Jag har prestationsångest. Förstår inte varför. Det är visserligen torsdag i morgon och jag har bestämt mig för att sitta och skriva på torsdagarna, men det är ju för min egen skull. För att komma till slutet, sätta punkt och sedan – är det över.
Ibland får barnen på Berättarministeriet också prestationsångest, när de går över till borden i skrivarverkstaden och ska börja skriva individuellt. ”Jag kan inte.”
”Hur stavar man?”
”Är det här rätt?”
Men stavning spelar just då, ingen stor roll och frågor om rätt och fel, är jag inte kompetent att bedöma. Som tur är har jag som mamma, stött på så många kompetenta pedagoger att jag med fullt förtroende kunnat överlämna åt dessa, den del av ansvaret som rinner utanför min roll.
Min mamma påstod att hon inte kunde skriva. Men berätta kunde hon. Jag vet inte riktigt, men jag tror det var skolan som sagt till min mamma att hon inte kunde skriva. När jag flyttade till Bohuslän kunde hon inte nå mig annat än när jag ringde henne från en mynttelefon. Ibland lämnade hon ett meddelande till någon i växeln att jag skulle ringa upp henne. Mobiltelefoner var sällsynta på den tiden. Då bestämde sig min mamma för att börja skriva brev. ”Jag kan inte stava”, sa hon ursäktande, men motivationen var tillräcklig, för att skriva och skicka brev med frimärken.
Min mammas berättelser fick jag inte nog av som barn, och nu önskar jag fåfängt att de vore nedtecknade.
Nu gör jag ibland rollen som berättare: En roll som ska motivera barnen att börja sin alldeles egen berättelse. Redan har det blivit många berättelser som berört mig djupt. Som den om Snous, som Limegruppen berättade.
Snous var en utomjording, vars högsta önskan var att få bli med i Limegruppen, eftersom hans hud hade samma färg; limegrön. Men han fick inte tillstånd att stanna på jorden. För att få uppehållstillstånd var han tvungen att hämta en stjärna från rymden, som han skulle lämna in till polisen. De skulle undersöka om den var äkta och i så fall, ge honom tillstånd att stanna på jorden.
Det borde vara varje barns rättighet att ha tillgång till ett Berättarministerie. Kanske borde det finnas berättarministerier även för vuxna, för visst har vi alla berättelser som vi bär med oss; hjältar, intriger, fientliga trollkarlar och hjälpsamma häxor och féer, som vi borde berätta om?
Alla människor borde ha tillgång till ett hemligt lösenord och tillträde till en magisk värld, där gardiner kan dras för och ifrån, som man vill.
Alla ungar har inte iPhones, eller varsin Laptop. Alla ungar har inte ens en penna.
Men alla ungar har en berättelse.
