordsstol av vanans makt att hantera retoriken. SuperMan kommer före jobbet, trött och stressad, beredd att bekämpa sig själv; för mest lust har han att ge igen. Söner som tränats i fadersmål. Och pratar samma skit, om de inte tänker sig för.

Nu är jag trött på att eliminera vrede. Jag är trött på att hantera söner, som dränerats på energi, som förflyttar mig till samma vana som under tjugotre år förtog all energi, i utmaningen att kontrollera en annan människas humör och nycker. ”Två dina händer”, säger jag till SuperMan, ”det gör jag”.

Jag tvår mina händer och tillåter mig vara människa. Jag kapitulerar för livet och erkänner min begränsning. Jag vägrar bära eller låta någon annan människa ta på sig en annans människas skuld eller ansvar.

Inte ens Koranen säger något annat, än att varje människa svarar för sina egna handlingar. Visst är frågan varför islam inte satt stopp för hedersförtyck befogad!  Det var och en kan göra är att ta ansvar för att inte tala detta språk av eskalerande hotbilder. På så vis blir alla till sist vinnare, för hedern har ingen talan, där rädslan inte får styra.

Jag uppmanar mina söner att inte lägga band på sig, utan att två sina händer och erkänna sina begränsningar. På så vis kan hederns makt brytas, hoppas jag. Ta inte min energi, kom inte till mig för att lasta av agg och rädslan för att en dag gå för långt; av  fruktan och behov att betala tillbaka. Förpassa mig inte till den tid då heder var min trygghet, och min livsuppgift var att kontrollera en annan människas temprament.