Här ska jävlar anamma drickas brännvin, här ska börja firas jul


En vill att kyrkan ska bli opolitisk. En annan  vill att julen ska bli svensk. Aldrig förr, trots att samma notering kunde ha gjorts förra julen, har vi varit närmare Astrid Lindgrens gestaltning. Ni vet där kusken, som ovetande om att Madicken smugit sig upp på släden, driver på hästen och vrålar: ”Här ska jävlar anamma drickas brännvin, här ska börja firas jul…” Vrålar för skog och fallande snöoväder. Vrålar för barn som ingen julgröt får.

I dag var jag nära att tappa mitt förstånd, då en julens ängel påpekade att om jag nu för barnets skull måste stå under behandling, borde jag då inte spara in hennes Spotify premium abonnemang á 99 kronor i månaden. Snälla du, svarade jag, skulle det göra skillnad? Nittionio kronor under en månad räcker knappt till en resa till Lund för behandling och sedan behöver jag faktiskt komma hem igen.

En tystnar. En annan inser att man inte har något svar på mina frågor.

Jul blir det ändå! En ska vara lycklig.

Någon nämner Jesus. Vad han nu skulle ha för tanke om midvinterblot och åtföljande ”hor”. Om att vi behöver fler som han, röster som hans skriver Maria Küchen på sin Facebook-sida:

Berättelsen om Jesus är i långa stycken en berättelse om svek, övergivenhet och vrede. Han rasar för dem som kämpar, för de berövade, mot självrättfärdighetens blindhet. Det är det kärleksraseriet som föds in i världen nu, inte någon mysfaktor, inte någon försvarare av självrättfärdiga family values mot allt som uppfattas som hot mot dessa.

I julnattens stillhet kan kristusraseriet höras, inkommande från fjärran: Ett ljudlöst, ömt raseri för alla som haft ont, för alla som glömts av människorna – inte av onda människor, tvärtom, av snälla och vanliga människor, av dig och mig – när de haft ont. Det fanns inte plats för Jesus i härbärget. Mycket snart satte makten ett pris på hans lilla, lilla liv.

Vad nu Jesus har med julen att göra, skulle han sannolikt ha en hel del åsikter om risken att julen allvarligt kan skada Din ekonomi.

Om man nu har någon ekonomi. För mig verkar det som om julen är mest tomma ord om glittrande barnaögon, utöver en köphets utan like under resten av året. Men vi kommer nog ikapp, befarar jag. Med säsongsreor och svart fredag lite nu och då.

Egentligen är jag glad att slippa fira jul på svenskt, traditionellt vis. I synnerhet när denna helg mer än någon annan ska pyntas i liturgisk klädsel.

Och ändå. Om svenska folket, om nationen, inte ska påminnas om grunden för sin etik och moral till jul, så när?

Annars glömmer man ju helst sitt abrahamitiska ursprung. Det finns ett pris hos terapeuter och gurus på meditation och medveten närvaro – och plötsligt föredrar – typ alla, buddhismen! Eller yoga.

Faktum kvarstår: Att lära sig avstå från att dra in magen och faktiskt andas in och ut på kroppens autonoma befallning, har ingenting med religion att göra, fast människor förmår göra det till en produkt som kan köpas eller säljas! Att människor sedan föredrar att formulera sig, att man föredrar buddismen – eller yoga – förblir för mig en gåta.

Det säljbara alternativet har ingenting med buddhism att göra. Eller med disciplin och asketism!  Lika lite som ordspråk, formulerade av Jalal ud-Din Rumi har med medveten närvaro, som varumärke, att göra. Karln var faktiskt muslim.

Nå, det var en förvirrad sammanfattning julförberedelser. Hursomhelst, det mista jag kan önska er alla är: merry crises and a happy new fear: Välkommen till ensamma  mammans vanställda värld! Helt enkelt.

santa-claus-22

2016 var det år jag sade nej till kärleken.


Snart kommer de där summeringarna om vad 2016 inneburit för världen, en något färre skara bestående av allt från flyktingströmmar till fotbollslag och så alla personliga reflektioner. Jag tänker härvidlag tjuvstarta, om det finns något sådant som startdatum för en sådan utvärdering. Ingenting kan nämligen komma att ändras nämnvärt på de elva dagarna som är kvar av året. 2016 var det år jag sade nej till kärleken.

Jag sade nej till den kärlek jag erbjöds. För bara ett år sedan skulle jag inte tro att det vore sant om någon hade kunnat förutsäga det. Jag skulle gärna vilja få känna mig speciell och utvald, kort sagt älskad, lika mycket och lika ofta som alla andra önskar det, men nu upptäckte jag att kärleken blivit så stor att den inte kunde rymmas i min famn eller i den famn jag erbjöds.

Väldigt sorgligt var det och ändå ganska vackert. I morse skrev jag ett svar till en gammal vän som jag ofta samtalat med om just kärlek, att kärlek är att vilja mer för en annan människa, än för sig själv. Det händer väldigt mycket med en människa som möter kärleken eller förlorar den. Ännu mer händer med den människa som avstår från en kärlek för en ännu större.

Så stor har inte alltid min kärlek varit. Först var den ett bevis på att jag var trygg och lärde mig söka efter någon att höra till. Sedan blev den mig tillhörig och jag kallade den ”min man”. Den försåg mig med allt jag behövde och jag trodde att förmågan att känna mig älskad fattades mig. Men så lät kärleken mig erfara just det i ett nytt förhållande och jag kände mig ofattbart älskad. Kanske inte förrän då förstod jag hur kärleken i sin alldeles egen kraft ville fortsätta att växa. Att det fanns något större än att känna mig älskad.

Så blev då året 2016 det år då jag måste säga nej till att bli någon tillhörig och även att bli någons begränsning och är nu ganska övertygad om att kärleken åter kommer att ändra sin form. Jag tycker mig ana att kärleken strävar efter att bli obegränsad och inser att just kärleken i form av gränslös blir motsatsen till besinningslös.

Alltid förut har kärleken haft en svaghet, en spricka där en kil kunde pressas in. Alltid har denna blotta åsamkats kärleken av ett krav, antingen på mig eller ställda av mig dessförinnan. Av detta har jag lärt mig att kärleken vill ha tydliga avtal. Kärleken vill inte sväva på målet, inte ta risken att missuppfattas av de föreställningar någon har om den. Krav blir överflödiga när tillförlitliga avtal görs av kärlek.

behaga – en konflikt, ett skämt eller på trots, en protest i skarpa lägen.


Nu när jag tänkt börja synas här igen med mina innerliga funderingar, kommer jag förmodligen återkomma till ett ämne som upptagit ganska många tankar de senaste åren. Nämligen hur orden förlorat eller ändrat sin innebörd. Igår, när jag läste intervjun med Stina Wollter i DN, påmindes jag om ordet ”behaga” som var det första ordet jag noterade hade bytt innebörd. Nu är det längesedan.

Omständigheter gjorde mig till en ganska ofrivillig föreläsare om kvinnans ställning i Islam på den tiden och jag noterade att vid varje tillfälle fick jag en fråga, som aldrig varierade från rum till rum. Oftare ställd av män än kvinnor dessutom: ”Varför måste en kvinna behaga mannen?” – Det var en fråga som alltid avslöjade mycket om frågeställaren.

Jag kunde inte svara på den frågan, annat med en motfråga: ”Skulle någon vinna på om man och kvinna som lever tillsammans strävar efter att misshaga varandra?” Jag kom undan vidare diskussion. Hade jag haft för avsikt att stärka mitt varumärke som feministisk muslim, skull jag så klart ha utvecklat det hela. Men även om jämlikt värde och frihet ligger i mitt intresse, var filosofin viktigare för mig att få grepp om. Vissa saker har jag tagit med mig.

Att vilja behaga de människor man står i förbund med är väl inte onaturligt? Mamman behagar det nyfödda barnet med sitt bröst, vilken tid på dygnet som helst. Chefen är inte ovillig att behaga en anställd med beröm, när han gjort en beräkning över sin vinst i relationen. Bekräftelse är viktig. För att förstå hur viktigt det är att bli sedd, står  vetenskapen skyldig i ett mänsklighetens vidrigaste experiment. Nu vet vi.

Sociala medier speglar kanske bäst behovet av att bli sedd. En aktion som planeras via dem, riskerar att falla isär på grund av alla vars engagemang stannar vid att man vill bli lyssnad på. ”Man vill bli älskad, i brist därpå sedd, i brist därpå lyssnad på, i brist därpå avskydd och föraktad. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”, skulle kanske Doktor Glas/Hjalmar Söderberg ha uttryckt sig idag.

Hur skiljer vi detta behov av att bekräftas från en vilja att behaga? För en halvgammal käring blir det en konflikt och kroppen blir lättare ett skämt eller på trots, en protest i skarpa lägen. Vi vill synas ändå, fast vi tvivlar på att vi kan behaga de blickar vi möter. Man tar in olika människor av skiftande ålder och modell i olika reklamsammanhang och vi klär på oss, vi som inte vågar klä av oss med glimten i ögat.

Ordet ”behaga” har förlorat sin innebörd. Nuförtiden säger vi behaga, när vi menar ”vara till lags”.

enkelt


min poetik är enkel
jag skriver för att upptäcka en värld, till vilken
jag inte äger tillträde
den värld, vilken man kan beställa inträde till
på ticnet punkt ess e

min poetik är enkel
återger ett samtal med min syster Smärta
Jag frågar hur jag mår och hon svarar
att jag ska gå rak genom livet, frimodig
och blicken stadigt fokuserad vid den punkt
där allt möts, där sammanfaller himmel och hav

min poetik är enkel
jag saknar både tavelduk och färgpigment
Jag talar med min syster Smärta om detta
att beskrivas av världen, som tror sig se in
genom välputsade rutor
och häller en skvätt ättika i tvättvattnet
när hon svarar att världen aldrig kan beskrivas
inifrån och in, och att människan
aldrig kan förstå sig själv, utom utifrån och ut

Därute har ett överdåd tänt
gnistrande stjärnor på marken, vilka
i mitt fönster ser endast
sig själva

Samma ruta, i vilken jag
mot mörkret speglar
mitt eget

Om julen, mina sämsta sidor och Facebook


Chefen, som än så länge är 14, vägrar fira jul! Att hon vågar?!!

Nu är det två år sedan vi återvände till den ogudaktiga byn jag kommit ifrån. Det är åtta år sedan vi skildes från hennes pappa och tio år sedan vi firade jul första gången, när han hade rest bort, på återbesök i det Förlovade Landet som han kommit ifrån. I tjugo år byggde jag upp en föreställning om hur det skulle bli att kunna fira jul igen, att få fira jul.

Föreställningar leder oftast till besvikelser. På Facebook blir det extra tydligt. Mest intressant är det att upptäcka att andra gör sig en föreställning om mig. Av deras kommentarer och svar som riktas till mig, framgår det att de föreställer sig mig på ett eller annat sätt. Ibland kan jag inte låta bli att experimentera med mina egna kommentarer och svar. Som väl är har jag inte ansträngt mig för att ge människor en föreställning om att jag är bättre än jag är, vilket verkar vara den generella föreställningen att människor gör på Facebook.

Jag inbillar mig att jag kan vara sann och ge ett korrekt intryck, men börjar misstänka att det inte går på sociala medier. Det verkar snarare som att det inte går att visa mer än en sida i taget. Jag har många sidor.

Sedan en tid tillbaka har jag börjat meditera regelbundet igen, två gånger om dagen.  I det där tillståndet när alla tankar och känslor står absolut stilla är det som om alla sidor framträder helt klart. Jag har en hel hop och de jag inte gillar skulle inte klara sig utan de andra. Frågan är då om de jag gillar skulle fungera lika bra utan dem jag ogillar?

Julen är en tid som frammanar människors allra sämsta sidor. Jag inbillar mig att jag minns det som att även jag, när jag var i Chefens ålder och växte upp här, också hatade julen. Folk är liksom uppslukade och förblindade av föreställningar om hur det nu måste bli, vad de måste göra och hur alla andra har det så mycket bättre än dem och kan fira en magisk jul , mycket ståtligare och mer påkostad och ändå så mycket lyckligare och fridfullare än deras.

Människor bländas av elförbrukningen och förblindas av avund. Själv försöker jag hålla mig precis på mitten i alltihop. Fidel Castro dör och fast jag föddes vänsterruckad, men något liberal och lite konservativ av börd och härkomst, tänker jag som alltid att det är jäkligt märkligt att folk kan tro att vi skulle kunna lösa nya problem med gamla svar. Till och med sådana som aldrig fungerat förr.

Jag kan inte heller hålla käft när människor för hundrade gången upprepar samma misstag och måste även undra om man inte borde försöka någonting nytt, när historien visat att någonting bara delvis fungerat.

När nu arbetsförmedlingens generaldirektör räknat ut att vi behöver 64 000 arbetskraftsinvandrare varje år de närmsta åren om inte vår arbetskraftsbrist ska hejda vår utveckling, då blir bilden på Amnestys Lucia från 2008 relevant. Så får man inte säga i det här jävla landet!

Icke heller kan vi räkna med att Åhléns byter ut sin vackra Lucia år 2016 mot en som bär silvertejp för sin mun. Även om det just nu vore helt relevant. För hur ska Åhléns kunna upprätthålla sin kundkrets och alla julhetsade kunder kunna upprätthålla sin köpkraft, om arbetskraften som upprätthåller konungariket Sverige, inte får variera i färg, kön eller sexuell läggning?