behaga – en konflikt, ett skämt eller på trots, en protest i skarpa lägen.


Nu när jag tänkt börja synas här igen med mina innerliga funderingar, kommer jag förmodligen återkomma till ett ämne som upptagit ganska många tankar de senaste åren. Nämligen hur orden förlorat eller ändrat sin innebörd. Igår, när jag läste intervjun med Stina Wollter i DN, påmindes jag om ordet ”behaga” som var det första ordet jag noterade hade bytt innebörd. Nu är det längesedan.

Omständigheter gjorde mig till en ganska ofrivillig föreläsare om kvinnans ställning i Islam på den tiden och jag noterade att vid varje tillfälle fick jag en fråga, som aldrig varierade från rum till rum. Oftare ställd av män än kvinnor dessutom: ”Varför måste en kvinna behaga mannen?” – Det var en fråga som alltid avslöjade mycket om frågeställaren.

Jag kunde inte svara på den frågan, annat med en motfråga: ”Skulle någon vinna på om man och kvinna som lever tillsammans strävar efter att misshaga varandra?” Jag kom undan vidare diskussion. Hade jag haft för avsikt att stärka mitt varumärke som feministisk muslim, skull jag så klart ha utvecklat det hela. Men även om jämlikt värde och frihet ligger i mitt intresse, var filosofin viktigare för mig att få grepp om. Vissa saker har jag tagit med mig.

Att vilja behaga de människor man står i förbund med är väl inte onaturligt? Mamman behagar det nyfödda barnet med sitt bröst, vilken tid på dygnet som helst. Chefen är inte ovillig att behaga en anställd med beröm, när han gjort en beräkning över sin vinst i relationen. Bekräftelse är viktig. För att förstå hur viktigt det är att bli sedd, står  vetenskapen skyldig i ett mänsklighetens vidrigaste experiment. Nu vet vi.

Sociala medier speglar kanske bäst behovet av att bli sedd. En aktion som planeras via dem, riskerar att falla isär på grund av alla vars engagemang stannar vid att man vill bli lyssnad på. ”Man vill bli älskad, i brist därpå sedd, i brist därpå lyssnad på, i brist därpå avskydd och föraktad. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”, skulle kanske Doktor Glas/Hjalmar Söderberg ha uttryckt sig idag.

Hur skiljer vi detta behov av att bekräftas från en vilja att behaga? För en halvgammal käring blir det en konflikt och kroppen blir lättare ett skämt eller på trots, en protest i skarpa lägen. Vi vill synas ändå, fast vi tvivlar på att vi kan behaga de blickar vi möter. Man tar in olika människor av skiftande ålder och modell i olika reklamsammanhang och vi klär på oss, vi som inte vågar klä av oss med glimten i ögat.

Ordet ”behaga” har förlorat sin innebörd. Nuförtiden säger vi behaga, när vi menar ”vara till lags”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s