Du ska vila nu
Just nu har du en stund
Någon har kallat det förtröstan;
att få slippa uthärda något innan det hänt

Jag vände och vred  på möjligheterna

tills det möjliga blev omöjligt utan att märka
att jag gjort mig otillgänglig. Stunden som var.
Just nu.

Det är inget magiskt över ögonblicket

ingen katastrof att kasta bort det
ingen dödssynd, men ändå, hur många
bortkastade stunder har du redan ångrat?

Att slippa uthärda något innan det hänt
kallas tillit. Men du vill färdas blind
och som ett foster bli buren.
Först när du släpper taget
blir den kvar.

Du behöver inte hjälpa kärleken att förändra form

den anpassar sig själv efter omständigheterna
sväller, fyller upp tomrummen, utplånar
avstånden och tiden.

Det är en outsägligt smärtsam missräkning att bära
att jag inte rörde vid honom  när han gick förbi
för jag var upptagen med att räkna ut hur jag skulle
hålla honom kvar.

Frida


En tegelsten välter i mitt bröst

slår över ett slag

lämnar en helnot i partituret

Tystnaden måste få höras häromkring

tanken som lägger sig tillrätta på botten

att föra mig torrskodd till andra sidan kärret

Bäst att skriva de brev som inte kan få svar

Bevilja amnesti för outtalade  ”förlåt mig”

vesper


Gud, det vore jäkligt bra om varje människa fick
känna sig fullkomligt innesluten i oändlig kärlek
så fort man bara blundar.

Goe, snälle gud, om dina vingar inte vore som en sparvs
utan som en grips vingar, eller åtminstone som en örns,
då fick du gärna svepa dem runt mig,
hur många varv du ville.

Gång på gång dyker en viss reklam upp
på alla omöjliga ställen; som om även reklam
skulle kunna vara ett tecken; ja, varför inte?

Men om du nu vet allting, vet du då inte, också detta
att om du vill nå mig behövs mer än en signal;
mer än en fingervisning.

Gud, det vore hursomhelst jäkligt bra om jag
fick fortsätta känna mig fullkomligt innesluten
i detta obestämda, oerfarna; fortfarande
sedan

– när jag inte längre blundar.

Agnes


men risk för att gå sönder

löper alltid tanken

ikapp med det möjliga

tvärbromsar, slirar

för att slippa dansa

kråma sig

väja.

 

med risk för att slå dubbelslag

knyter sig hjärtat

som handen sluten

störtforsar, dånar

genom skräckfryst hålrum

ådra för ådra

fyllda

 

jag är ett barn

i för stora skor.

Utklädd i min mors korsett

kuporna fyllda med Jaffa-apelsiner.

 

 

Jennah


Som en påminnelse om läkning.
Plockar upp bitar från dessförinnan.
Går här. På jakt efter fragment och dammkorn.
Städar. Dammar av en sak efter en annan.
En enda har jag sparat, för varje smärtsamt minne.

Idag hinner jag inga hastverk.
Ingen sak får ställas ur mitt synfält.
Som balsam för själen och tanken till ro
vänder och vrider jag, utan minsta brådska
det jag förmått förlåta, får aldrig glömmas bort.

Jag har slutat vänta vederlag.
Slutat förvänta mig bli belönad
med godhetsbevis för egen brist på ondska.
Återställ balansen utan vedergällning.
Bestående lycka bereds i ett eget rum.
Ett enda minne har jag sparat
för varje förlorat ansikte. För varje ny livstid.


Försök minnas det jag aldrig uttalat

sömnlösa nätter, staplade på varandra

försök minnas

när luften plötsligt gått ur dig

när plötsligt ett slag under fotfästet fått dig ur balans

Minns den ursprungliga planen

Minns hur länge du redan kämpat

för att nå den

ge inte upp nu!

Försök minnas allt jag sällan uttalat

gör nerslag

som en målsökande missil

tills ingenting längre står i vägen.

Rörelse


Mellan de kärlekstörstande och de självutplånande går en rörelse,
självständigt lever den; oberoende av de hjärtan den tar sönder.
Den rör sig mellan berörda, väljer själv ut vem den ska vidröra;
oberoende av rättvisa för de orörda. Denna självständiga rörelse
utan respekt för gränser. Utan respekt för konventioner!

Det roar mig att skriva som jag vill. Om hjärtats kontraktioner vid
växlande blickar eller om hjärnbristen hos en förälder som
abdikerar. Kärleken är en rörelse, obunden av löften och blod.

Är solen av en annan sort på andra platser på jorden? Som om
kärleken skulle vara ett träd, där vilken fågel som helst kunde bygga
bo. Eller som om kärleken vore ett hus, vars nycklar du aldrig kunde
slarva bort.

Mellan alla människor rör sig alltid något av brist eller av uppfylld
längtan. En storm kan smeka; havets våg klöser en solkysst hud.
För att förmå älska någon måste människan lära sig gråta igen,
efter att lärt sig att inte gråta.

Vi föddes utan hjärtbrist. Lika urskillningslös är kärleken men inget
är så obarmhärtigt som den; inte ens den omdömeslösa döden. Och
ändå har den som inte älskat aldrig levt.

För vissa människor räcker det inte att bli beundrade. Vissa gör då
allt för att bli fruktade; andra gör allt för att bli älskade. Kärleken
rör sig mellan jämvikt och ojämlikheter. För den som kunnat
köpa sin kärlek för pengar, har man i allmänhet
hyst viss medkänsla. Som om kärleken någonsin
lät sig fasthållas villkorslöst.

Som om denna rörelse mellan eller förbi; hudnära eller som
incitament, skulle kunna berika en själ?

Skulle kunna skapa samband, lika ofta utan sammanhang. Skulle
kunna skapa förbindelser, lika ofta utan förpliktelser. Ett rikare liv.
Räcker det?