Hulda


Från min barndom minns jag
ett löst brunnslock
halvt övervuxet
och kringränt av flyn
Det fanns så många rum
i kammaren och stugan
bakom kläderna i farstun
eller ett hörn i skafferiet
Nu prissätts
allt jag fann där
den tyngd jag därifrån bar
och orden i mina ådror
väger ingenting längre
Nu räknas alla
i det mått av tid
det tar att vittra sönder
eller förgöra
denna brist på tid
En dagsländas vikt
Buren på ett lejons vingar
Med ett förflutet
som en fjärran ifrån utökad legend
– och ännu ett brunnslock brister
Ingenting står kvar
Där dörrar förr gick
från både sal och förmak
till mormödrars kök

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s