Yttrandefriheten.

Författare som Diderot och Voltaire hade som mål att krossa kyrkans makt att begränsa tankens frihet. Deras lyckosamma projekt är den seger på vilken vår tids idéer om yttrandefriheten vilar. I vår tid försöker trons företrädare på nytt begränsa vad som får sägas och deras metoder är ofta grymmare än inkvisitionens.

Rädslan har globaliserats. Men vi ska inte tillskriva fienden mer makt än den i själva verket förtjänar…
När det fria ordets fiende agerar avslöjar de även hur långt dess arm når, den avslöjar sin begränsning, den kan inte nå alla världens hörn.

Frågan om yttrandefrihet är inte bara en litterär fråga. Det är inte bara en fråga om huruvida författare har rätt att förarga människor, och säga sådant de inte vill höra; det handlar inte bara om det. Berättelsernas betydelse i våra liv är mycket mer grundläggande än så. Människan är ett historieberättande djur, en art som från början definierat sig och förstått sig själv genom språket. Från vårt livs allra första början begär vi berättelser, från den tidpunkt vi förds. Vi har alltid berättat för oss själva för att försöka förstå vilka vi är, och varför vi finns i världen. De första berättelserna är helgade, till dessa läggs andra, och det behöver inte vara stora berättelser som är utgivna och kända för världen. Alla familjer har sin egen, privata historia, och att känna till dessa historier, en del verkligt pinsamma, är ett av bevisen för vår samhörighet. De som kommer till familjen genom födelse eller ingifte lär sig så småningom familjens historia.

Berättelserna uttrycker vår gemenskap och utgör en viktig del av vår identitet.

Om vi lämnar familjenivån och går vidare till samhället, lever vi fortfarande våra berättelser, vår nation är en berättelse. Religionen är en berättelse. När vi lever i ett öppet samhälle kan vi fortsätta vårt ständiga återberättande. Vi kan också diskutera den historia vi lever i. Den diskussionen tar aldrig slut och vi kan ändra vår berättelse allteftersom tiden går.

I ett ofritt samhälle förlorar vi den förmågan; andra säger åt oss: ”Vi berättar historien, inte ni. Och ni måste acceptera det vi berättar. Annars bestraffar vi er.” Vem som helst som vill ta makten över ett samhälle måste först ta makten över berättandet. Så frågan om betydelsen av yttrandefrihet och återberättande sträcker sig mycket längre än till friheten att skriva och att läsa. Det är en existentiell fråga. En inskränkning av denna frihet är ett brott mot den mänskliga naturen. Det är ett brott mot det slags folk vi är.
Förbjuder man en get från att berätta sin historia, bryr sig geten inte alls, säger Rusdie och skrattar tyst och fortsätter:

Det är inga goda tider för yttrandefriheten… om vi ser oss omkring i världen, ser vi att det är tider av förtryck… Den intellektuella skada en kultur drabbas av, när den tvingar sina största konstnärer i exil är svår att mäta. I de så kallade fria länderna i väst är det också dåliga tider. P g a att vissa, ofta välmenande ideologiska grupper försöker begränsa vad man får säga för att det tycks gå emot en eller annan grupp, eller en undergrupp av en större grupp. Man kan sympatisera med syftet men censur blir till sist ett sätt att marginalisera och urvattna en litteratur som måste få vara frispråkigare än så. Demokrati i sin bästa form är ingen tebjudning. Det är en lidelsefull diskussion.

Numera finner man att en viss försiktighet sprids som inte är bra för yttrandefriheten. För att återknyta till kritiken mot den som missbrukar yttrandefriheten finns en strävan att blidka intressegrupper som känner sig kränkta. Det finns en hel kultur av kränkta. Vissa grupper har ingen identitet om de inte får känna sig kränkta. Hur kränkt man kan blir, blir ett mått på gruppens styrka. Dessa föreställningars intrång i de fria samhällena i väst, har gjort det svårt för det fria ordets förespråkare…

Mina farhågor är att även väst börjat förlora sin tro på yttrandefrihetens betydelse. Vikten av att säga det inkorrekta, att ta upp sådant andra vill tysta ned och att göra sådant som kan förarga. Det har alltid varit en viktig roll för litteraturen, som ska väcka svåra frågor, inte bara göra bekväma uttalanden. Vi har förlorat lite av den övertygelsen.

Varje gång jag numera skriver en bok, får jag alltid frågan från någon journalist: ”Vem ska du förarga denna gång?” – som om det var mitt mål! Mycket i konsthistorien hade inte funnits om konstnären undvikit att förarga. Det vore ynkligt att dra gränsen där. Mycket av detta grundar sig på en ny idé om ordet respekt. Förr betydde respekt att man tog människor på allvar, man tog deras funderingar på allvar och verlkade i världen genom att bemöta människor, inte genom att förminska dem. Det var respekt. Enligt den nya uppfattningen betyder respekt samförstånd. Om man inte håller med visar man bristande respekt. Man kränker. Om någon påstår att jorden är platt och du säger emot, kränker du dem!

Denna nya definition hotar yttrandefriheten. Att det ena efter det andra anses respektlöst eller stötande krymper utrymmet för vad som går an att säga. Men vi måste komma ihåg att om det inte vore för konstnärers vilja att pressa gränserna för det tillåtna, skulle vi sakna mycket av de konstnärliga och intellektuella uttryck vi beundrar idag… Konstnärer har alltid gått den väg man inte borde ta. Förbjuda dem det är att lemlästa dem. Men vi lever i en tid då alltfler anser att det bör finnas gränser för vad man bör göra och säga.

Salman Rushdie

One thought on “Yttrandefriheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s