Jag har prestationsångest. Förstår inte varför. Det är visserligen torsdag i morgon och jag har bestämt mig för att sitta och skriva på torsdagarna, men det är ju för min egen skull. För att komma till slutet, sätta punkt och sedan – är det över.

Ibland får barnen på Berättarministeriet också prestationsångest, när de går över till borden i skrivarverkstaden och ska börja skriva individuellt. ”Jag kan inte.”

”Hur stavar man?”

”Är det här rätt?”

Men stavning spelar just då, ingen stor roll och frågor om rätt och fel, är jag inte kompetent att bedöma. Som tur är har jag som mamma, stött på så många kompetenta pedagoger att jag med fullt förtroende kunnat överlämna åt dessa, den del av ansvaret som rinner utanför min roll.

Min mamma påstod att hon inte kunde skriva. Men berätta kunde hon. Jag vet inte riktigt, men jag tror det var skolan som sagt till min mamma att hon inte kunde skriva. När jag flyttade till Bohuslän kunde hon inte nå mig annat än när jag ringde henne från en mynttelefon. Ibland lämnade hon ett meddelande till någon i växeln att jag skulle ringa upp henne. Mobiltelefoner var sällsynta på den tiden. Då bestämde sig min mamma för att börja skriva brev. ”Jag kan inte stava”, sa hon ursäktande, men motivationen var tillräcklig, för att skriva och skicka brev med frimärken.

Min mammas berättelser fick jag inte nog av som barn, och nu  önskar jag fåfängt att de vore nedtecknade.

Nu gör jag ibland rollen som berättare: En roll som ska motivera barnen att börja sin alldeles egen berättelse. Redan har det blivit många berättelser som berört mig djupt. Som den om Snous, som Limegruppen berättade.

Snous var en utomjording, vars högsta önskan var att få bli med i Limegruppen, eftersom hans hud hade samma färg; limegrön. Men han fick inte tillstånd att stanna på jorden. För att få uppehållstillstånd var han tvungen att hämta en stjärna från rymden, som han skulle lämna in till polisen. De skulle undersöka om den var äkta och i så fall, ge honom tillstånd att stanna på jorden.

Det borde vara varje barns rättighet att ha tillgång till ett Berättarministerie. Kanske borde det finnas berättarministerier även för vuxna, för visst har vi alla berättelser som vi bär med oss; hjältar, intriger, fientliga trollkarlar och hjälpsamma häxor och féer, som vi borde berätta om?

Alla människor borde ha tillgång till ett hemligt lösenord och tillträde till en magisk värld, där gardiner kan dras för och ifrån, som man vill.

Alla ungar har inte iPhones, eller varsin Laptop. Alla ungar har inte ens en penna.

Men alla ungar har en berättelse.

Anledningen till att jag inte bloggar så mycket som jag helst skulle vilja hinna, är att jag tagit tag i mitt bokprojekt igen. Jag har bestämt mig skriva på torsdagar mellan åtta och tre, eftersom chefen har lång dag i skolan då.

I torsdags absorberades jag helt och kunde inte sluta skriva förrän det var tid att gå och lägga sig. Hjärnan fortsatte gå på högvarv och det har sedan dess blivit en massa anteckningar, som ska bearbetas och skrivas rent nu på torsdag. Det är först idag som jag känner lite lugn, att ägna mig åt lite annat än det jag vill få ur mig på torsdag.

Det har varit bra att ha en flera år lång paus från boken. Tiden har kommit ikapp och det jag ville säga för tre år sedan finns en annan förståelse för idag. Kanske kan det meningslösa nu få inte bara en mening utan också ett värde för någon mer?

Så det blir glest med blogginlägg ett tag framöver, och nu vet ni varför. Jag är skrivtagen – inte vargtagen – helt enkelt.

Dilsa Demirbag-Sten skrver idag i DN:

”Frågan är bara hur många som ska behöva dö innan ordet hederskultur kan förpassas till historieböckerna?”

Jag får läsa den korta artikeln i fem etapper och snyta mig emellan. Bara för hoppfullheten. Så här kan man skriva, när man vet vad man talar om.

Samtidigt undrar jag hur jag ska ta mig igenom böckerna som jag för någon dag sedan bett Dilsa rekommendera mig att läsa. Jag behöver läsa in mig på hederskultur, för nu vill jag skriva klart. Veta vad som redan sagts och se om det finns något jag kan tillföra.

Ingen ska behöva leva i ett vakuum så länge att man en morgon står inför sin spegelbild och upptäcker att det gått tjugo år! Det är med djupaste sorg jag tänker att mitt liv runnit bort, spolats ner.

De fyra år som gått har gått genom lättnadens eufori, glädje över detta att leva och att känna; men friheten har kryddats med både besvikelse och sorg. Svek har förflyttat mig geografiskt och själv har jag förflyttat mig från besvikelse till tacksamhet: För att jag är här just nu, kan jag tänka, att denna längtan jag har att göra upp med det förflutna, att få ordning på mina egna frågor förpliktigar mig att sluta tiga. Ge det meningslösa ett värde.

Jag har alltid gillat öknar. Öknar är den natur som förtrollat mig mest, i den ringa mån jag haft tillfälle till öknar och ökenfolk. Så den här insikten slår mig med samma eufori som jag gled runt i ett år, åtminstone, efter min skilsmässa.

Den som förmedlat denna insikt är Clarissa Pinkola Estés som i sin bok Kvinnor som slår följe med vargarna, beskriver La Que Sabe, eller La Loba som hon också kallas. Kvinnan som inte är drottning, inte är amason, inte är älskarinna eller sierska eller barn. Kvinnan som bara är. Vildkvinnan.

La Loba vandrar i öknen eller den uttorkade flodfåran, Rio Abajo Rio, och letar upp ben som hon samlar ihop. När hon samlat benen, den oförstörbara kraften, till ett helt skelett som hon lägger i ordning, sätter hon sig vid elden och väljer vilken hymn hon ska sjunga över benen.

Sången som ljuder har samma ton som i myten om hur Isis helar brodern Osiris kropp från kväll till gryning; eller hur Demeter kallar upp sin bleka dotter Persefone ur dödsriket en gång om året. Och sången kallar benen till liv

”Vargbenen i sagan representerar det oförstörbara hos det vilda självet”, skriver Estés, ”den istinktiva naturen, den criatura som älskar friheten och det ofördärvade, som aldrig kan acceptera inskränkningarna och kraven i en död eller överciviliserad kultur.”

Jag ska samla benen.

Jag hitta hymnen.

Jag överlevde min istid, jag njuter min öken.

Har ni någonsin upplevt en bättre måndag än denna? Försök dra er till minnes! Vad var det jag sa?!! Måndagar har en märklig förmåga att passera.

Från och med nu tänker jag göra alla måndagar oförglömliga. Mån dagar.

På bussen hem satt två påpälsade damer och doftade stekflott. De pratade ivrigt på arabiska. Den ena drog ner blixtlåset i jackan och visade den qamees hon kommit över på rean. Den andra bjöd henne på godis. Nejtack, men hon lät sig plikttroget trugas. Där satt de glatt pladdrande medan de sög på varsin mintkaramell. Vid Torekällberget gick de av tillsammans med minst tre fjärdedelar av passagerarna. En handfull afrikaner steg på.

Jag minns en tid när svenskundervisning var begränsad till arbetskraft, som via facket fick gå och lära språket en timme i veckan, på betald arbetstid. Var det bättre förr?

Snön faller inte längre. Men det blir ingen mer måndag den här veckan. Det kan jag försäkra.

Det var meningen att jag skulle ha sovit i natt men det blir sällan som man tänkt, åtminstone vad gäller sömn nuförtiden. I stället mindes jag. Torsdag förmiddagens förtvivlade försök att återvända genljöd i natten och jag mindes. Helt andra saker. En brist, en saknad.

Jag har inte glömt de pakistanska bykvinnornas otvungna sällskap. Vi pratade mycket om helt meningslösa ting och skrattade så ofta. Åt barnens oskuld och åt männens löjeväckande övervärdering av sig själva. Vår egen svårtämjda längtan skrattade vi också åt, och glömde vår skräck. Gömde vår förnedring, som om det var vi som hade misslyckats. Och skrattade.

Jag minns med ömhet denna enkelhet; denna brist på prestige, som vi kunde unna oss när vi låtsades slippa rollerna som någons fru, mamma, syster eller dotter. När slöjan fallit och titlarna tömts på betydelse, blev jag ibland inte längre betraktad som en av de andra; på gott och ont.

Jag minns. Jag saknar. Detta var det pris med vilket jag fick bekosta min frihet.

Det blev inte så idag. Jag satt skräckslagen och ville bara ha en cigarett. Fast jag vet att det är tid nu – att göra upp med bottenskiktet.

Jag önskar så innerligt att det gick att finna en gud att brottas med där nere i det svarta. Men jag har så ofta stampat av mot bottnen och vänt att jag känner dess varelser utan och innan. De änglar som bjuder mig sina värmande vingar, kan inte breda dem över mig utan att visa sina demonansikten. Så är det bara.

Att vara stark är en förbannelse. Att vara stark är en förpliktelse. Att ha överlevt är en nåd.

Jag vill ha tillbaka den euforiska glädje som mötte mig när jag blev kvitt. Lättnaden. Och nu ligger den där på botten och väntar. Jag måste skriva, behöver skriva, måste få skriva. Sedan är det över.

alla utom jag

vet vart de ska

stiger på beslutsamt

kliver av i rätt tid

sitter ner

distanserade

reser sig upp

sammanbitet

redan framme

*

tycker mig se något jag känner igen

kliver av och tittar åt vänster och åt höger

väljer höger på känn

här är jag nu

vem sitter inte av

ett straff som inte kan benådas

i ett fängelse utan stängsel

låser omsorgsfullt sitt lås var kväll

och sväljer nyckeln

När vi vill åstadkomma en förändring finns det kanske därför ingenting annat som vi hoppas på lika mycket som just kärleken. Ingenting vi förväntar oss mer av. Det är svårt för oss att acceptera en utebliven förändring, när vi upptäcker kärlekens ofattbara kraft och vilket kraftfullt redskap, som blivit tillgängligt för oss.

Varför uteblir då en varaktig förändring?

Vanligtvis förväxlar vi verktyget med den vi älskar: I den stund vi lägger ansvaret för förändringen på den vi älskar har vi objektifierat den andra. Vi har förväxlat den vi älskar med kraften i att vi älskar!

Du kan plantera en enastående, underbara trädgård med en spade, men spaden kan inte ensam åstadkomma en trädgård åt dig att njuta av. Du kan släcka ett liv med en kniv (du behöver inget svärd), men kniven kan inte ensam utplåna någon du hatar. Är den du älskar en spade? Älskar du en kniv? Är inte själva kärleken din spade eller din kniv?

Är inte den du älskar förmer än ett objekt?

Det är du själv som i kooperation med verktyget förvandlar en öken till en prunkande oas eller ödelägger ditt liv!

Du har ingen nytta av kärleken till ett objekt. Att du är älskad förändrar ingenting – om du inte hämtar kraft ur den kärlek du själv känner för en annan människa och använder den till att själv åstadkomma den förändring du önskar!

Anpassar du förändringen till vad den andre önskar blir du själv ett objekt: Älska dig själv tillräckligt mycket för att inte beröva dig själv den förändring du vill ha! Förvänta dig inte att den andre ska åstadkomma det du önskar – då slarvar du bort ett unikt tillfälle att hämta den kraft du behöver för att åstadkomma förändring i den kravlöshet som kärleken verkligen innebär.

Så här jullovets sista dag känner jag mig autistiskt förtjust över rutinerna som nalkas! Äntligen är julefriden över! Jag kan önska mig en liten välskött blogg, och lova att försöka skriva ett inlägg morgon och kväll, som  jag gjorde i början av min bloggkarriär, när jag lärde mig andas och känna och erövrade en gnutta mänsklighet och självironi, trots att jag är kvinna.

Fortsättningen tänkte jag mig så: Måndag till onsdag förmiddag ska jag voluntera, torsdagar mellan 08.00 och 15.00  ska jag skriva en bok. Bara för att fullfölja det jag börjat och visa mig själv att jag kan. Slutet har nu gett sig. De år som gått, har knutit ihop ett sammanhang, en förståelse som jag inte hade för två, tre år sedan.

Många har sagt att de vill läsa. Om det blir en bok vet jag inte, det är inte därför jag skriver. Jag skriver enbart för att hitta sammanhanget, sambandet. Jag har inga förklaringar, men lutar åt att rådfråga någon sakkunnig om materialet när det är klart. Kanske kan jag tillföra någon mening. Jag har ingen som helst avsikt att rädda om blott en annan människa, och inte heller att avslöja eller sensationera.

Lyckats jag fånga något nytt, kanske någon kan hitta tröst eller samband eller nystart i det jag skriver. Ett kan leda till ett annat. Vi får se vad det blir.

Man tar fram de nya omständigheterna som kärl. I det lägger man sina erfarenheter, svagheter och påfrestningar, och tillsätter sina tillgångar.

För att hitta sina tillgångar behöver man ibland omvärdera en hel del. I bland tror man att man inte har några tillgångar alls. I synnerhet då måste man göra en omvärdering.

De materiella tillgångarna tillhör omständigheterna; de kommer och går. De verkliga tillgångarna, som vi behöver för att starta om och uppgradera ett liv är de som är bestående och pålitliga.

Så i det opålitliga kärl som omständigheterna utgör, har vi nu tillsatt:

• våra påfrestningar
• våra svagheter
• våra erfarenheter

tillsätt nu under noggrann uppmärksamhet (lämna aldrig kärlet på väremen, utan översyn)

• en kärleksfull omgivning
• ditt eget sällskap
• trovärdiga vänner

Ibland överväger det ena, ibland det andra. Var aldrig rädd för denna obalans. Dekokten får man variera enligt eget tycke och smak, själva konsten att tillreda en omstart ligger i träningen att balansera dessa ingredienser med varandra.

Våra påfrestningar blir övermäktiga i en kärlekslös omgivning. Trivs vi inte i vårt eget sällskap har vi inte förmått acceptera våra svagheter (vem ska då göra det?). Våra erfarenheter och våra vänners pålitlighet vägs bäst på en våg av självrannsakan.

Dags att koka ihop ett nytt liv! Man kanske inte förmår lita på sig själv helt, men i de växlande omständigheterna kan man alltid lägga vadhelst man har att tillgå. Man kan uppmärksamt följa processen och har ingen godkänd ursäkt till att svika sig själv.

Barnfattigdom – jag känner samma skräck inför det ordet, som jag föreställer mig att ordet barnförlamning väckte i min mor.

Men jag är ju fattig, hur ska då mina barn undkomma, denna känsla? Om bara vi skulle kunna undkomma skammen?

Om jag bara får bära den ensam! Jag, och bara jag, är skyldig. Jag har aldrig ens kommit upp i dagens lägsta lön – 16 000 kr per månad. Som mest tjänade jag 14 600 kr, och det var tjugo år sedan. Sedan blev jag sjuk, kunde inte göra det ena och fick inte göra det andra, men vägrade att ansöka om förtidspension, som det då hette. När jag slutligen gav upp hoppet om att kunna arbeta igen, hade reglerna ändrats.

Jag var tacksam, när Försäkringskassan tyckte att det, sett mot arbetsmarknaden i stort, skulle kunna finnas ett arbete som jag kunde sköta. Men Arbetsförmedlingens arbetsförmedlare skakade på sitt huvud, och undrade varför jag kommit dit. Långt om länge, nästan ursäktande sin missbedömning, beslutade Försäkringskassan ge mig sjukersättning tillsvidare. På mitt konto sätter de in 8 300 kr varje månad. Bara för att jag finns. Fast jag inte kan eller får arbeta, fastän jag vill – så varför skulle jag skämmas?

Jag skulle flytta varsomhelst i landet för ett arbete med minimilön – vilket uppsving! Men för ett jobb med minimilön, måste man kunna slita, kan jag tro; man måste kunna allt jag inte kan eller får. Städa, lyfta, kånka, sitta, springa, bära, vända…

Min mamma var hemmafru och min pappa var en vanlig arbetare; nu börjar jag förstå mitt arv. Att aldrig, aldrig låta barnen känna av skammen att vara fattig. Låtsas att vi väljer bort semestern, julfrossan, födelsedagsjippot och nyårssmällarna av sakpolitiska skäl; skyller på ansvar för miljön och avskyn för konsumtionshysterin. Avstår för barnens bästa, helt enkelt.

Hur går det ihop med löftet till mig själv att aldrig mer leva en lögn?

Ja, jag vet, det kan bli ännu värre. Om klyftorna ökar ännu mer. Nu letar vi skor på rean, 490:- tycker barnen låter mycket, fast jag vet att 990:- är skäligt om skorna ska hålla tills nästa vinterrea. Har de utvecklats till bättre familjeekonomer än jag? Eller provar de i smyg min martyrkofta? Jag vill plötsligt slita den av mig! Jag vill vara stolt att vara fattig, det har jag bra anledning till: Det är inte enkelt, men vi klarar oss. Vi har det långt ifrån bra. (Äntligen skriver jag det rakt ut: Vi har det inte bra.) Men vi är fria och vi har varandra.

Kärlek tänkte jag mig så

att den delas

av alla

Aldrig tänkte jag att kärlek var

något man tar

och sedan behåller

för sig själv

Mina älskade barn

det gläder mig

om jag lärt er

att ge kärlek

Tro inte på något

som utesluter någon

Vad han eller hon

än säger

”Den schamanske älskaren är aldrig den person du hade väntat dig skulle kunna få ditt liv att göra en helomvändning. Om du trodde du skulle attraheras av någon med mycket pengar, då är han pank; om det var ordning och reda du ville ha, då är hon bohem; om du längtade efter kärlekens sötma, då är han elak; om du ville ha lugn och ro, då är hon rastlös.
Jag träffade min schamanske älskare på jobbet”, berättar Elisabeth Lesser. ”Han var rolig, mycket okonventionell… varje gång vi befann oss i samma rum överväldigades jag av en primitiv kraft… nu fattade jag en rad irrationella och ödesdigra beslut.
‘den goda hustrun’ och ‘den nyttiga samhällsmedborgaren’… var bleka kopior av mina verkliga anlag… en frusen och rädd flicka kan inte vara en god hustru eller mor… en person som aldrig insett att hon är sårad kan inte läkas… en god (människa) är bara värd att följa om hon eller han förmår följa sitt eget hjärta”.

jag såg honom

ett ankare i jorden

”inte mycket annat jag kan”, svarade han

”aldrig mer vill jag leva en jul utan fred och fest”! sa jag

”jag bryr mig inte heller om konsumtionsstressen”, svarade han

- ändå lät han

alla andras önskemål styra

utan hänsyn till mitt välbefinnande

Idag

känner jag ingen besvikelse längre

inte minsta ilska

eller sorg ens

Idag

försöker jag utvinna kraft

ur vreden

Jag får skylla mig själv. Det är nog så alla kan tänka om min situation, jag också. Vi kan gråta en skvätt tillsammans, föreslår jag till Chefen. Det är okej. Vi får vara ledsna. Eller kan vi titta på Kalle och hans vänner önskar God Jul. Hon väljer det senare.

PP ringer och önskar God Jul, från sitt Paradis. Mitt i. Vad gör ni? Jag berättar. Inget vettigt blir sagt, han påstår att de har det jättebra och jag säger att jag hör på hans röst att HP Andersson är slut. Jajemensan fattas bara annat? Men inget annat fattas.

Tre av mina barn är kvar i Göteborg och försöker fira med lite julmat tillsammans. HansMajestät ringde och sa att han ville träffa dem ett par timmar på julafton. Ska han börja fira jul? funderar jag, är han så trött på sin nya käring? När vi var gifta fick vi inte ens tända stearinljus; barnen kunde bli kristna då. Men han kommer i helt annat ärende och direkt efter att PP ringt, ringer Förgätmigej och berättar att HansMajestät nu betraktar sina barn som döda, och vill att de ska betrakta honom på samma sätt, så länge de nu envisas leva med så dålig moral.

Bra. Då slipper jag hålla på och åka till AndraSidanSverige, säger Pålitlig när hon får höra.

Ho ho ho, finns här några snälla pappor? Jag pratar med alla tre, förklarar att vreden som drabbar dem fortfarande är felriktad. Nu säger han att de inte duger för att de inte är perfekta, men när vi alla var perfekta, dög vi inte då heller. Vi drabbades av samma vrede då med.

Det här går också över, en jul tar fort slut. I 22 år tänkte jag varenda jul: När det här är över, då ska vi jävlar annama fira jul! Två jular fick vi i alla fall utan bråk och hänsynstagande pusslande med barn. Vi tre på denna sidan Sverige, vi har det lugn och trivsamt i alla fall. Jag förlängde mitt 3-abbonemang och fick en x-box i julklapp, och en ny mobil. Mamma har inte råd, funderar Chefen, så var kom klapparna ifrån?

Hon var bekymrad över varifrån vi skulle få tag på gran.I hemlighet gick hon och kände i strumpan varenda dag. Jag såg det och lade paketet med fodralet som följde med mobilen där. Vilken uppståndelse det blev!

PP köpte en gran åt oss. En 120 cm plastgran, precis som Chefen önskat. När hon klätt den lade hon paketet från VärldensBästaFröken under den och tog paketet ur strumpan och fröjdades över de två paket till henne, som samsades med Pålitligs paket, som hon fått från en av sina lärare. Och när morgonen kom väckte hon mig: Visste jag vilken massa paket som nu låg under granen? Men det hade jag ju ingen aning om!

Och en stor spettkaka köpte vi på Ica! De’ ni! Nog firar vi jul ändå!

Världen pågår, upprepar Henry Bronett, just därför behöver barnen nyktra vuxna omkring sig, som kan ta hand om dem!

Hur många glas vin får du dricka när du sätter dig bakom ratten, varför ska du då dricka när du har hand om dina barn?

Du dricker för att du själv ska må bra – byt perspektiv: Du dricker aldrig för att barnen ska få det bättre.

Vår personlighet förändras när vi dricker alkohol. Vi förväntar oss att vi ska bli glada och lite trevligare efter ett par glas vin till maten. Men alla vet att det inte alltid blir så. Har dagen varit usel och vi har gått och bitit ihop och är trötta – eller när ekonomin är pressad och julförberedelserna varit stressiga – då vet vi att det kan bli så att tröttheten slår till och vårt missnöje vill bli utsläppt.

Vill man försäkra sig om att dricka måttligt inför barnen, kvarstår bara alternativet att dricka alkoholfritt.

Barn reagerar väldigt olika på den personlighetsförändring, som sker hos den som dricker. Pålitlig blev väldigt rädd, första gången hon konfronterades med en alkoholpåverkad människa. Situationen var inte alls skrämmande; den som druckit var bara glad och trevlig, men hon som väl var en sex, sju år vid tillfället, blev skräckslagen.

Mina ungar är inte vana att dra sig tillbaka, när det börjar lukta vin hemma; de räknar med att alltid kunna komma till en vuxen och bli sedda. Jag har märkt att PPs barn reagerar helt annorlunda än mina. När mina ungar berättat att någon varit ”aspackad”, har hans barn tyckt att det var väl ”inte så farligt”. Mina har knappt ens hunnit bli vana, fast de är vuxna, medan hans är härdade i frågan.

Jag misstänker att just synen på alkohol har haft en stor inverkan på utvecklingen av vår relation. En bidragande orsak till att jag vill lägga förhållandet till det förflutna. I högsta grad har medberoendet till barnens mamma påverkat. Att leva i skuggan av en närstående som missbrukar är inget man kan föreställa sig, om man inte upplevt det. Det har påverkat mig i allra högsta grad, att behöva ”konkurrera” med någon som innerst inne är perfekt och vars fel alltid beror på alkoholismen och aldrig någonsin hålls personligt ansvarig för någonting.

”Jag är ingen alkoholist, jag vet var gränsen går och kan dricka måttligt!”

När jag hör sådana kommentarer och de argument som framförs i programmet, för att det är bra för barnen att se en ”normal” alkoholkonsumtion, blir jag med min nya erfarenhet orolig: Hur ofta är inte det argumentet en rökridå, som man vill lägga? Hur ofta vet man att gränsen uppnåtts, men tar ett halvt glas till? Eller en whisky fast man inte blivit glad av vinet till maten, och hoppas att den där whiskyn ska dämpa den tryckande irritationen man känner?

För mig är det självklart att avstå från alkohol i en nykter alkoholists sällskap. Dessutom vet jag inte om jag känner större beundran för någon annan, än jag gör för just nyktra alkoholister som tackar nej i de sammanhang där ”alla andra” dricker. Alkoholen är så socialt viktig bland oss, men jag undrar om barnen inte mår så mycket bättre att slippa den socialiseringsprocessen, så länge det är möjligt?

Om vi verkligen kan dricka så måttligt som vi påstår, varför är det då så svårt att avstå när skälen att avstå är ringa, i våra ögon. Att alkoholen är en socialt accepterad drog, i vissa sammanhang obligatorisk, ger alla inblandade en giltig ursäkt till att göra dumheter. En diagnostiserad alkoholist, blir i det närmaste helgonförklarad – den goda modern och den fine fadern finns ju längst därinne, fast han eller hon sällan eller aldrig visar sitt rätta jag.

Undersökningar har ju visat på att barn till föräldrar som de inte ser dricker, själva avstår från att supa i större utsträckning, medan de som sett sina föräldrar berusa sig, själva blir berusade första gången i tidigare ålder än den förra gruppen. Vi ärver ju våra vanor också – inte bara våra gener. Någonstans såg jag en siffra på att endast 20 % av de barn som kommer från alkoholisthem, själva undkommer alkoholismen.

Jag tycker att det finns fog för att dricka det där vinet, först när man har barnvakt eller vänta till sin ”barnfria” helg eller vecka (om man inte sammanbor med den andre föräldern). Visst kan det var skönt att ta ett glas i lugn och ro. Gott också. Men man kan vänta tills barnen somnat. Om man inte kan vänta ska man kanske fråga sig om man inte själv har problem, som man behöver ta itu med istället för att klä dem i allmänna ordalag, som att barnen ändå förr eller senare kommer i kontakt med alkohol.

Jag vet vad det består i! Jag ska fira jul ensam! Alla de jular jag inte fick fira, nu ska jag ta igen dem, fast inte alls som jag tänkt mig.Hur kan någon göra så här mot mig? Den frågan lär jag aldrig få svar på. Jag är så bräcklig och öm och vilsen. Men jag överlevde och bara därför bär jag som ett märke i min panna. Bara därför att ni tror att jag är stark, måste jag gång på gång styrketränas. Nu måste jag ta hand om mig själv och trösta, så att ni ska kunna stå ut med mig.

Omständigheter har gjort det omöjligt för mina barn att komma till mig – jag har flyttat för långt bort geografiskt, helt enkelt och ungarna har ont om pengar. Det har gnagt sönder mig inifrån, deras uttalanden och tystnad, frågorna om varför jag flyttade när det nu inte blev jag och PP för evigt. Och ja, det är väl inte något man förväntar av en halvgammal käring, att de steg man tar inte låter sig fullföljas, då de inte kommer an enbart på denna gamla kloka gumma.

Nu har jag ju inte alla svaren. Långt ifrån. fast barnen alltid förväntat sig det av mig, så långt jag kan minnas. Jag vet inte allt! hur ofta har jag inte fått svara så? Också nu. Jag vet inte, jag förstår inte; jag har själv inte fått någon förklaring.

Så i allt detta intellektuella vakuum hittar jag tillbaka till den tunna, vibrerande kärna som fanns kvar när jag blev fri att leva: Den odelade glädjen att jag faktiskt överlevt! Så nära det var, när jag tänker efter, när jag minns. Nära att jag inte vaknat. Men jag reste mig upp på vingliga ben. Fast jag inte kunde gå ut, med det ansiktet! Kanske kan jag bättre älska mig själv nu, än jag förmådde då; nu, sedan jag känt mig älskad.

Jag är ingen klok gammal gumma. Jag är ingen halvgammal käring. Jag är fortfarande den spontana, intuitiva person som jag höll inlåst i tjugotre år av rädsla. Jag är fortfarande det barn, som förundrat upptäcker luft och växlingen av vindar. Förundrat, utan svar. Jag vet knappt vart jag ska, hur ska jag då förklara hur vägen krokas?

Det ska bli skönt ändå, att utsättas för detta livsexperiment, att fira jul i lugn och ro med de två yngsta barnen bara. Lyckliga dem som bestämt sig för att hålla det enkelt, att fira med måtta. Jag har inte valt det, men det får bli så. När skolan slutar lagar vi maten tillsammans, säger vi till varandra. Det blir kvalitetstid – sådant som föräldrar eftersträvar. Sedan köper vi bara sådant vi gillar, och rullar köttbullarna allteftersom de går åt. Det blir bra. På rean köper vi bara sådant vi behöver, inte något bara för det är billigt. Det blir bra.

Jag har inte valt det själv. Men jag börjar förlika mig med tanken på en jul utan måttlöst firande. Jag gillar den nästan, möjligheten till gemenskapande, istället.

Tja, ni har väl undrat en hel del vad jag pysslar med nuförtiden när jag bloggar så högst sporadiskt. Och om sanningen ska sägas har jag ingen vidare koll själv. Jag går till Berättarministeriet titt som tätt och varje gång har jag förmånen att få träffa en ny klass från skilda delar av staden och dess omnejd. Denna tid är visserligen organiserad, men föga kontrollerbar.

Barnen är sprickfulla av ord och fantasi och Berättarministeriet har kommit på en formel för att trolla fram detta under någorlunda ordnade omständigheter, som resulterar i att barnen går hem efter ett par timmar med varsin ”bok”, som de varit med och författa. På framsidan är en färsk illustration tryckt och på baksidan av varje exemplar sitter ett kort på vart och ett barn. Låter det komplicerat? När barnen ser sitt eget porträtt på baksidan av sin bok, är det magiskt. Ögonen lyser.

Jag går hem efteråt och mår bra. Jag har ont i ryggen, men det är det värt. Jag får varje gång en ny pusselbit till en tydligare bild av det samhälle jag flyttat till. Stadsdelarnas namn blir mer än ord på eniro-kartan. Namnen blir små invånare med kopplingar till vänner, föräldrar, syskon, lärare.

En beståndsdel i den formel som Berättarministeriet tagit fram för att förvandla vanliga skolelever till motiverade författare är den svårmotiverade redaktör Schwartz. Han måste övertalas att trycka klassens berättelse. Denne redaktör sitter och trycker på sin redaktion, vägrar komma ut visa sig och väcker varenda unges största nyfikenhet, när han kommuniceras genom den stängda redaktionsdörren. Alla klasser har sin egen teori om vem det kan vara.

Jag är ganska säker på att detta Berättarministerium kommer att gå till historien, fast jag aldrig förr dristat mig till förutsägelser om vår framtid. Men jag vågar, av ovan nämnda anledning, hävda att om sisådär tvåhundra år, kommer alla föräldrar att bestämt hävda: Det har aldrig funnits någon redaktör – redaktörer var sådant man lurade barn med förr i världen!