Anhörig


och när du sa att
detta är mitt avsked och att
när du dör ska jag
tänka på – att
*
Det var inte mitt fel
Det var inte mitt fel och det fanns
Ingenting
som du kunde ha gjort
Ingenting
som du inte hade gjort
Ingenting
och svarade
det visste du ju
då visste du
allt hade kunnat göras annorlunda
utan att för den skull garantera – att
det ändå inte hade blivit just så här
*
att det inte var mitt fel
ändå, fast du tänkte – om – ändå
om allt skulle ha varit annorlunda:
Bara du gjort annorlunda
Bara du gjort annorlunda!
*
Och jag älskade honom så!
Jag älskade honom så att
det inte var möjligt att
göra någonting annorlunda
Inte ens för din skull
Och det enda jag är riktigt säker på
jag inte kan svära på, inte kan säga – att
om jag bara visst då – hur det skulle drabba dig
skulle jag ha handlat annorlunda.
Skulle jag ha handlat annorlunda?
*
Och det är mitt fel.
*
Det är inte alltid lätt att komma ihåg – att
allt gjorde du av kärlek
även om det visst är ditt fel – att
du aldrig försökte
göra något annorlunda
Men förr lät jag dig alltid hålla om mig
tills paniken lättade
Att du nu inte får röra vid mig
är inte ditt fel
och det är bara det jag vill att
Du
ska komma ihåg!
*
Den här gången är allt annorlunda
Jag får inte komma för nära
Just för att du själv har älskat
får jag stå hjälplös bredvid
Nu när jag är nära förmår jag ändå inte göra
det du trodde möjligt, när jag fortfarande var
långt, långt bort
och om –
någon frågar mig nu vilken veckodag det är i dag
kan jag inte besvara en så svår fråga
*
Den tiden är förbi när vi väcktes av solen
vände ansiktet mot ljuset och
valde livet
*
Du vet att du kan bli lycklig nu när
du vet att du varit lycklig en gång
Men hur ser man fram emot något sådant?
Något istället för
Vem vill ha ett istället för?
*
Jag måste leta efter dig där det är som svartast
Så mörkt att jag själv inte heller ser någonting
Rör mig inte! Jag känner vittring av den skräck du utsöndrar
Så får jag orientera mig och efter din röst
När vi utplånas vet ingen vem som är du eller jag
Jag är du
i den rena skräcken
i den skärande smärtan
i det tvingande livet
Och du är jag
*
Bara där allting började kan vi
börja om
Och du vet att
du kan leva bara för att
du levt en gång
Och du vet att du är förtvivlad bara för att
du älskat, bara för att du levt, bara för att
du var lycklig sårbar spröd och du
varit jag
*
Här finns ingen gräns, ingen skiljelinje mellan oss
Döden är absolut jämlik, men aldrig rättvis och
dess födslovånda drabbar alla nu
denna depression är ingen störtförlossning med
tyst värkarbete
återhämtningspauaserna så korta, så flyktiga
så spröda
som fjärilens vingar och denna skräck och längtan och tvång
för dina vingar en General Electric GE90-115B motsvarande
145 000 hästkrafter och ingen sådan kunskap har du nytta av
och denna ström av ord säger ingenting
mer än att jorden bävar där vi förgår
havsbottnen skälver urberget rämnar
*
när skiljelinjen suddas ut och längtar skräck och lust och
leva likamed obligatorisk död
senare eller nu
Bara livet – aldrig döden – kan
du undslippa
och gränserna suddas åter ut i den
stunden du väljer – att –
ta också mitt liv eller – att –
tillåta även dig att leva

1898008_761843530515229_1619168831_n

anonym


ska jag efterkonstruera tusen svar
till frågan jag fått lika många gånger
som om jag kunnat rusa i din famn
redan då

det måste väl ändå finnas
en enda, liten, jävla spricka
där något litet, slags ljus
kan sippra in? kunde jag tänka

vardagens hjälte söker ingen publik
blockerar sig inte, för att slippa se
byter inte bort delaktigheten mot
ansvarsfrihet

är självgenererande, till skillnad från poeten
och geniet

i det ögonblicket, tänker jag, att
du finns

jag kan föreställa mig
precis allt, utom
ditt ansikte

hjältar är alltid
anonyma

där jag är, kan jag
vänta på dig
vet inte om jag vågar
tanken
jag kan föreställa mig
precis allt, utom ditt ansikte

icon_evfrosiyasuzdalskaya_556x640

Den här dagen får arbetsnamnet ”Bovetegröt med kanel, protonpumpshämmare och sirap i lönndom”.


Anna, sålde du dina armband
fick bo i kloster
sedan du inte längre var fruktsam
min älskade, vänd dig till kvinnan vid din sida
hör! Hennes kropp ryms inte i ett kloster
hör, hennes vilja finner rum i en kropp
hennes liv fortsatte i de ofödda barnen
fick bland de dödliga barnen, evigt liv
och om hon sedan mött Jesus där på vägen
skulle hon utbrista att
hon står inte ut med självgodhet
och han skulle medge att han givit fel intryck
och försäkra att det var helt utan vilje

85

himmelsfärd


hände det en gång
att jag kände lycka vibrera
mellan fingertopparnas ytterligheter
från hårbotten genom fötter tår
ända ut i mina rötter

jag tror nog jag minns det så

medan jag läks
färdas jag
genom gränsskikt
och fri atmosfär

innan huvud och kropp
kan åter
förenas

innan jag ska färdas åter från mull till heterosfär

267280_220304961333169_208899849140347_721659_6517842_n

om


Om du fanns för mig
Skulle jag klamra mig fast tills jag drog dig ned
Till mänsklighetens Yttersta Utpost

Om du fanns för mig
Skulle jag slå mina ben omkring dig I ett famntag du aldrig glömde
jag ville aldrig vara ditt ansvar
jag ville bara vara närmast
håll mig därför
som en fjäril i din kupade hand
som en omistlig investering
som hjärtats tyngd och skuldrornas lättnad

Skulle jag dra dig ner till ett djup du aldrig trott möjligt
Om du fanns
Skulle jag lyfta dig till nivåer du aldrig trott Mätbara
Till ett perspektiv du aldrig drömt
Om du fanns
Ville jag återvända till ytan, men är inte säker på om jag fått med mig allt från botten än.
Här är så mycket som behöver bärgas.
Om du fanns
Skulle jag aldrig tveka

augustiljus

badjee


Hon var min mans syster
hennes folk blev mitt folk
Jag förlåter dig, Gud,
för att du inte förmår förändra
det jag inte förmår förändra själv

jag förlåter dig för du har inrättat allt så
att dina lagar går att förstå
och förväntar mig inte längre
att då jag kastar mig ut
från en hög höjd
kan jag falla uppför

kan jag falla uppför
förfallets slukhål?
kan jag falla uppför
förtvivlans rand?
kan jag falla uppför
kärlekens djup?
Jag förlåter dig, Gud,
för att du inte förmår förse med
det jag inte orkar förvärva själv

det tog tid att förvandlas till en likgiltig robot
som överlevde och stod ut alldeles för mycket
Ingen kom till min undsättning
men jag kan själv utplåna mina demoner

jag vill inte glömma
jag vill förlåta
jag vill bevara mina erfarenheter
jag förlåter dig, gud, eftersom jag överlevde
och fortsatte, inte till ett fritt vakuum
utan till en framtid

cambodia-angkor-wat-bas-relief-stone-carving-depicting-scenes-from-EAB6DX

Ekfras III


På målningen, mitt emot honom, sitter hon
som mejslad av hans hand ur klippan
som en kropp formad av granit, formad lätt som lera
av hans hand
Driven att behaga, beredd att gröpas ur, intill utplåning
nötas av vatten, nötas av handen
På målningen sitter de mittemot varandra, som om hon vore en patient
han skulle bota
och därefter få ett syndrom uppkallat efter sig. Ord är härefter
överflödiga.
Hur kunde han göra mig så illa? Hon har inga fler förtroenden att
förmedla.
På målningen sitter hon stum och lyss till den ordlösa kommunikationen,
överkänslig för allt som inte uttalas.
Vad är en dikt förutom form, mejslad med den kraft materialet kräver?
Det är där, i just det ögonblicket, man skulle kunna förvänta sig
att han skulle sträcka sig fram och fatta hennes händer över bordet,
medan tårar steg i hans ögon.
Det är där, i just det ögonblicket han borde tvingas av livet att lägga ner
vapnen och lägga bort smärjelduken.
Skymningen driver förbi guldkantad.
Där och då, om vore det möjligt, bröt jag min tystnad.