2016 var det år jag sade nej till kärleken.


Snart kommer de där summeringarna om vad 2016 inneburit för världen, en något färre skara bestående av allt från flyktingströmmar till fotbollslag och så alla personliga reflektioner. Jag tänker härvidlag tjuvstarta, om det finns något sådant som startdatum för en sådan utvärdering. Ingenting kan nämligen komma att ändras nämnvärt på de elva dagarna som är kvar av året. 2016 var det år jag sade nej till kärleken.

Jag sade nej till den kärlek jag erbjöds. För bara ett år sedan skulle jag inte tro att det vore sant om någon hade kunnat förutsäga det. Jag skulle gärna vilja få känna mig speciell och utvald, kort sagt älskad, lika mycket och lika ofta som alla andra önskar det, men nu upptäckte jag att kärleken blivit så stor att den inte kunde rymmas i min famn eller i den famn jag erbjöds.

Väldigt sorgligt var det och ändå ganska vackert. I morse skrev jag ett svar till en gammal vän som jag ofta samtalat med om just kärlek, att kärlek är att vilja mer för en annan människa, än för sig själv. Det händer väldigt mycket med en människa som möter kärleken eller förlorar den. Ännu mer händer med den människa som avstår från en kärlek för en ännu större.

Så stor har inte alltid min kärlek varit. Först var den ett bevis på att jag var trygg och lärde mig söka efter någon att höra till. Sedan blev den mig tillhörig och jag kallade den ”min man”. Den försåg mig med allt jag behövde och jag trodde att förmågan att känna mig älskad fattades mig. Men så lät kärleken mig erfara just det i ett nytt förhållande och jag kände mig ofattbart älskad. Kanske inte förrän då förstod jag hur kärleken i sin alldeles egen kraft ville fortsätta att växa. Att det fanns något större än att känna mig älskad.

Så blev då året 2016 det år då jag måste säga nej till att bli någon tillhörig och även att bli någons begränsning och är nu ganska övertygad om att kärleken åter kommer att ändra sin form. Jag tycker mig ana att kärleken strävar efter att bli obegränsad och inser att just kärleken i form av gränslös blir motsatsen till besinningslös.

Alltid förut har kärleken haft en svaghet, en spricka där en kil kunde pressas in. Alltid har denna blotta åsamkats kärleken av ett krav, antingen på mig eller ställda av mig dessförinnan. Av detta har jag lärt mig att kärleken vill ha tydliga avtal. Kärleken vill inte sväva på målet, inte ta risken att missuppfattas av de föreställningar någon har om den. Krav blir överflödiga när tillförlitliga avtal görs av kärlek.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s