alla ungar har inte varsin Laptop men alla ungar har en berättelse

Jag har prestationsångest. Förstår inte varför. Det är visserligen torsdag i morgon och jag har bestämt mig för att sitta och skriva på torsdagarna, men det är ju för min egen skull. För att komma till slutet, sätta punkt och sedan – är det över.

Ibland får barnen på Berättarministeriet också prestationsångest, när de går över till borden i skrivarverkstaden och ska börja skriva individuellt. ”Jag kan inte.”

”Hur stavar man?”

”Är det här rätt?”

Men stavning spelar just då, ingen stor roll och frågor om rätt och fel, är jag inte kompetent att bedöma. Som tur är har jag som mamma, stött på så många kompetenta pedagoger att jag med fullt förtroende kunnat överlämna åt dessa, den del av ansvaret som rinner utanför min roll.

Min mamma påstod att hon inte kunde skriva. Men berätta kunde hon. Jag vet inte riktigt, men jag tror det var skolan som sagt till min mamma att hon inte kunde skriva. När jag flyttade till Bohuslän kunde hon inte nå mig annat än när jag ringde henne från en mynttelefon. Ibland lämnade hon ett meddelande till någon i växeln att jag skulle ringa upp henne. Mobiltelefoner var sällsynta på den tiden. Då bestämde sig min mamma för att börja skriva brev. ”Jag kan inte stava”, sa hon ursäktande, men motivationen var tillräcklig, för att skriva och skicka brev med frimärken.

Min mammas berättelser fick jag inte nog av som barn, och nu  önskar jag fåfängt att de vore nedtecknade.

Nu gör jag ibland rollen som berättare: En roll som ska motivera barnen att börja sin alldeles egen berättelse. Redan har det blivit många berättelser som berört mig djupt. Som den om Snous, som Limegruppen berättade.

Snous var en utomjording, vars högsta önskan var att få bli med i Limegruppen, eftersom hans hud hade samma färg; limegrön. Men han fick inte tillstånd att stanna på jorden. För att få uppehållstillstånd var han tvungen att hämta en stjärna från rymden, som han skulle lämna in till polisen. De skulle undersöka om den var äkta och i så fall, ge honom tillstånd att stanna på jorden.

Det borde vara varje barns rättighet att ha tillgång till ett Berättarministerie. Kanske borde det finnas berättarministerier även för vuxna, för visst har vi alla berättelser som vi bär med oss; hjältar, intriger, fientliga trollkarlar och hjälpsamma häxor och féer, som vi borde berätta om?

Alla människor borde ha tillgång till ett hemligt lösenord och tillträde till en magisk värld, där gardiner kan dras för och ifrån, som man vill.

Alla ungar har inte iPhones, eller varsin Laptop. Alla ungar har inte ens en penna.

Men alla ungar har en berättelse.

försöker ge det meningslösa ett värde – skrivtagen

Det blir inte mycket bloggat nuförtiden. Bloggen fortsätter trots allt leva sitt eget liv.

Anledningen till att jag inte bloggar så mycket som jag helst skulle vilja hinna, är att jag tagit tag i mitt bokprojekt igen. Jag har bestämt mig skriva på torsdagar mellan åtta och tre, eftersom chefen har lång dag i skolan då.

I torsdags absorberades jag helt och kunde inte sluta skriva förrän det var tid att gå och lägga sig. Hjärnan fortsatte gå på högvarv och det har sedan dess blivit en massa anteckningar, som ska bearbetas och skrivas rent nu på torsdag. Det är först idag som jag känner lite lugn, att ägna mig åt lite annat än det jag vill få ur mig på torsdag.

Det har varit bra att ha en flera år lång paus från boken. Tiden har kommit ikapp och det jag ville säga för tre år sedan finns en annan förståelse för idag. Kanske kan det meningslösa nu få inte bara en mening utan också ett värde för någon mer?

Så det blir glest med blogginlägg ett tag framöver, och nu vet ni varför. Jag är skrivtagen – inte vargtagen – helt enkelt.

ordet hedersvåld förvirrar

Hedersvåld förvirrar oss svenskar. Ordet heder är något fint, nästan snäppet bättre än civilkurage. Hedersamt, hedervärt, hedersvåld?

Dilsa Demirbag-Sten skrver idag i DN:

”Frågan är bara hur många som ska behöva dö innan ordet hederskultur kan förpassas till historieböckerna?”

Jag får läsa den korta artikeln i fem etapper och snyta mig emellan. Bara för hoppfullheten. Så här kan man skriva, när man vet vad man talar om.

Samtidigt undrar jag hur jag ska ta mig igenom böckerna som jag för någon dag sedan bett Dilsa rekommendera mig att läsa. Jag behöver läsa in mig på hederskultur, för nu vill jag skriva klart. Veta vad som redan sagts och se om det finns något jag kan tillföra.

Ingen ska behöva leva i ett vakuum så länge att man en morgon står inför sin spegelbild och upptäcker att det gått tjugo år! Det är med djupaste sorg jag tänker att mitt liv runnit bort, spolats ner.

De fyra år som gått har gått genom lättnadens eufori, glädje över detta att leva och att känna; men friheten har kryddats med både besvikelse och sorg. Svek har förflyttat mig geografiskt och själv har jag förflyttat mig från besvikelse till tacksamhet: För att jag är här just nu, kan jag tänka, att denna längtan jag har att göra upp med det förflutna, att få ordning på mina egna frågor förpliktigar mig att sluta tiga. Ge det meningslösa ett värde.

 

slå följe med vargar

Aha! Äntligen fattar jag! Nu blir det ett tvärt slut på mina klagomål över att jag inte fattar varför jag kommit hit, till det lyckliga Assyrien. Vad jag har här att göra, eller vart jag ska ta vägen! Södertälje är en öken!

Jag har alltid gillat öknar. Öknar är den natur som förtrollat mig mest, i den ringa mån jag haft tillfälle till öknar och ökenfolk. Så den här insikten slår mig med samma eufori som jag gled runt i ett år, åtminstone, efter min skilsmässa.

Den som förmedlat denna insikt är Clarissa Pinkola Estés som i sin bok Kvinnor som slår följe med vargarna, beskriver La Que Sabe, eller La Loba som hon också kallas. Kvinnan som inte är drottning, inte är amason, inte är älskarinna eller sierska eller barn. Kvinnan som bara är. Vildkvinnan.

La Loba vandrar i öknen eller den uttorkade flodfåran, Rio Abajo Rio, och letar upp ben som hon samlar ihop. När hon samlat benen, den oförstörbara kraften, till ett helt skelett som hon lägger i ordning, sätter hon sig vid elden och väljer vilken hymn hon ska sjunga över benen.

Sången som ljuder har samma ton som i myten om hur Isis helar brodern Osiris kropp från kväll till gryning; eller hur Demeter kallar upp sin bleka dotter Persefone ur dödsriket en gång om året. Och sången kallar benen till liv

”Vargbenen i sagan representerar det oförstörbara hos det vilda självet”, skriver Estés, ”den istinktiva naturen, den criatura som älskar friheten och det ofördärvade, som aldrig kan acceptera inskränkningarna och kraven i en död eller överciviliserad kultur.”

Jag ska samla benen.

Jag hitta hymnen.

Jag överlevde min istid, jag njuter min öken.

 

 

måndagar har en märklig förmåga

Är inte detta den bästa måndagen hittills? Eftersom bussen som förut gick 08.31, numera går 08.24 missade jag den i morse. Nästa går 08.48 istället för 46, så jag valde att gå ner till stan. Snöflingor föll precis rakt mot asfalten och Kalla bet mig inte ens under sträckan utmed Maren.

Har ni någonsin upplevt en bättre måndag än denna? Försök dra er till minnes! Vad var det jag sa?!! Måndagar har en märklig förmåga att passera.

Från och med nu tänker jag göra alla måndagar oförglömliga. Mån dagar.

På bussen hem satt två påpälsade damer och doftade stekflott. De pratade ivrigt på arabiska. Den ena drog ner blixtlåset i jackan och visade den qamees hon kommit över på rean. Den andra bjöd henne på godis. Nejtack, men hon lät sig plikttroget trugas. Där satt de glatt pladdrande medan de sög på varsin mintkaramell. Vid Torekällberget gick de av tillsammans med minst tre fjärdedelar av passagerarna. En handfull afrikaner steg på.

Jag minns en tid när svenskundervisning var begränsad till arbetskraft, som via facket fick gå och lära språket en timme i veckan, på betald arbetstid. Var det bättre förr?

Snön faller inte längre. Men det blir ingen mer måndag den här veckan. Det kan jag försäkra.

nostalgia

Ringde Låtsaskompisen idag. Efter ett par år blev det en timme eller två…

Det var meningen att jag skulle ha sovit i natt men det blir sällan som man tänkt, åtminstone vad gäller sömn nuförtiden. I stället mindes jag. Torsdag förmiddagens förtvivlade försök att återvända genljöd i natten och jag mindes. Helt andra saker. En brist, en saknad.

Jag har inte glömt de pakistanska bykvinnornas otvungna sällskap. Vi pratade mycket om helt meningslösa ting och skrattade så ofta. Åt barnens oskuld och åt männens löjeväckande övervärdering av sig själva. Vår egen svårtämjda längtan skrattade vi också åt, och glömde vår skräck. Gömde vår förnedring, som om det var vi som hade misslyckats. Och skrattade.

Jag minns med ömhet denna enkelhet; denna brist på prestige, som vi kunde unna oss när vi låtsades slippa rollerna som någons fru, mamma, syster eller dotter. När slöjan fallit och titlarna tömts på betydelse, blev jag ibland inte längre betraktad som en av de andra; på gott och ont.

Jag minns. Jag saknar. Detta var det pris med vilket jag fick bekosta min frihet.

 

skrivpass 1: torsdag kl. 08.00 – 15.00

Jag ska skriva varje torsdag, när Chefen har lång dag i skolan. När jag vet att det finns marginal och utrymme för den där transen som lätt vill infinna sig, väl jag tagit mig över tröskeln.

Det blev inte så idag. Jag satt skräckslagen och ville bara ha en cigarett. Fast jag vet att det är tid nu – att göra upp med bottenskiktet.

Jag önskar så innerligt att det gick att finna en gud att brottas med där nere i det svarta. Men jag har så ofta stampat av mot bottnen och vänt att jag känner dess varelser utan och innan. De änglar som bjuder mig sina värmande vingar, kan inte breda dem över mig utan att visa sina demonansikten. Så är det bara.

Att vara stark är en förbannelse. Att vara stark är en förpliktelse. Att ha överlevt är en nåd.

Jag vill ha tillbaka den euforiska glädje som mötte mig när jag blev kvitt. Lättnaden. Och nu ligger den där på botten och väntar. Jag måste skriva, behöver skriva, måste få skriva. Sedan är det över.

bussliv

alla utom jag

vet vart de ska

stiger på beslutsamt

kliver av i rätt tid

sitter ner

distanserade

reser sig upp

sammanbitet

redan framme

*

tycker mig se något jag känner igen

kliver av och tittar åt vänster och åt höger

väljer höger på känn

här är jag nu

Hinsehäxa

vem sitter inte av

ett straff som inte kan benådas

i ett fängelse utan stängsel

låser omsorgsfullt sitt lås var kväll

och sväljer nyckeln

du har ingen nytta av att du är älskad: Det förändrar ingenting!

Kärleken förändrar livet gång på gång. Ingenting annat kan åstadkomma så drastiska förändringar i livet som kärlek kan. Vågar jag påstå, utan minsta tvivel.

När vi vill åstadkomma en förändring finns det kanske därför ingenting annat som vi hoppas på lika mycket som just kärleken. Ingenting vi förväntar oss mer av. Det är svårt för oss att acceptera en utebliven förändring, när vi upptäcker kärlekens ofattbara kraft och vilket kraftfullt redskap, som blivit tillgängligt för oss.

Varför uteblir då en varaktig förändring?

Vanligtvis förväxlar vi verktyget med den vi älskar: I den stund vi lägger ansvaret för förändringen på den vi älskar har vi objektifierat den andra. Vi har förväxlat den vi älskar med kraften i att vi älskar!

Du kan plantera en enastående, underbara trädgård med en spade, men spaden kan inte ensam åstadkomma en trädgård åt dig att njuta av. Du kan släcka ett liv med en kniv (du behöver inget svärd), men kniven kan inte ensam utplåna någon du hatar. Är den du älskar en spade? Älskar du en kniv? Är inte själva kärleken din spade eller din kniv?

Är inte den du älskar förmer än ett objekt?

Det är du själv som i kooperation med verktyget förvandlar en öken till en prunkande oas eller ödelägger ditt liv!

Du har ingen nytta av kärleken till ett objekt. Att du är älskad förändrar ingenting – om du inte hämtar kraft ur den kärlek du själv känner för en annan människa och använder den till att själv åstadkomma den förändring du önskar!

Anpassar du förändringen till vad den andre önskar blir du själv ett objekt: Älska dig själv tillräckligt mycket för att inte beröva dig själv den förändring du vill ha! Förvänta dig inte att den andre ska åstadkomma det du önskar – då slarvar du bort ett unikt tillfälle att hämta den kraft du behöver för att åstadkomma förändring i den kravlöshet som kärleken verkligen innebär.