Gun


Så fint du ordnat
med den gnistrande snön!

Det fanns en tid
då jag drack kaffe med strå
för mina blekta tänders skull.
Igår såg jag dig på avstånd.

Cigaretten glödde i mörkret
huvan på jackan uppfälld
de svarta jeansen.
Du kom mig till mötes.

Som mitt hjärta slog!
Beredd att du närsomhelst
skulle upplösas
som på film.

Men det var någon annan

som gick där helt obekymrat
så sorglös
och rökte.

Det fanns en tid
när jag aldrig tänkte på avstånd
och tog dig för givet.

Det har jag lärt mig om kärlek
att den växer med avstånd.
Rym du, sa jag till min dotter
när hon var arton.

Ju längre bort desto närmare
kommer vi att ständigt vara
i varandras tankar.
Ju längre du stannar hos mig
desto fortare glömmer du
att jag är här hos dig.

Det jag har lärt mig om döden
är att ingenting kan skilja oss från den.
Varför gick du så fort?
Varför ökade du på stegen
när jag nästan var jämsides?

Det har jag lärt mig om kärleken
att den ständigt förändrar sin form.
Ingenting kan ta den döde ifrån oss.

Det fanns en tid
när jag hade råd att gnistra
– allt var så meningslöst då –
kärleken ger nu döden
viss mening.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s