Ibland tittar jag på teve. Då kan det hända att vissa bilder som fastnar, gror medan jag diskar eller åker buss, och faller på plats tillsammans med andra bitar av självupplevda minnen.
För ett tag sedan visades många bra program i samband med Raul Wallen berg-dagen. I en intervju berättade en kvinna i min egen ålder om hur det varit att växa upp som barn till överlevande från Förintelsen. Hon påminde kanske något om en studiekamrat som jag hade i mitten på 80-talet, för jag började fundera på de samtal vi hade haft.
När min judiska väninna förstod att jag hade besökt Israel, blev hon väldigt intresserad av vad jag tyckte om landet. Om jag minns rätt hade hon själv bott i landet periodvis, men inte växt upp där. När jag berättade om min resa blev hon förvånad över att jag rört mig i kretsar i Ramallah och Betlehem, bland palestinier och alldeles förbryllad över att jag, då endast nitton år gammal, rest runt ensam.
”Då blev du väl våldtagen?” utbrast hon spontant. ”Nej”, svarade jag – inviter fick jag, men jag tyckte nästan att ett nej respekterades bättre av araberna på Västbanken än av de värnpliktiga på puben i Hässleholm.
Varifrån hämtar vi vår uppfattning om ”den andre”?
När jag reste till Israel, nitton år gammal, hade jag många uppfattningar klara för mig. Ärvda. När jag kom hem från Israel hade jag bara frågeställningar. Att vandra i Jesu fotspår med metervis av rester och lämningar från strid efter strid och utplånade samhällen, hade bara bidragit till en viktig erfarenhet: Det finns människor som inte lever för någonting annat än att ha något att dö för.
Åsikter. Det har jag också haft. När jag började blogga trodde jag att jag måste sätta mig in i politiken och välja sida för att erövra en läskrets. Men snart undrade jag varför – om jag nu strävar efter att inte vara till salu, eller gå att muta. Numera skriver jag hellre om bitar som faller på plats, även om jag skulle råka bli pinsamt privat ibland.
Så några dagar efter Raul Wallenbergdagen föll ett par bitar på plats.
Kuskapskanalen visade ett program om en döv kvinna, en överlevande som flytt förintelsen och kommit till USA. Hon berättade om tiden i ghettot, om utegångsförbud, en försenad buss som föranledde en våldtäkt och intervjun var skickligt gjord; närgången utan att bli sentimental. Då tänkte åter på min judiska väninna, som trodde att alla palestinier var våldtäktsmän.
Under hela Förskingringen och under Förintelsen har israeliterna gjort erfarenheter, som inte bara motiverat en stark tillhörighetskänsla utan också levt under ett ständigt kollektivt hot. Mina föräldrar kunde bara berätta för mig om hur de före kriget vuxit upp med varningar för juden, som man använt att skrämma barn till lydnad – tillsammans med berättelserna om den förvåning som drabbade dem, när allmänheten nåddes av vad som pågått under detta krig. I min barndoms Sverige var inte längre judar hotfulla ”andra”, med kommunister var fortfarande ”andra”, om inte farliga så i vart fall konstiga, fast inte riktigt lika udda som religiösa. Visst minns ni?
I dag känner jag inget behov av att ha åsikter om precis allting. Min politiska inställning är tydlig, fast den inte kan identifieras som någonting:
Mänskligheten har överlevt trots terrorhandlingar (självsanering är ett väldigt arrogant uttryck), krig och etniska utrensningar – mänskligheten har överlevt. Men hur länge är det tillräckligt, hur länge ska mänsklighetens framgångar få göra helt om, till förmån för girighet och hämnd? Kan mänsligheten finna sig i att leva med tillgång till hela världen – utan att eftersträva en gemensam utveckling?
Inte? Då finns bara en väg kvar att att ta. Både globalt och privat: En livshållning som heter fred. Där fred inte råder måste försoning åstadkommas gemensamt.
Först när fred stiftas och upprätthålls, upphör ”den andre” att vara en främling: Först då kan allt främlingskap upphöra.
