Farishta


Som ett ofullgånget foster dör nu våren
Kabbalah! Ansari! Theresa Avila! Ya Rabbi!
Sade de icke att
som ett embryo, knappt livsdugligt
ska du i ett efterdetta
till En återgå
Stå rak, i raka led
axel vid axel
Rabbanaa wa lakal hamd
Och det blev afton
Och det är höst
Semiramis åter
Cairos mest bokade hotell

Skriv, min vän
beskriv det svarta vattnet
som omger dig på alla sidor
Om du inte skriver det svarta
ur ditt bröst
dröjer morgonstjärnan bakom rök
från skändade städer
gömd långt bortom Al Hambra

Stå upp nyvaken
från den lilla döden
Läs det svarta ur mitt bröst
inte många får vila
i en grav som Humayuns
medan nordan blåser rött damm
från äventyrsparken i Kabul
rop från Kobane, viskningar från Palmyra
fullbordad höst i Damaskus
Våren ofullgången
som ett aborterat foster
den ökändes lön är världsfördömd
inte världsherravälde
inte världsberömd
sociala medier verktyg för fred
eller sönderfallets massförstörelsevapen
Våren död
Som ett ej fullgånget foster.
Skriv, skriv det svarta
Ur ditt bröst

Annonser

Jonathan


jag minns hur vi lekte med andar
pinnar och stentroll, oknytt och kapsyler
och hur de berättade för varandra att barnet
hade låtsaskamrater
eller om det nu var så
att vi aldrig låtsades dåförtiden
och att de inte kunde minnas hur
man förhåller sig till det

borde jag berätta för dig
att vi låtsas nu
att du är frikopplad
och andas
på egen hand

eller låta dig gå till skolan
oförberedd
om fyra, fem år
tills de tar fram mejslar och
hammare och impulsmätare
ur förrådet
när det enda som egentligen saknas
är en pennvässare med vev
för att du ska kunna bli
en ansvarstagande vuxen
med makt över verkligheten
och fantasin

det var en stor befrielse
att återse ön
öde, befriade från omvärlden
där, får vi klä oss i fjädrar
och glaspärlor, som vi vill
och måste ta hänsyn
bara till
om vi fryser

när föräldraledigheten är slut
skyndar du åstad
oförsiktig
medan jag ivrigt försöker hålla dig kvar
isolerad
på ön
det är bara på låtsas, säger du
när jag bekymrar mig för nättroll och reptiler
varnar för höga höjder och demoner
det ordnar sig, säger du och måste
hålla mig i handen och försäkra att
det ordnar sig ändå

Medea


Medea författades inte av en kvinna.
Än sitter endast fria män
I publiken.
Att födas så
Om och om igen.
Genom dödsrike
Och nålsöga.
Ej behöver hon ett Peniel
För att brottas.
Likväl haltar hon aldrig.
Fattig men obruten
Är hon fri.
En dag kommer hon dig tillmötes
Just så.
Utan att tolka
Kan du vinna hennes förtroende.

sam


Vännen, vän av alla världar, den upptäckta såväl som
den osedda. Författaren. På gränsen till gemenskap.
Från tröskeln betraktande detaljer. Deltagarnas rörelser
och minspel. Känsloletaren. Tankeläsaren. Samlaren
av allas erfarenheter.
Orden, som ibland värmer, exoteriska, som då det behövs
höljer. Enskilda bokstäver lyser
ur det outsagda. Självförsörjande. Där på gränsen
till gemenskap, måste han i akt ta allt.
Poeter har upphöjts, då mänskligheten läst in sina ärr.
Orden han samlat tyckts kastade med lätthet
som tärningar på ett bräde. Men bokstäverna han samlat
har vägts av handen. Noga mätts och planterats
de osedda invid läsbara.

 

Sam Carlqvists andra diktsamling går nu att beställa direkt från författaren för 160:-

mejla honom: sam.ragsved@gmail.com

Ananta Bijoy Das


naturligtvis var man tvungen att avslå

hur skulle det annars se ut

lite snopet dock, att få svenska PEN 

på halsen

för var skulle det sluta om 

man inte avslog 

alla ansökningar om besöksvisum när

risken var

så uppenbar

skulle man inte bli tvungen sedan

att bevilja också 

alla dem, där blott misstanke fanns om

avvikelse

när begäret efter asyl blev oemotståndligt 

nog

är det trots allt

anständigare

att inte behöva avvisa flyktingar i onödan


tills alldeles nyligen

låg jag kvar, blödande på marken

och sedan dess

har jag levt lycklig i hundra, tjugo eller kanske

bara sju år, jag vet inte, min lycka

är

beständig


hur många gånger, frågar jag mig

hur många gånger kan man misslyckas

att ta min lycka ifrån mig

när man tvivlar på sanningen 

i den berättelse jag anförtrott någon


det får räcka nu

med förtroenden

jag har inte råd 

att någon tappar fler sköra

inte ork

att låta någon provspränga de härdade

varför skulle jag inte gå min väg

igen

inte kunna säga nej nu

när jag redan vant mig

att ha mitt liv

bara

vara vid liv 

Musah


Vi skriver om hjärtat; men visst borde vi
skriva om bilar och det folk kan relatera till
för ingen är lika ensam som i en folkhop
lika utsatt som när hjälp är just bortom räckvidd
aldrig lika ensam som hemma

Vi skriver om kärlek; men visst borde vi
skriva om Gripenplan och ett ärorikt förflutet
om Isolit och Volvo och mod ej armt
för ingen är väl lika girig som den som
fokuserat bytet för sin lystnad

Vi skriver om begär; men visst borde vi
skriva om sittgrupper och hur man skapar atmosfär
för ingen vila är väl lika drömfri som den sista
hemtrevnaden aldrig lika stor som på liten yta
lakanen aldrig lika vita

aldrig mer?


Din godhet lämnade ett spår
ett spår av frön
frö du sådde
sådde att gro
gro i mull att
i mull befruktad
av sorg
få växa.

Orden fäster ej vid dessa spridda bokstäver.

De
spridda
bokstäverna
kan ej
förlåtas
då vi alla eder
förmått
glömma.