oförsonliga handlingar
Vissa handlingar är oförsonliga. Vi har alla accepterat historiska händelser som Förintelsen och Apartheidsystemet som oförsonliga handlingar, men på det personliga planet önskar vi att alla handlingar ska kunna förlåtas och glömmas bort. Men förlåtelse är en aktiv handling, till skillnad från glömska som är passiv. Att man glömt något är inte nog för att bli kvitt den förfördelades känsla av bitterhet eller att läka den skada den utsattes självförtroende åsamkats.
Vår inställning till förlåtelse och försoning är starkt präglad av den kristna etiken. Förlåtelsen vill vi gärna ha ovillkorad, som gåva eller nåd. Detta upprättar varken den utsatte eller den som felat. Förövaren utmanas inte att bättra sig eller sona sina brott, och berövas därmed möjligheten att återvända till den sociala gemenskapen som likvärdig och betrodd. Offret får heller ingen upprättelse. Den kristna etiken vilar på läran om mänsklighetens kollektiva skuld och ärvda synd, som gör oss alla – vare sig vi är förfördelade eller förövare beroende av guds nåd. En ovillkorad förlåtelse är en eftersträvansvärd dygd, men låser både förövaren och offret i sina roller. Man är för alltid fast i en cirkel av bitterhet-förlåtelse eller skuldbeläggande-absolution. Den uppriktiga ångern och bevisen för bättring borde, för den förfördelades skull, väga tyngre än den dubbla börda han/hon får bära om förlåtelsen blir en plikt, en dygd som måste eftersträvas.
Därför vill jag påstå att vissa handlingar är oförsonliga även på det individuella planet. Relationen mellan den felande och den utsatte kan aldrig mer upprättas och bör inte ens eftersträvas eller önskas. Det kan handla om övergrepp, manipulation och systematiskt förtryck. Den utsatte lider lika mycket individuellt, även då förtrycket inte riktas mot ett kollektiv, som vid etniska utrensningar eller folkmord. När jag läser vittnesskildringar eller hört min pappa berätta om andra världskrigets fasor, vet jag hur det kändes. Det är en ordlös kommunikation, en association till något upplevt; jag förmår inte förstå fullt ut, då mina upplevelser varit privata, men jag har en punkt att utgå ifrån och konstaterar att det de förmedlar är oöverskådligt. Kontrakt kan brytas och skulden kan betalas då värdet kan mätas, men då vi kränks på ett privat plan kan ingen mäta de irreversibla skador som den utsatte får fortsätta bära, på samma sätt som krigsförbrytare kan ställas inför rätta men aldrig ersätta varje enskild individ det han/hon lidit för hans hand eller i förlust. Handlingar kan alltså vara oförsonliga och därmed är det inte möjligt, bör inte eftersträvas eller önskas att de begravs i glömska. På det privata planet har vi därför behov att förlåta, inte ofta för att återupprätta en relation, men för att övervinna bitterhet och läka ett skadat självförtroende. Förlåta och komma ihåg.
citat
”Känslor kan vara bärare av moraliska budskap och värderingar… känslor innefattar värderingar av andra individer samtidigt som känslorna tillskriver ansvarighet, beröm eller klander… Vi förkastar, hyllar, ogillar eller beundrar. En del av dessa omdömen är moraliska omdömen baserade på känslor… känslor betraktas som okontrollerbara. Därför kan det uppfattas som en plikt att känna på det ena eller andra sättet i en viss situation… avsky och beundran uttrycker individens uppfattning av andra individers värde. Skam, skuld, stolthet och förödmjukelse är exempel på känslor som är självvärderande… Att vara förlåtande eller ickeförlåtande är att inta en attityd till omvärlden, ett sätt att hantera konflikter, motgångar och kränkningar. Vad är bitterheten ett yttryck för? …är det alltid destruktivt att vara bitter?”
”Ju svårare och allvarligare angrepp på individens integritet och autonomi en kränkning är, desto svårare är det också att förlåta… förlåtelse kräver att bitterheten besegras. Förbittringen gäller handlingen som sådan, men även personen bakom handlingen och den personens förmodade illvilja. Bitterhet är mer än en instinktiv ilska eller vrede efter att ha blivit angripen eller kränkt, den är en idéburen respons… bitterhet gör ett moraliskt anspråk… uttrycker individens uppfattning om rättigheter… att det hon internaliserar som rätt och gott – de principer och värden hon anser vara riktiga – inte efterlevs… Den som inte blir förbittrad när han eller hon utsätts för en kränkning är sannolikt en person som saknar självrespekt. Den som inte reagerar med bitterhet i en kränkande situation, tycks inte ta sig själv och sina rättigheter på särskilt stort allvar… således har bitterheten en tydlig social funktion.”
”It is better to be bitter, which includes hope, than cynical, which does not.”
”Bitterhet är ett gensvar på lidande av en särskild sort, då viktiga förhoppningar går om intet… Alltså är det i relation till viktiga förhoppningar som känslor av bitterhet uppkommer… bitterhet är berättigad då en rimlig och legitim förhoppning går om intet… ett uttryck för individens respekt för sig själv… Bitterheten har också en mängd negativa konsekvenser. En förbittrad människa kan bli isolerad och egocentrisk.”
min erfarenhet
Citaten är hämtade ut Ann Heberleins bok Kränkningar och förlåtelse, som jag nyss läst. Avhandlingen strukturerar de tankar min erfarenhet formade, under de tjugotre år jag levde i ett destruktivt förhållande. Efter år av systematiskt förtryck, lika många år av självförakt och isolering insåg jag att jag inte längre ville bära denna berättigade bitterhet. Därefter tog det tio av medveten kamp att med ett sargat självförtroende komma till insikt om att jag måste förlåta – inte bara min förtryckare utan även mig själv.
Glömma vill jag aldrig; det vore ett svek mot allt jag upplever som rätt och gott. Jag läste självhjälpsböcker och skrev dagbok i smyg (för det var med på listan av det som förbjudits mig att göra), och det var lika svårt att bejaka den befogade bitterheten som att erkänna att alla mina förhoppningar grusats. Men det var nödvändigt, nödvändigt för att bekämpa självföraktet och erkänna att den som kontrollerade mitt liv, var en människa liksom jag, ansvarig för sina handlingar. Haberleins bok saknar viktiga bitar angående självförlåtelse. Hon påpekar mycket riktigt att ”ibland kan självförlåtelse vara en flykt från ansvar”, men borde ägna en lika stor del av avhandlingen åt offrets behov att förlåta sig själv som hon gör i den återkommande frågan om offrets ansvar i kränkningen.
Bakgrund, omständigheter, händelseförlopp och slumpen – allt samverkar till vem som blir förfördelad och vem som agerar kränkande i en privat situation och fyller ingen annan funktion än en möjlighet till ökad förståelse.
Naturligtvis har dessa år satt sin prägel på den jag är idag. Bakgrund, omständigheter, händelseförlopp och slump får fortsättningsvis inte påverka att jag tar kontroll över min egen samverkan, och aldrig mer användas som ursäkter och försvar. Jag kan aldrig ens förutse hur andra kommer att agera och påverka mina känslor och min verklighet, men ansvaret för att forma och bevara en kärleksfull omgivning vilar delvis på mig och jag har alltid själv ansvaret för att ta mig ur en kärlekslös situation. Jag förmodar att mitt behov av emotionell trygghet är onormalt stort, men jag inte ännu kan bedöma vilka förhoppningar eller anspråk som är legitimt för mig att hysa. Jag har flera gånger upplevt döden så nära och ännu oftare känt dödsskräck att jag inte längre fruktar dö, varken plötsligt eller utdraget plågsamt.
Detta bär jag med mig och det kan aldrig sonas. Lika lite som åren kan betalas tillbaka, kan jag någonsin få tillbaka den bästa tiden i livet, en nedbruten kropp, kondition och hälsa. Den isolering jag fick finna mig i började med att kontakten med min familj bröts, men det som funnits där innan finns fortfarande kvar, verkliga relationer, som väntade tills jag kom tillbaka. Privat möts jag idag av ett tålamod, större än jag någonsin vågat hoppas. Jag får själv försöka återerövra det liv som jag trots allt startat om. Och som uppgraderats.
att förlåta för sin egen skull
”Människor har en fantastisk förmåga att förlåta, även de svåraste kränkningar, till stor förmån för dem själva.”
Förlåtelse kan förstås som motsats till hämnd, som svar på en kränkning. Om man bemötte allt ont med mer ondska skulle mänskligheten drastiskt förändras. Hämnd kan förstås som naturlig, då någon utsatts för en kränkning och blir ett försvar för en hedersbaserad etik. Vi ser aldrig en lejonhona berövas sitt byte, utan att hon försöker ta det tillbaka.
Islam lär att förlåtelse är att föredra före hämnd, för samhällets bästa ska straff utkrävas endast då förlåtelse inte leder till bättring. Det är det förväntade resultatet som avgör huruvida en människa ska förlåtas eller straffas, beroende på vilket som leder till bättring. Detta ligger närmare en sekulärt orienterad etik som förespråkar att förlåtelse bör få samma effekt som ett straff, så att den förlåtne kan återupptas i samhällsgemenskapen med samma värde och ansvar som förväntas av alla människor. Om hämnd och bestraffning kan ses som ett naturligt svar på en oförrätt, kan förlåtelse ses som en moralisk evolution. Men bara om förlåtelsen återupprättar både förövare och offer, och ger dem tillbaka sitt egenvärde och tillskriver dem lika ansvarighet. Problemet ligger naturligtvis i mätbarheten av skadan och möjligheten att ersätta och sona det som berövats henne eller honom, det är nödvändigt att inte skuldbelägga den förfördelade, då skadan inte kan mätas. Förlåtelsen måste alltid vara frivillig, ingen måste förlåta, inte ens den mest uppriktiga bönen om förlåtelse.
”Den brustna relationen måste upplevas som smärtsammare än kränkningen för att förlåtelse ska vara möjlig. Förlåtelse innebär nämligen kostnader och ansträngning för den som förlåter, på ett helt annat sätt än benådning gör… ånger är ett nödvändigt villkor för förlåtelse. Den felande kan aldrig kräva förlåtelse som en rättighet han/hon förtjänar. Den felande kan endast be om förlåtelse… Förlåtelse är en öppning till dialog och en inbjudan i gemenskapen – därför bör vi förlåta endast dem som vi önskar stå i en relation till. ”
Förlåtelse kan vara en lika destruktiv respons på en kränkning som allvarligt skadat offrets uppfattning om sitt eget värde, som hämnd är. Den lämpligare attityden, som Haberlein förespråkar är objektivitet. ”Först då är offret fri från förövarens makt.”
På samma sätt som förlåtelse syftar till samma resultat som bestraffning, nämligen att återställa ett lika värde av förövare som offer, återskapar en likgiltig attityd balansen. Offret i en manipulativ relation är blott ett objekt för förövaren, som är den enda aktiva parten. Att se förövaren objektivt inrymmer all den förståelse vi kan ha för hans/hennes bakgrund och händelsernas utveckling, utan att förminska offrets värde och stadfästa det budskap som förmedlats offret genom kränkningen.
Ingen vill vara fångar i konsekvenserna av en handling för resten av livet. Inte den som ångrar sig och inte heller den som blivit kränkt. Förlåtelse fyller onekligen en viktig funktion i våra liv.
”Perhaps we are often healed when we bestow forgiveness as a free, unconditional gift. Perhaps often not, as well.”
Såväl som bitterhet kan tjäna som en moraliskt lämplig attityd till en förövare, eftersom detta vittnar om den risk och skada ditt självförtroende lidit och att du vet att du inte förtjänat att bli kränkt, kan också en vägran att förlåta ge uttryck för självrespekt. Förövarens önskan om förlåtelse kan bli en del av övergreppet, en smärtsam fördröjning av läkning.
Jag har hört alla sorters avbön: ”Förlåt mig, men det var ditt fel.” ”Förlåt mig och gör aldrig så, att jag gör så igen!” ”Om du har gudsfruktan, så förlåter du mig.” ”Förlåt mig, för ingen kommer att tro dig om du berättar” ”Förlåt mig, för du har ingen annan än mig.” Offret är inte rätt person att hjälpa och upprätta den som förgripit sig på honom/henne. Det är den felande som behöver fråga vad han/hon kan göra för den förfördelade istället. Förlåtelse kan ske mellan personer av lika värde, inte mellan en person och ett objekt, mellan två objekt behövs ingen förlåtelse. Om förövaren inte inser sin skuld, fyller inte förlåtelse någon funktion och saknar mening.
likgiltig – en objektiv attityd
Haberlein föreslår att ”den objektiva attityden är den för offret mest lämpliga attityden i förhållande till förövare… Bitterhet och tankar på hämnd är i längden inte förenliga med individens självrespekt… Den mest eftersträvansvärda attityden bör vara likgiltighet – den individ som skadade mig betyder inte längre något alls för mig. Jag hanterar honom/henne med att stänga honom/henne ute ur mitt liv.”
Det som jag anser nödvändigt att tillägga, är självförlåtelsens betydelse för offret. Även om skulden vilar på den felande, hyser inte sällan den utsatte känslor av skam, ilska, sorg, vrede. Dessa känslor har vi lärt oss att vi bör tygla och det ligger nära till hands att ifrågasätta sin egen medverkan, ibland hela sin existens. Utan självförlåtelse skulle människors liv kunna förstöras helt av självförakt och självhat.
Detta gäller lika mycket för den som förmedlats ett förminskat värde genom en kränkande handling. Skammen drabbar alla lika, i den mån man har förmåga till självrannsakan. Självvärderingen är lika viktig för offret för att komma till insikt om sitt eget (kränkta) värde, som för förövaren för att komma till insikt om skuld. Genom kränkningen har man förmedlats ett budskap om lägre värde, självrannsakan kan antingen förstärka detta budskap eller dementera det. Om man inte bryter en manipulativ relation, är risken stor att det negativa budskapet blir bekräftat både av relationen och av den inre monologen.
att förlåta sig själv
Nittiotalet, min trettioårsålder, inträdde jag skild från mig själv, utan kontakt med vare sig min kropp eller mina känslor. Jag stod vid sidan av medan jag tvättade, lagade mat, sydde kläder, tröståt, gick till sjukgymnasten och grät, arbetade, berättade inte för någon osv. Jag födde barn och ammade, bytte blöjor och följde till skolan, var aktiv i hem och skola, studerade koranen, kunde inte gråta, höll hundratals föredrag om islam för förskoleklasser eller lärarseminarier, vårdpersonal eller kvinnorörelser, osv.
Mitt i allt ihop vaknade jag och insåg att jag inte var mig själv; jag hade tappat mig själv på vägen och mina barn hade aldrig lärt känna mig eller mina värderingar. I slutet av nittiotalet skrev jag i den förbjudna dagboken: Nästa år ska jag göra något bara för att jag vill det, utan tanke på vad det kommer att kosta eller vad vinsten blir. Så år 2000 började jag en kurs i feministisk analys och rörelse vid Kvinnofolkhögskolan i Göteborg, med videoproduktion som verktyg för kvinnokamp. Första dagen fick vi skriva ett brev till oss själva, klistra igen och ge till kursledaren. Sista dagen fick vi tillbaka det, öppnade det och konstaterade att allt jag velat uppnå med kursen, hade jag med råge tillgodogjort mig.
Jag började så småningom resa mig, och 2007 var jag beredd att lämna ett manipulativt förhållande, och all den falska trygghet det vaggat mig i. Jag behövde inte offra den jag blivit, men var inte längre villig att kväva den jag från början varit, och behövde förlåta mig själv för mina svek. Den jag blivit svek den jag var, genom att inte erkänna att jag dög, som jag var. Den jag varit svek gång på gång den jag blev, genom att stå ut och passivt inta platsen vid min sida och bara notera det som försiggick. Jag behövde sannerligen förlåta mig själv!
När han äntligen gick, skrev jag ett nytt brev till mig själv, i dagboken som jag inte längre behövde gömma undan:
Du kan sova nu. Du får vila. Ingen får längre straffa dig för vad du gjort eller missat. Mellan dessa lakan råder frihet, inget hot ska störa din sömn. Från och med nu bestämmer du själv din framtid och kan sova tryggt, vakna utvilad och somna om, om du vill…
Du vill tala om detta våld, inte låtsas lyckade framsteg. Nu är du fri att tala eller att tiga. Minns det första slaget; du kände ingen vrede, ingen skuld, ingen smärta. Just då kände du bara förvåning…
Jag är så ledsen att du aldrig fick det liv du så innerligt bad om, att du aldrig fick den kärlek du sannerligen förtjänade. Ibland reste han bort och du mindes, med honom på behörigt avstånd, kunde du tänka och sova. Men du hann inte sörja. Jag är så ledsen och när du väl kan förmå dig sörja, ska jag själv; jag ska ensam trösta dig! Du kan kanske inte lita på någon annan; nätverk brister, skyddsnät har stora hål; stå dig själv så nära, att du inte tar ett enda steg som är för långt att ta. Ta lagom steg; ett steg i taget – de ska ändå ta dig fram, de ska ändå bära. Jag är så ledsen, för all den kärlek du behövde fick du sakna. Du vände dig till gud, men guds hand är inte skapad och kunde inte ingripa, så gud stängde av dina känslor, avbröt i barmhärtighet de behov din skapelse hyste. Sörj nu! Kanske hinner du ett ögonblick återkoppla känslor och om så bara en gång, få känna kärlek.
Du bad far hjälpa dig; bad far att tala med honom. Far sa: Om jag kunnat göra honom kärleksfull, hade jag varit trollkunnig. Bedövad gick du därifrån, bortkopplad. Jag har saknat dig, sedan dess och väntat på att du skulle komma tillbaka. För hans skull har du gång på gång förstått orsakssammanhangen och varje gång du försökt komma tillbaka blev det viktigare att se till att han fick den hjälp han behöver. Om ingen hjälp, så åtminstone avlastning, varje slag tycktes ju om inte rättfärdigat, så åtminstone ursäktligt. När gjorde han något för dig, som det inte var för att imponera på andra? Vad gjorde han när strålkastaren släckts och dörren var stängd mot världen?
Dina barn har varit din glädje. Jag är så ledsen för din skull, men du stängde mig ute för hans skull. Det enda du tänkte på var barnen och du trodde uppriktigt att du gjorde det som var bäst för dem… De fick själva söka sig bort från dina bekymmer, dina problem med att forma dem som han ville, utan att de skulle ta skada och du samverkade till deras deformering för att han inte skulle skada dem!
Nu när du ställs inför verkligheten, vet du inte hur du ska överleva; nu när du inser vad du medverkade till! Jag vill ta dig i min famn och låta dig förstå att du duger. Hela den tid då du inte lät mig tala, stod jag vid din sida. Ibland så ursinnigt arg! Men jag såg att du alltid gjorde ditt bästa! När jag var som argast, insåg jag att du inte hade något annat val, och jag lämnade dig aldrig. Förlåt mig för att jag inte tvingade dig! Du ångrar inget. För barnens skull, som du fick, ångrar du ingenting. För de är ditt eviga liv och din framtid. Man gör sällan vad man borde. Först efteråt förstår vad man bättre borde gjort. Istället gör man det man måste. Varje människa gör det hon måste i varje situation, minut för minut. Att tro att man handlar genomtänkt är en illusion, man gör alltid det man måste, nu också.
Du sökte sanningen, men fann livet. Du önskade att allt var i svart eller vitt, men livet var i färg. Du frågade efter rätt eller fel, men fann att allt var antingen vanligt eller annorlunda. De flesta tycker att allt borde fortsätta vara som vanligt.
placera skulden där den hör hemma
”En del skuld är autentisk och existentiell… mänskliga ordningar har blivit kränkta …insikten i den egna skulden måste komma före en eventuell självförlåtelse …självförlåtelsens mål är att uppnå sinnesro …självförlåtelse framför allt handlar om att att komma över känslor av skam… en negativ värdering av det egna värdet… När individen inte lyckas leva upp till sina egna krav upplever hon skam. Därför är skammen en viktig del i självrespekten …förenligt med att betrakta sig själv som en moraliskt fullvärdig människa …Det är en last om självförlåtelsen ignorerar felaktigheter eller dömer dem för milt, skyr ansvar, accepterar det oacceptabla, gör ånger och självförbättring omöjlig och syftar till bekvämlighet snarare än till självrespekt …Den förvandlande självförlåtelsen innefattar att komma över självklander …den som respekterar sig själv bör behandla självförlåtelse så – hon bör släppa sitt självklander så att skammen inte förlamar henne. Berättigat självklander är …en självrespekterande ödmjukhet …relevant då individen gjort sig skyldig till något som inte går att sona” … innebär inte ”att individen ändrar uppfattning om vilka krav hon ställer på sig själv.”
”Kanske skall en självrespekterande individ inte vara helt till freds med sig själv och sina handlingar – det är möjligt att fortsätta sitt liv, men trots det vidhålla att man gjorde fel, misslyckades och därför fortfarande klandrar sig själv …Självförlåtelse handlar framför allt om att reparera en skadad självrespekt, och därför kan det vara viktigt även för ett offer att förlåta sig själv, att inte längre klandra sig för det inträffade… Kanske klandrar man sig för att man valde en man som sedan visade sig vara våldsam, kanske förebrår man sig för att man inte lämnade honom i tid. Skammen över att ha misslyckats, över att vara ”dålig”, skadad och märkt, kan förlama en människa. Att förlåta sig själv för att livet inte blev riktigt som man hoppats är att ta sig ur skammens grepp. Jag tror att det kan vara viktigare att förlåta sig själv än att förlåta förövaren…”
Jag vill tillägga att en viktig sak som inte får ignoreras, då man som överlevare/offer/förfördelad förlåter sig själv sin egen medverkan i händelseförloppet, delaktigheten eller underlåtenheten, är att man placerar skulden där den hör hemma. Vikten kan inte nog poängteras, av att se både vad man själv var skyldig till och att avbörda sig själv från den autentiska skuld som förövaren faktiskt bär.
”Skuld är en självvärderande känsla som indikerar att individen har en uppfattning om sig själv som en person med moralisk ansvarighet. Därför är förövarens skuldkänsla en förutsättning för att förlåta.”
”Förlåtelse är en gåva som skall ges till människor som vet att hantera den som den skatt den är, varsamt och med vördnad.”
en icke dömande attityd
Både för självförlåtelsen och för att eventuellt kunna förlåta den som på ett eller annat sätt kränkt en människa, behöver vi förutom självvärdering också omfatta den kunskap vi har om den felande, för en ökad förståelse utan ursäkter och utan att förminska denne, i egenskap av ansvarig person. En lämplig attityd att medvetet anta både gentemot sig själv och den felande är en icke dömande attityd.
En av psykologins pionjärer Rollo May skriver i sin bok Frihet och öde att ”unga människor kommer knappast att ta ansvar för sina handlingar och sitt liv, om de ständigt får höra att de är maktlösa och att allt inflytande utövas av miljön… Vad består miljön av om inte av människor som du och jag?” frågar han. ”Och hur kan miljön vara ansvarig?” (Ordet miljön sammanfattar här det vi specificerat tidigare specificerats som bakgrund, omständigheter och händelseförlopp, i förhållande till öde/arv.) ”Varje uppfattning som inte räknar med miljön har lika fel, som uppfattningen att det endast är människans inre möjligheter som betyder något … I realiteten har människorna en tredje möjlighet: De kan välja när och om de skall vara föremål för handling och när och om de ska handla … när jag växlar mellan att vara kontrollerad och att kontrollera, så rör jag mig på en djupare frihetsnivå – friheten att vara … många människor befinner sig på gränsen till panik och längtar efter någon förklaring som tillåter dem att förlägga ansvaret någonstans utanför dem själva.”
”I vår kultur är det vanligt att man försöker undkomma frihetens ångest med hjälp av alkohol och droger … Visst kan drogerna användas konstruktivt, inte minst som hjälp för människor med så förlamande ångest att de inte kan kommunicera med sin omgivning på ett fruktbart sätt … lugnande medel … kan (för en kortare tid) mildra ångesten tillräckligt länge för att individen skall kunna upptäcka reella möjligheter i sitt liv.”
”ett mycket stort antal människor vill helst av allt få höra att friheten är en illusion (man är låst i sin roll som offer eller förövare) … personligt ansvar är något omodernt som vi inte behöver tynga vårt samvete med – om vi har något samvete kvar. ”
För att underlätta förlåtelse processen och möjligheten att fortsätta leva utan agg, bitterhet och med så lite smärta som möjligt, kan vi utgå ifrån att alla människor alltid gör sitt bästa. Då vi äger kunskap om bakgrund, omständigheter och händelseförlopp, kan man ibland se att personen verkligen gjort sitt bästa trots att allt gick fel, men även då någon handlar så helt i opposition med vad man tror sig själv kunna göra i en identisk situation, kan vi välja att anta att den felande gjorde sitt bästa. Alla har vi styrkor och svagheter. Själv röker jag periodvis då jag känner mig stressad; sannolikt hade jag med andra förutsättningar, gener, erfarenheter och omständigheter lika gärna kunnat bli heroinist. En grannkvinna, som levde under liknande förhållanden som jag själv blev tablettmissbrukare, medan jag själv tröståt. Den som helst ”vänder andra kinden till” kommer ändå inte att kunna behärska sig utan en kraftansträngning, då en nära anhörig lider. Eftersom ingen automatiskt handlar enligt sin övertygelse och vilja, kan vi medvetet välja att betrakta andra med en icke dömande attityd.
”när vi förlåter oss själva”, skriver Rollo May, ”kan vi även förlåta andra. Förlåtelsen, som är en del av medkänslan, fyller vår mänskliga komedi med djupare insikt genom våra tragedier så att de blir uthärdliga. Att vi förlåter oss själva som andra kan vara det enda sättet att övervinna bitterheten… Medkänsla ger oss ett nytt perspektiv på vad det innebär att vara mänsklig och hjälper oss att döma oss själva och de personer som kränker oss mindre hårt… den som saknar medkänsla uppfattar inte hela cirkeln i sina mänskliga relationer… Det faktum att vi inte bara är individer utan tillhör ett samhälle kräver att vi erkänner detta öde och lever i medkänsla med varandra. Medkänslan begränsar vår frihet men gör samtidigt friheten mänsklig.”
Den icke dömande attityden bör omfatta också oss själva. Självrannsakande människor kräver ofta mer av sig själva än av sin omgivning. Självrannsakan är kanhända vanligare hos kvinnor än hos män, men bör då, om vi ska betrakta den som en något kvinnligare egenskap vara en av de egenskaper män bör lära, för ett jämlikare samhälle. Vi väljer kanske då att betrakta objektivitet som en något manligare egenskap, och ser då att båda egenskaperna i samklang, kan höja vår moral. Under vissa omständigheter kan det vara befogat att betrakta sig själv utifrån och fråga om man skulle ha dömt en annan människa lika hårt. Under andra omständigheter är det desto viktigare, att man kommer ihåg att den felande är inget annat än jag själv, bara en vanlig människa med svagheter och lika ansvar.
Pingback: Att förmå förlåta – en ny sida « PLASTMAMMAN
Pingback: sann? | Livet är i färg