Ekfras II


På målningen sitter vi mittemot varandra, som om
hon vore en patient han skulle bota
och därefter få ett syndrom uppkallat efter sig
Han säger, sedan han läst hennes redogörelse:
”Att tala om anständighet istället för tillräckligt,
vad skulle det tjäna till?” och fortsätter
oombedd:
”Deras ideologier måste ersättas med våra
om vi inte längre med krigsmakt, har för aviskt
att upprätthålla vår civilisation”.

Tårar fäller inte längre den, som slutat frukta fattigdom
denna fruktan – som dräper barn!
Skymningen driver förbi guldkantad
Och hennes tystnad skrämmer honom.

I det fördoldas gränslöshet föder den barnlösa oändligt
då hon inte låter sig begränsas av logiska hinder
eller lustens mättnad.

Ingen ideologi är tillräckligt stor för att rymma
en enda princip.
Så enkel
att den går att praktisera
vid exakt varje tillfälle.

Det är där, i just det ögonblicket, man skulle kunna förvänta sig
att han skulle försöka, åtminstone försöka
att ta till sig den kunskap som ingenstans står skriven.
Att lyss till de taktfasta slagen
från det tvingande livet
och släppa taget om vadhelst han krampar sig fast.

Det kan komma att gå årtusenden åter
innan han förstår
att man botar självets isolering
först i ömsesidigheten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s