om


Om du fanns för mig
Skulle jag klamra mig fast tills jag drog dig ned
Till mänsklighetens Yttersta Utpost

Om du fanns för mig
Skulle jag slå mina ben omkring dig I ett famntag du aldrig glömde
jag ville aldrig vara ditt ansvar
jag ville bara vara närmast
håll mig därför
som en fjäril i din kupade hand
som en omistlig investering
som hjärtats tyngd och skuldrornas lättnad

Skulle jag dra dig ner till ett djup du aldrig trott möjligt
Om du fanns
Skulle jag lyfta dig till nivåer du aldrig trott Mätbara
Till ett perspektiv du aldrig drömt
Om du fanns
Ville jag återvända till ytan, men är inte säker på om jag fått med mig allt från botten än.
Här är så mycket som behöver bärgas.
Om du fanns
Skulle jag aldrig tveka

badjee


Hon var min mans syster
hennes folk blev mitt folk
Jag förlåter dig, Gud,
för att du inte förmår förändra
det jag inte förmår förändra själv

jag förlåter dig för du har inrättat allt så
att dina lagar går att förstå
och förväntar mig inte längre
att då jag kastar mig ut
från en hög höjd
kan jag falla uppför

kan jag falla uppför
förfallets slukhål?
kan jag falla uppför
förtvivlans rand?
kan jag falla uppför
kärlekens djup?
Jag förlåter dig, Gud,
för att du inte förmår förse med
det jag inte orkar förvärva själv

det tog tid att förvandlas till en likgiltig robot
som överlevde och stod ut alldeles för mycket
Ingen kom till min undsättning
men jag kan själv utplåna mina demoner

jag vill inte glömma
jag vill förlåta
jag vill bevara mina erfarenheter
jag förlåter dig, gud, eftersom jag överlevde
och fortsatte, inte till ett fritt vakuum
utan till en framtid

Ekfras III


På målningen, mitt emot honom, sitter hon
som mejslad av hans hand ur klippan
som en kropp formad av granit, formad lätt som lera
av hans hand
Driven att behaga, beredd att gröpas ur, intill utplåning
nötas av vatten, nötas av handen
På målningen sitter de mittemot varandra, som om hon vore en patient
han skulle bota
och därefter få ett syndrom uppkallat efter sig. Ord är härefter
överflödiga.
Hur kunde han göra mig så illa? Hon har inga fler förtroenden att
förmedla.
På målningen sitter hon stum och lyss till den ordlösa kommunikationen,
överkänslig för allt som inte uttalas.
Vad är en dikt förutom form, mejslad med den kraft materialet kräver?
Det är där, i just det ögonblicket, man skulle kunna förvänta sig
att han skulle sträcka sig fram och fatta hennes händer över bordet,
medan tårar steg i hans ögon.
Det är där, i just det ögonblicket han borde tvingas av livet att lägga ner
vapnen och lägga bort smärjelduken.
Skymningen driver förbi guldkantad.
Där och då, om vore det möjligt, bröt jag min tystnad.

Inanna


kanhända tror de
att jag kan åter fångas
men jag är en som går framlänges
ännu har man inte visat mig
något nytt

alla år
av själslig svält och tvätt
i bur med åtskilliga lås
(som man menade
nödvändiga
för mitt eget bästa)

när jag en gång för alla låst upp
biter jag hellre av mitt ben
än att låta mig snärjas igen

du, som en gång åtrådde
den haltande, befriade, utsvultna
Gå! innan du förgås
förnekad allt du själv behöver

mina bestämda steg
mitt egensinne
mitt dukade bord
min penna har jag kvar

de tog redan
mina penslar
mina strängar
mina vingar
tag allt med dig när du går –
men min penna släpper jag inte

episod för episod
skrivs mitt liv

det är över nu

tiden för tragedier är förbi

här

i den ensamhet jag fruktade
blir ensamheten min bästa vän
äntligen litar jag på mig själv

ensamhet blev dyrbar gåva
förbi försent förspillt
jag är äntligen hel

ur ensamhetens rena läppar
drack jag tveksamt
till slut
drack ur dess innersta väsen
mättnad stillnad

för ensamhetens oändliga tålamod
ger jag mig hän
jag är äntligen hel

en diamant
bär jag

är jag

slipad att knäcka härdat glas
det välputsade glaset

med väl isolerade fogar
låsens sammansvetsade kolvar
Kom! vi går jämsides

 

hemma igen


Jag är stark nog nu
att hantera både lite dår- och klokskap
Manshat intages med fördel i samband med måltid, tre gånger per dag
Drick rikligt med vatten däremellan!
När jag var barn – läshuvud hade drabbat mig; så lillgammal –
talade far om ett riktigt jobb; ett riktigt jobb skulle man ha
inte sitta på kontor, varken kvinna eller man
och mor ansåg att till någon nytta, var inget av allt jag läste.
Kunskap är makt, sa min nyutexaminerade lärare, bildning
leder till en varaktig förändring, när revolutionen väl åstadkommit
den omdanande. Kunskapen kan du ta med dig vart du går
Ingen kan ta den från dig. Jag samlade på den, som
barn samlar småsten. Kommunister, muttrade mor
snart låter allt som reklam för
hälsokost salufört av svavelpredikanter
i synnerhet de politiskt sakkunniga
föredrar naivitet
finfördelar sina segrar
blåser bort dammet
blåser på knutar
medan udda erfarenhet
är en merit
bland andra
Jag hyrde en flyttbil för alla mina böcker. Nu sitter jag här
utan bokhyllor. Jag har köpt fler böcker. De stillar mina nerver
och värmer. En och annan diamant lämnades dithän på vägen
befunnen för lätt på vågen. För de runda stenarnas tyngd
och mjukhet. Kärlek var den ena. Kärlekens frukt en annan.
Från väckelsemötena
går folk fortfarande
och känner sig förmögna
Kollekten förhandsinbetalas
på bankgiro
via kort och säkerhetskoder
28 600 kronor per säsong
Folkrörelserna däremot
tog inget annat i inträde
än ett löfte
att göra något
för att förändra världen
inte Den Underbara Mannen. Kan det vara så? Fortfarande
denna brist på insikt. Vi talar på allvar om kärlek
att man kan vända sin lust till den man vill älska
inte som i den vanliga
familjebilden
som vi vill tro är
mindre vanlig
Ingen ser flickan som finner tryggheten på
gator, dit lyktornas sken aldrig når. Skolfotot
hennes skatt, omsorgsfullt vikt, i huvtröjans ficka
Ingen av oss ser kvinnan på bänken i parken
dit lyktornas sken aldrig når, sätter sig ingen bredvid
Ingen frågar henne om det sönderskrynklade fotot
i hennes hand: Var det ingen lärare som såg barnet?

recensere


drar slut på cigaretten
ivrigt
som en smygrökare i femte klass
balkonggolvets kyla stiger
till bröstvårtorna
identitet skiftar
i tid och rum


drar slut på cigaretten
girigt
som en klasslös utan hem
resenärerna hastar
upp igen eller tillbaka ner


drar slut på cigaretten
likgiltigt
som den som tappat alla illusioner
släcker cigaretten
och blir över hundra

i hundra år måste jag samla på detaljer
innan jag förmår tro på kärleken igen

först då kommer den att framstå
i sin rätta skepnad
oumbärlig

 

 

regeringen


varje dag är en skimrande hägring,
som segaste midsommarnatt
hon kallar honom Mannen.

Al Adami.

Ya Maliq!

Han kallar henne Regeringen.
Som om magin skulle u-p-p-h-ö-r-a
om namnet läckte ut Kraften.

Den förtrollande, förvandlande
oföränderliga kärlekens kraft.